Det fanns ingen stans att springa, man vågade inte gå
Idag kom äntligen en ny, fantastisk låt från bästa Kent. Underbar, är den.
Klockan är inte mer än tio i tre, och jag är redan inne på andra glaset vin. Det är som en löjlig dröm om flykt, om ni förstår. För hjältar och hjältinnor stannar kvar, och i mitt fall är mina hjältar och hjältinnor det destruktiva. Det lämnar aldrig, hur hårt man än försöker.
Om några timmar slår klockan tolv, då står folk ute på sina gårdar och tänder fyrverkerier. Men inte jag, jag sitter hemma i min lilla lägenhet med alkoholen som sällskap, lyssnar på Kent om och om igen då min spellista med deras låtar är på över 10 timmar. Kanske blir det ett bra 2013, men det tror jag inte så mycket på. Varje år har jag nya förhoppningar, aldrig slår de in. Det är bara dumt att önska sig saker man vet man aldrig kommer få. Jag har bara tre önskemål inför nästa år, men de håller jag för mig själv. Det känns bara ångestfyllt att dela med sig, som om omvärlden skulle ha krav på att mina önskingar ska slå in. Jag bär på många hemligheter, hemligheter jag aldrig kommer yttra ett ord om. Det är mina skavsår i bagaget, mina hjärnspöken som gastar om natten. Inte ens i min bok nämner jag mina allra hemligaste hemligheter. Risken att någon skulle komma över dem är för stor, även om jag inte planerat att ge ut min bok. Jag skriver alldeles för dåligt för det, sen skulle jag bara skämmas om de jag känner fick tag på den. Jag är smutsig, jag är äcklig. Ingen ska få veta mitt riktiga jag.
Dricker tre stora klunkar vin på raken, lyssnar på Mannen i den vita hatten med extraverser, nedladdad från YouTube. Extraverserna är så himla vackra, klockrena. För när jag stirrar ut från spegeln tänker jag "Det kan väl inte vara jag? När blev jag så ful & trött & gammal, så ensam, feg och svag?" Och det är ju så, "att när man hatar den man blivit och man föraktar den man var, så finns det ingen Gud i världen, som kan ge dig något svar, förutom: Vi ska alla en gång dö." Det är bara så det är.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle leva till att fylla tjugo. Och nästa år fyller jag tjugoett. Det är ofattbart, skrämmande. För jag har alltid satt tjugofem som maxålder. Det är om några timmar bara fyra år kvar. Fyra år att hinna leva på, göra allt jag någonsin velat. Men det blir ju aldrig så. Man kan aldrig göra det man riktigt vill, det man brinner för. Det finns för många krav och för mycket ansvar. Sedan vet jag inte ens vad jag vill, vad jag brinner för. En gång i tiden visste jag precis vad jag ville bli, jag ville bli musiker. Jag spenderade varje dag efter skolan med att spela gitarr och bas, skriva låtar och sjunga, även om det inte lät bra. Jag kan inte sjunga, men jag tycker om att göra det ändå. Varje dag skrev jag låtar, kom på melodier och var faktiskt stolt över det jag skrev. Nu är jag aldrig nöjd med något jag skriver, och jag skriver knappt några låttexter alls. Igår var första gången på flera månader. Jag skriver nästan aldrig heller poesi, vilket jag alltid gjorde förr. Jag kunde skriva flera dikter om dagen, men jag dog ut, jag försvann ifrån det kreativa.
Så det känns ju, att veta att om jag överlever tjugofemårsåldern så är jag körd. Jag har alltid sagt, ända sedan jag var barn, att varje ny födelsedag är ett steg närmare döden. Jag har alltid haft ångest över döden, redan som väldigt liten var jag livrädd att militären skulle komma in genom fönstren till min och systers våning när jag bodde i Kode, och där bodde jag tills jag var sju. Jag var helt säker på att militären skulle bryta sig in och skära sönder mina handleder så jag skulle förblöda. Att jag sju år senare skulle börja skära i mina egna handleder hade jag aldrig kunnat drömma om, jag var alltid rädd som barn. Rädd för jordens undergång, rädd för allt som var ont. När jag var sex år började det brinna i ett element i mitt och systers sovrum, jag sov inte, jag var klarvaken trots att det var sent. Syster märkte branden, sprang upp till mamma och hade panik. Men jag låg kvar, ville se om någon brydde sig om att rädda mig från elden. Syster gjorde inte det, det var mamma som kom springandes.
