En liten uppdatering kring mitt mående och min situation
Hej där. Jag tänkte skriva lite om vad som händer just nu och lite om mitt mående, hur saker och ting som lovats inte blev av osv.
År 2010, alltså för två år sedan, var jag inte längre välkommen att bo hemma. Jag hade skurit mig allvarligt, en artär hade jag skurit sönder så jag svimmade på väg till akuten. Efter det orkade inte min familj med mitt svåra självskadebeteende så jag fick flytta till ett korttidsboende som i enkelhet heter Kortbo. Efter två överdoseringar i självmordssyfte och många turer till akuten var jag inte längre välkommen där heller, så efter den sista intoxen på Kortbo fick jag läggas in i slutenvården och spendera hela sex månader där för ingen visste vart jag skulle ta vägen. Under den tiden pågick jag även en utredning på BUP för diagnos. Jag fick fyra diagnoser; PTSD, ospecificerad personlighetsstörning som varierar mellan paranoid personlighetsstörning och borderline, recividerande depression med psykotiska symptom samt dissociativt syndrom.
I december 2010 gav socialen ett förslag om behandlingshem. Det pratades om Villa Trestad, men det skulle läggas ner i mars så det var ingen idé. Jag fick åka och titta på ett behandlingshem i Göteborg som heter Lillgården och det verkade jättebra där och jag fick en plats där och allt, men då ville soc inte betala. Så jag fick spendera ytterligare tre månader i slutenvården. I mars fick jag tillåtelse att leta lägenhet som skulle betalas av socialtjänsten, men vi alla visste ju att det inte vore det bästa för mig med tanke på min svåra problematik.
Hursomhelst så fick jag flytta till min lilla lägenhet den 1a april 2011. Jag började på vuxenpsyk i öppenvården och där tyckte de inte mina diagnoser från BUP stämde, så en ny utredning påbörjades. Efter tre månader sa min psykolog Anna att hon inte kunde sätta en diagnos på mig, för att jag var för svår att diagnostisera. Jag fick sedan gå i vanlig samtalskontakt men det märktes tydligt att det inte gick bra, dels för att jag inte vill ha någon samtalskontakt för jag tycker det är jobbigt att prata med främlingar och jag tycker inte om att prata om mina problem. Jag kan skriva om dem, men jag tycker inte om att prata om dem.
Vi beslutade att göra en ny diagnosutredning som påbörjades förra hösten, och den håller jag fortfarande på med. Egentligen skulle utredningen varit klar i oktober detta år, men det har inte blivit så. Jag kan tänka mig att det tar kanske fem-sex gånger till innan allt är klart. Jag har även sökt till gruppboende både i Trollhättan och Vänersborg men där skrattade de bara åt mig och sa att det inte finns en chans i världen att jag ska få flytta dit bara för jag endast har boendestöd en gång i veckan. Men det är ju inte boendestöd som avgör hur jag mår, jag klarar ju hemmet ganska bra, det är mig själv jag inte kan ta hand om och det kan ju inte boendestödet göra något åt.
Trollhättans kommun har i alla fall bett om att få läkarintyg från min läkare och ett intyg från min psykolog. Jag och Ulla, min psykolog, ska när allt är klart leta boenden i andra närliggande kommuner, men ingen på mer än en timmes avstånd. Jag skulle gärna vilja bo i Göteborg då jag är född och uppvuxen där delvis, och jag har alltid haft Göteborg nära hjärtat. Men vi får se hur det hela artar sig, jag ska träffa psykologen idag och lämna in ett formulär som mamma fått fylla i med frågor om hur jag var mellan åldrarna fem till femton.
