Ingen kommer minnas om hundra år
Jag har funderat i flera månader på det här, om man skulle byta blogg. Men det som står i vägen är att jag har en annan blogg, men den skriver jag bara om mitt dåliga mående i. Helst av allt skulle jag vilja ha en blogg där jag kan skriva om precis allt jag tänker, känner och vill, och slippa ha två bloggar. Problemet med det är då att man blir fullständigt blottad, att alla som klickar in kommer se att; "Jaha, men det här är Emelies blogg och oj! Här skriver hon visst lite för personligt, va?"
Man ska ju inte bry sig om vad andra tycker och säger till en, men det gör jag, väldigt mycket. Jag tar åt mig av precis allt negativt och inte ett dugg av något positivt. I min hjärna är allt som är positivt gentemot mig en lögn, och allt negativt sanning. Därför har jag skjutit upp det hela med att skapa en ny blogg, för det känns onödigt att göra det om jag ska ha kvar min anonyma, och jag håller den väldigt kärt eftersom den är reflektioner av mitt djupaste inre, fastän den bara nuddar på ytan. Skulle jag skriva 100% ärligt i den hela tiden, så skulle folk antagligen tro jag är sjuk i huvudet på riktigt. Min hjärna är en väldigt mörk plats som styrs av ett ord: Smärta. Smärta mot mig själv, eller att orsaka smärta hos andra. Det sista, det där med att orsaka smärta hos andra, är ingenting jag gör, men tänker på. Konstant. Men det lämnar vi här.
Hur som helst, jag vill gärna göra en ny blogg, trots att jag inte haft den här så himla länge, men ändå, det saknas något. Det vore skönt på något vis, att skaffa ett nytt bloggnamn och bara skriva vad jag vill. Men det kan jag ju inte, inte ens på min anonyma blogg. Därför kommer jag antagligen inte att skaffa en ny blogg, även om jag verkligen vill. Att driva två bloggar är ett ganska svårt jobb för mig, då min hjärna inte har den ork som egentligen borde finnas.
Det är jobbigt, att aldrig kunna vara sig själv. Ingen känner mig, inte den jag egentligen är. Och då menar jag verkligen ingen. För det går inte. Till och med när jag är en tiondel av mig själv, så lämnar folk runtomkring mig. Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart.
Fast det är väl inte så konstigt egentligen, att ingen står ut med mig i längre perioder och sedan lämnar helt. Jag står ju inte ens ut med mig själv.
Man ska ju inte bry sig om vad andra tycker och säger till en, men det gör jag, väldigt mycket. Jag tar åt mig av precis allt negativt och inte ett dugg av något positivt. I min hjärna är allt som är positivt gentemot mig en lögn, och allt negativt sanning. Därför har jag skjutit upp det hela med att skapa en ny blogg, för det känns onödigt att göra det om jag ska ha kvar min anonyma, och jag håller den väldigt kärt eftersom den är reflektioner av mitt djupaste inre, fastän den bara nuddar på ytan. Skulle jag skriva 100% ärligt i den hela tiden, så skulle folk antagligen tro jag är sjuk i huvudet på riktigt. Min hjärna är en väldigt mörk plats som styrs av ett ord: Smärta. Smärta mot mig själv, eller att orsaka smärta hos andra. Det sista, det där med att orsaka smärta hos andra, är ingenting jag gör, men tänker på. Konstant. Men det lämnar vi här.
Hur som helst, jag vill gärna göra en ny blogg, trots att jag inte haft den här så himla länge, men ändå, det saknas något. Det vore skönt på något vis, att skaffa ett nytt bloggnamn och bara skriva vad jag vill. Men det kan jag ju inte, inte ens på min anonyma blogg. Därför kommer jag antagligen inte att skaffa en ny blogg, även om jag verkligen vill. Att driva två bloggar är ett ganska svårt jobb för mig, då min hjärna inte har den ork som egentligen borde finnas.
Det är jobbigt, att aldrig kunna vara sig själv. Ingen känner mig, inte den jag egentligen är. Och då menar jag verkligen ingen. För det går inte. Till och med när jag är en tiondel av mig själv, så lämnar folk runtomkring mig. Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart.
Fast det är väl inte så konstigt egentligen, att ingen står ut med mig i längre perioder och sedan lämnar helt. Jag står ju inte ens ut med mig själv.
Daniella 🌙
Jag byter URL rätt ofta. Tror inte nån bryr sig.
Svar:
Emelie Angelstar