Pappa var som vanligt hos sin mamma och spelade datorspel, han kom inte förräns långt efter branden startat. Jag ville in igen, rädda Abbe och Hebbe, våra älskade katter, men mamma vägrade låta mig gå in igen, och jag minns att jag grät för att jag var rädd att förlora dem.
Branden var under kontroll, det gick fort att släcka den. Inget annat hade fattat eld, bara elementet. Det var ett sånt där gammalt element, inte som de som finns idag.
Och trots att jag var så rädd och paranoid som barn, så kan jag än idag inte riktigt förstå varför jag inte sprang efter syster när hon greps av panik den dagen. Jag var alltid osäker på mig själv, redan då. Jag var sex år den dagen det började brinna, men trots det så ville jag se om någon brydde sig om mig, jag ville veta att jag skulle bli saknad om jag dog.
Sen växte jag upp, blev tonåring och min självdestruktiva bana tog rejäl fart. När jag var femton år bestämde jag att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem. Allra helst skulle jag dö innan dess. Jag har alltid haft ålders-nojja, jag minns när jag var fem år och jag fyllde år, vi var hemma hos farmor och farfar och de började sjunga för mig. Jag blev ledsen, grät och gömde mig under bordet med händerna för öronen för att inte höra "Ja må hon leva". De blev lite oroliga först, sedan lät de mig vara. Jag tål sen dess inte att någon sjunger för mig när jag fyller år. Jag blir bara ledsen, vill inte bli äldre, bli gammal. För varje nytt år är ett steg närmre döden, och det visste jag redan då.
Så visst är det allt lite underligt, att jag fruktar döden så, men välkomnar den med öppen famn. Men på ett sätt vet jag varför. Jag är livrädd för en naturlig död. Jag vet att om jag ska dö, så ska det vara självorsakat. Jag tänker inte tyna bort med lungor som kollapsar, som det hände med morfar. Han drunknade i sina egna kroppsvätskor. Jag var där när han dog, jag var så ledsen att jag inte ens kunde berätta för honom att jag älskade honom. Mamma sa: "Säg nu att du älskar honom." Jag skakade huvudet som ett nej, för jag kunde inte, ville inte att detta skulle vara farväl. Men det var det, och jag ångrar så att jag inte berättade för honom att jag älskade honom. Jag höll hans hand, sedan dog han. Min älskade morfar.
Dricker ännu mer vin och glaset är nästan tomt. Jag mår inte bra idag, idag som man borde må bra. Men jag fruktar det bara, tolvslaget. Jag vill inte bli äldre, jag vill inte bli gammal. Så jag får helt enkelt vänta på rätt tillfälle, invänta min tid. En dag finns jag inte mer, och då ska ingen sörja. Jag var aldrig någon att minnas ändå.
Klockan är inte mer än tio i tre, och jag är redan inne på andra glaset vin. Det är som en löjlig dröm om flykt, om ni förstår. För hjältar och hjältinnor stannar kvar, och i mitt fall är mina hjältar och hjältinnor det destruktiva. Det lämnar aldrig, hur hårt man än försöker.
Om några timmar slår klockan tolv, då står folk ute på sina gårdar och tänder fyrverkerier. Men inte jag, jag sitter hemma i min lilla lägenhet med alkoholen som sällskap, lyssnar på Kent om och om igen då min spellista med deras låtar är på över 10 timmar. Kanske blir det ett bra 2013, men det tror jag inte så mycket på. Varje år har jag nya förhoppningar, aldrig slår de in. Det är bara dumt att önska sig saker man vet man aldrig kommer få. Jag har bara tre önskemål inför nästa år, men de håller jag för mig själv. Det känns bara ångestfyllt att dela med sig, som om omvärlden skulle ha krav på att mina önskingar ska slå in. Jag bär på många hemligheter, hemligheter jag aldrig kommer yttra ett ord om. Det är mina skavsår i bagaget, mina hjärnspöken som gastar om natten. Inte ens i min bok nämner jag mina allra hemligaste hemligheter. Risken att någon skulle komma över dem är för stor, även om jag inte planerat att ge ut min bok. Jag skriver alldeles för dåligt för det, sen skulle jag bara skämmas om de jag känner fick tag på den. Jag är smutsig, jag är äcklig. Ingen ska få veta mitt riktiga jag.