Jag kan ju också berätta att jag skäms inte för mina ärr, jag skäms inte för min självskada. Jag har skurit mig i sju år, jag började alltså när jag var tretton. Först när jag var sexton uppmärksammades det av skolsköterskorna på gymnasiet och jag hade även en ätstörning som började i åttan, men efter att jag började på BUP och fick Remeron som medicin gick jag upp hela trettio kilo på två månader för att BUP och mamma tyckte jag behövde gå upp några kilon, men vad BUP inte berättade var att Remeron gav kraftig viktuppgång och jag tyckte jag var fet som jag var när jag vägde som minst. Jag vägde 14kg under normalvikt till min längd, men jag kunde inte se det. Idag ser jag ju skillnad på bilder från förr, jag saknar min kropp och jag försöker gå ner i vikt men det går inte så bra. Jag har även haft många perioder där jag spytt upp maten, oavsett om jag ätit lite, ingenting alls eller överätit. Sedan är jag även tablettmissbrukare och när jag har pengar till sprit dricker jag en flaska vodka helt själv på en kväll. Jag har inga vänner kvar i min stad, lilla äckliga Trollhättan, så jag har ingen att umgås med om dagarna. Jag lever ett väldigt ensamt liv vilket kan vara både bra och dåligt. Jag har alltid varit en ensamvarg men man kan inte vara ensam för mycket heller, då blir man bara ännu värre deprimerad och det resulterar i överdoseringar och besök till akuten.
Min psykolog har gjort bedömningen att jag är väldigt stresskänslig, vilket innebär att minsta lilla rubbning i vardagen blir katastrof för mig. Därför är det viktigt att jag äter, sover och rör på mig i normala mängder, men jag har haft sömnproblem sen jag var barn och ingen sömnmedicin jag prövat har hjälpt, och jag har testat så många olika mediciner för nästan allt som finns och ingen har hjälpt. Äta gör jag ju i alla fall en gång om dagen, förutom när jag är inlagd för då äter jag överdrivet ofta för det är det enda man kan göra förutom att sova eller skriva om man har med sig datorn.
Jag rör mig heller inte särskilt mycket, men det är för att jag har socialfobi och är paranoid och tror att alla ska mörda mig om jag går ut. Den enda gången jag går ut själv är när jag ska snabbköpa något från ICA som ligger fyra kvarter bort eller när jag ska åka bussen till psykologen. Men jag är rädd så fort jag går ut, det tycker jag verkligen inte om. Sen har jag tendensen att träffa på väldigt äckliga människor när jag är ute. För två veckor sedan blev jag förföljd av en man som sedan kysste mig rakt på munnen men jag knuffade bort honom, fastän jag allra helst skulle viljat slå skiten ur honom. Men jag är en sådan person som inte kan säga nej, jag anser mig inte ha något värde och det ställer till mycket problem för mig.
Min uppväxt har inte varit den lättaste. Det var jag, mamma och syster. Pappa var aldrig riktigt med i bilden, han stack när jag var tre och kom tillbaka något år senare, och mitt första barndomsminne är att pappa kedjar fast mig i min barnstol, en sådan man sitter i när man ska äta. Sen skiljde mina föräldrar sig år 2000, jag träffade honom kanske tre gånger efter det då de hade delad vårdnad, men varken jag eller min syster ville träffa honom så det var många besök från socialtjänsten och många besök för mamma i domstol och tingsrätt för att få egen vårdnad. Pappa ville inte ens skriva på att vi ville byta namn, det tog två år innan det gick igenom. Så nu har jag inte träffat min pappa sedan jag var åtta år och jag saknar honom inte. Han var aldrig hemma när vi väl bodde ihop, han spenderade all tid hemma hos sin mamma och spelade datorspel istället för att vara med sin familj.
Skolan var inte heller bra. Lärarna var i maskopi emot mig och hittade på saker om mig så jag fick träffa rektorn minst tre gånger i veckan redan från årskurs två. Jag älskade att studera, men jag hatade själva skolan. Värre skola har jag aldrig hört talas om. Värst var när jag gick i fyran och skulle diska ihop med min klasskamrat, då vi elever diskade och städade och lagade maten på skolan.
Denna gång var de som diskade innan oss en timme sena, så jag fick för att säga till dem att skynda sig för vi ville inte bli försenade bara för att de var sega. Så jag gick in i köket för att se att de bara fjantade runt och inte ens börjat med disken. Då ropar de på mat tanten och ljuger ihop att jag slagit dem och gjort sönder en hel back med glas. Hon såg mycket väl att inga glas var sönder, men hon tog ett hårt grepp om min arm och började släpa mig ut i köket. Då jag gjorde motstånd kallade hon in högstadiefröken som hjälpte till att släpa och kasta ut mig, för att sedan stänga kökdsdörren rakt framför ansiktet på mig. Sedan låste dem dörren och jag åkte bussen hem och storgrät.
I åttan blev jag tillsammans med min första pojkvän. Vi var tillsammans i tre år men det var både de värsta och de bästa åren i mitt liv. Han var nämligen väldigt instabil i humöret, kunde misshandla mig, strypa mig tills jag svimmade och sedan sitta och gråta för att han inte visste vad han gjort. Det var även hans fel att jag som fjortonåring blev våldtagen av en okänd man, då min pojkvän gick iväg med dessa främmande män för att få öl utköpt från 7eleven. Jag dricker inte ens öl.
Tanken var att vi skulle åka till Ingetorpssjön för att bada i månskenet, men Benji, min pojkvän, tyckte det vore roligare att åka till Göteborg och leta upp någon som kunde köpa ut alkohol.
Hela historien om våldtäkten tänker jag inte berätta, jag mår fortfarande dåligt över det hela och skyller inte bara på Benji, jag skyller även på mig själv. Jag trodde att våldtäktsmannen sa hej till mig och Benji, men han sa hej till sina kompisar som var bakom oss. Hade jag inte sagt hej hade han kanske aldrig börjat prata med oss, hade jag inte sagt hej kanske jag aldrig blivit våldtagen...
Det var lite om min historia från de senaste åren. Sen finns det ju oändliga historier från Vänerviken, som är barn och ungdomspsyk i slutenvården. Det får jag skriva om en annan dag, annars blir inlägget alldeles för långt.
Ha det fint, allesammans.
År 2010, alltså för två år sedan, var jag inte längre välkommen att bo hemma. Jag hade skurit mig allvarligt, en artär hade jag skurit sönder så jag svimmade på väg till akuten. Efter det orkade inte min familj med mitt svåra självskadebeteende så jag fick flytta till ett korttidsboende som i enkelhet heter Kortbo. Efter två överdoseringar i självmordssyfte och många turer till akuten var jag inte längre välkommen där heller, så efter den sista intoxen på Kortbo fick jag läggas in i slutenvården och spendera hela sex månader där för ingen visste vart jag skulle ta vägen. Under den tiden pågick jag även en utredning på BUP för diagnos. Jag fick fyra diagnoser; PTSD, ospecificerad personlighetsstörning som varierar mellan paranoid personlighetsstörning och borderline, recividerande depression med psykotiska symptom samt dissociativt syndrom.
I december 2010 gav socialen ett förslag om behandlingshem. Det pratades om Villa Trestad, men det skulle läggas ner i mars så det var ingen idé. Jag fick åka och titta på ett behandlingshem i Göteborg som heter Lillgården och det verkade jättebra där och jag fick en plats där och allt, men då ville soc inte betala. Så jag fick spendera ytterligare tre månader i slutenvården. I mars fick jag tillåtelse att leta lägenhet som skulle betalas av socialtjänsten, men vi alla visste ju att det inte vore det bästa för mig med tanke på min svåra problematik.
Hursomhelst så fick jag flytta till min lilla lägenhet den 1a april 2011. Jag började på vuxenpsyk i öppenvården och där tyckte de inte mina diagnoser från BUP stämde, så en ny utredning påbörjades. Efter tre månader sa min psykolog Anna att hon inte kunde sätta en diagnos på mig, för att jag var för svår att diagnostisera. Jag fick sedan gå i vanlig samtalskontakt men det märktes tydligt att det inte gick bra, dels för att jag inte vill ha någon samtalskontakt för jag tycker det är jobbigt att prata med främlingar och jag tycker inte om att prata om mina problem. Jag kan skriva om dem, men jag tycker inte om att prata om dem.
Vi beslutade att göra en ny diagnosutredning som påbörjades förra hösten, och den håller jag fortfarande på med. Egentligen skulle utredningen varit klar i oktober detta år, men det har inte blivit så. Jag kan tänka mig att det tar kanske fem-sex gånger till innan allt är klart. Jag har även sökt till gruppboende både i Trollhättan och Vänersborg men där skrattade de bara åt mig och sa att det inte finns en chans i världen att jag ska få flytta dit bara för jag endast har boendestöd en gång i veckan. Men det är ju inte boendestöd som avgör hur jag mår, jag klarar ju hemmet ganska bra, det är mig själv jag inte kan ta hand om och det kan ju inte boendestödet göra något åt.
Trollhättans kommun har i alla fall bett om att få läkarintyg från min läkare och ett intyg från min psykolog. Jag och Ulla, min psykolog, ska när allt är klart leta boenden i andra närliggande kommuner, men ingen på mer än en timmes avstånd. Jag skulle gärna vilja bo i Göteborg då jag är född och uppvuxen där delvis, och jag har alltid haft Göteborg nära hjärtat. Men vi får se hur det hela artar sig, jag ska träffa psykologen idag och lämna in ett formulär som mamma fått fylla i med frågor om hur jag var mellan åldrarna fem till femton.
Jag kan ju också berätta att jag skäms inte för mina ärr, jag skäms inte för min självskada. Jag har skurit mig i sju år, jag började alltså när jag var tretton. Först när jag var sexton uppmärksammades det av skolsköterskorna på gymnasiet och jag hade även en ätstörning som började i åttan, men efter att jag började på BUP och fick Remeron som medicin gick jag upp hela trettio kilo på två månader för att BUP och mamma tyckte jag behövde gå upp några kilon, men vad BUP inte berättade var att Remeron gav kraftig viktuppgång och jag tyckte jag var fet som jag var när jag vägde som minst. Jag vägde 14kg under normalvikt till min längd, men jag kunde inte se det. Idag ser jag ju skillnad på bilder från förr, jag saknar min kropp och jag försöker gå ner i vikt men det går inte så bra. Jag har även haft många perioder där jag spytt upp maten, oavsett om jag ätit lite, ingenting alls eller överätit. Sedan är jag även tablettmissbrukare och när jag har pengar till sprit dricker jag en flaska vodka helt själv på en kväll. Jag har inga vänner kvar i min stad, lilla äckliga Trollhättan, så jag har ingen att umgås med om dagarna. Jag lever ett väldigt ensamt liv vilket kan vara både bra och dåligt. Jag har alltid varit en ensamvarg men man kan inte vara ensam för mycket heller, då blir man bara ännu värre deprimerad och det resulterar i överdoseringar och besök till akuten.
Min psykolog har gjort bedömningen att jag är väldigt stresskänslig, vilket innebär att minsta lilla rubbning i vardagen blir katastrof för mig. Därför är det viktigt att jag äter, sover och rör på mig i normala mängder, men jag har haft sömnproblem sen jag var barn och ingen sömnmedicin jag prövat har hjälpt, och jag har testat så många olika mediciner för nästan allt som finns och ingen har hjälpt. Äta gör jag ju i alla fall en gång om dagen, förutom när jag är inlagd för då äter jag överdrivet ofta för det är det enda man kan göra förutom att sova eller skriva om man har med sig datorn.
Jag rör mig heller inte särskilt mycket, men det är för att jag har socialfobi och är paranoid och tror att alla ska mörda mig om jag går ut. Den enda gången jag går ut själv är när jag ska snabbköpa något från ICA som ligger fyra kvarter bort eller när jag ska åka bussen till psykologen. Men jag är rädd så fort jag går ut, det tycker jag verkligen inte om. Sen har jag tendensen att träffa på väldigt äckliga människor när jag är ute. För två veckor sedan blev jag förföljd av en man som sedan kysste mig rakt på munnen men jag knuffade bort honom, fastän jag allra helst skulle viljat slå skiten ur honom. Men jag är en sådan person som inte kan säga nej, jag anser mig inte ha något värde och det ställer till mycket problem för mig.
Min uppväxt har inte varit den lättaste. Det var jag, mamma och syster. Pappa var aldrig riktigt med i bilden, han stack när jag var tre och kom tillbaka något år senare, och mitt första barndomsminne är att pappa kedjar fast mig i min barnstol, en sådan man sitter i när man ska äta. Sen skiljde mina föräldrar sig år 2000, jag träffade honom kanske tre gånger efter det då de hade delad vårdnad, men varken jag eller min syster ville träffa honom så det var många besök från socialtjänsten och många besök för mamma i domstol och tingsrätt för att få egen vårdnad. Pappa ville inte ens skriva på att vi ville byta namn, det tog två år innan det gick igenom. Så nu har jag inte träffat min pappa sedan jag var åtta år och jag saknar honom inte. Han var aldrig hemma när vi väl bodde ihop, han spenderade all tid hemma hos sin mamma och spelade datorspel istället för att vara med sin familj.
Skolan var inte heller bra. Lärarna var i maskopi emot mig och hittade på saker om mig så jag fick träffa rektorn minst tre gånger i veckan redan från årskurs två. Jag älskade att studera, men jag hatade själva skolan. Värre skola har jag aldrig hört talas om. Värst var när jag gick i fyran och skulle diska ihop med min klasskamrat, då vi elever diskade och städade och lagade maten på skolan.
Denna gång var de som diskade innan oss en timme sena, så jag fick för att säga till dem att skynda sig för vi ville inte bli försenade bara för att de var sega. Så jag gick in i köket för att se att de bara fjantade runt och inte ens börjat med disken. Då ropar de på mat tanten och ljuger ihop att jag slagit dem och gjort sönder en hel back med glas. Hon såg mycket väl att inga glas var sönder, men hon tog ett hårt grepp om min arm och började släpa mig ut i köket. Då jag gjorde motstånd kallade hon in högstadiefröken som hjälpte till att släpa och kasta ut mig, för att sedan stänga kökdsdörren rakt framför ansiktet på mig. Sedan låste dem dörren och jag åkte bussen hem och storgrät.
I åttan blev jag tillsammans med min första pojkvän. Vi var tillsammans i tre år men det var både de värsta och de bästa åren i mitt liv. Han var nämligen väldigt instabil i humöret, kunde misshandla mig, strypa mig tills jag svimmade och sedan sitta och gråta för att han inte visste vad han gjort. Det var även hans fel att jag som fjortonåring blev våldtagen av en okänd man, då min pojkvän gick iväg med dessa främmande män för att få öl utköpt från 7eleven. Jag dricker inte ens öl.
Tanken var att vi skulle åka till Ingetorpssjön för att bada i månskenet, men Benji, min pojkvän, tyckte det vore roligare att åka till Göteborg och leta upp någon som kunde köpa ut alkohol.
Hela historien om våldtäkten tänker jag inte berätta, jag mår fortfarande dåligt över det hela och skyller inte bara på Benji, jag skyller även på mig själv. Jag trodde att våldtäktsmannen sa hej till mig och Benji, men han sa hej till sina kompisar som var bakom oss. Hade jag inte sagt hej hade han kanske aldrig börjat prata med oss, hade jag inte sagt hej kanske jag aldrig blivit våldtagen...
Det var lite om min historia från de senaste åren. Sen finns det ju oändliga historier från Vänerviken, som är barn och ungdomspsyk i slutenvården. Det får jag skriva om en annan dag, annars blir inlägget alldeles för långt.
Ha det fint, allesammans.
charoline
långt, men ärligt och fint.
ska kolla igenom, bloggen lite mer.
ha en fin dag
Nyx
Lilla vän, det är ALDRIG "offrets" fel vid en våldtäkt. Jag kan förstå att man kan tänka att det är ens eget fel men jag hoppas att du någon gång kan komma att förstå att det inte är det.
Celine
Kramar om! Du har verkligen ordets gåva i skrift men ett allt annat än lätt och rättvist liv...
Sam ~ *
Uh, fy, Jobbigt med allt det där, minst sagt.
Du borde inte känna att det är ditt fel heller, med våldtäkten..
<3