Dricker tre stora klunkar vin på raken, lyssnar på Mannen i den vita hatten med extraverser, nedladdad från YouTube. Extraverserna är så himla vackra, klockrena. För när jag stirrar ut från spegeln tänker jag "Det kan väl inte vara jag? När blev jag så ful & trött & gammal, så ensam, feg och svag?" Och det är ju så, "att när man hatar den man blivit och man föraktar den man var, så finns det ingen Gud i världen, som kan ge dig något svar, förutom: Vi ska alla en gång dö." Det är bara så det är.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle leva till att fylla tjugo. Och nästa år fyller jag tjugoett. Det är ofattbart, skrämmande. För jag har alltid satt tjugofem som maxålder. Det är om några timmar bara fyra år kvar. Fyra år att hinna leva på, göra allt jag någonsin velat. Men det blir ju aldrig så. Man kan aldrig göra det man riktigt vill, det man brinner för. Det finns för många krav och för mycket ansvar. Sedan vet jag inte ens vad jag vill, vad jag brinner för. En gång i tiden visste jag precis vad jag ville bli, jag ville bli musiker. Jag spenderade varje dag efter skolan med att spela gitarr och bas, skriva låtar och sjunga, även om det inte lät bra. Jag kan inte sjunga, men jag tycker om att göra det ändå. Varje dag skrev jag låtar, kom på melodier och var faktiskt stolt över det jag skrev. Nu är jag aldrig nöjd med något jag skriver, och jag skriver knappt några låttexter alls. Igår var första gången på flera månader. Jag skriver nästan aldrig heller poesi, vilket jag alltid gjorde förr. Jag kunde skriva flera dikter om dagen, men jag dog ut, jag försvann ifrån det kreativa.
Så det känns ju, att veta att om jag överlever tjugofemårsåldern så är jag körd. Jag har alltid sagt, ända sedan jag var barn, att varje ny födelsedag är ett steg närmare döden. Jag har alltid haft ångest över döden, redan som väldigt liten var jag livrädd att militären skulle komma in genom fönstren till min och systers våning när jag bodde i Kode, och där bodde jag tills jag var sju. Jag var helt säker på att militären skulle bryta sig in och skära sönder mina handleder så jag skulle förblöda. Att jag sju år senare skulle börja skära i mina egna handleder hade jag aldrig kunnat drömma om, jag var alltid rädd som barn. Rädd för jordens undergång, rädd för allt som var ont. När jag var sex år började det brinna i ett element i mitt och systers sovrum, jag sov inte, jag var klarvaken trots att det var sent. Syster märkte branden, sprang upp till mamma och hade panik. Men jag låg kvar, ville se om någon brydde sig om att rädda mig från elden. Syster gjorde inte det, det var mamma som kom springandes.
Pappa var som vanligt hos sin mamma och spelade datorspel, han kom inte förräns långt efter branden startat. Jag ville in igen, rädda Abbe och Hebbe, våra älskade katter, men mamma vägrade låta mig gå in igen, och jag minns att jag grät för att jag var rädd att förlora dem.
Branden var under kontroll, det gick fort att släcka den. Inget annat hade fattat eld, bara elementet. Det var ett sånt där gammalt element, inte som de som finns idag.
Och trots att jag var så rädd och paranoid som barn, så kan jag än idag inte riktigt förstå varför jag inte sprang efter syster när hon greps av panik den dagen. Jag var alltid osäker på mig själv, redan då. Jag var sex år den dagen det började brinna, men trots det så ville jag se om någon brydde sig om mig, jag ville veta att jag skulle bli saknad om jag dog.
Sen växte jag upp, blev tonåring och min självdestruktiva bana tog rejäl fart. När jag var femton år bestämde jag att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem. Allra helst skulle jag dö innan dess. Jag har alltid haft ålders-nojja, jag minns när jag var fem år och jag fyllde år, vi var hemma hos farmor och farfar och de började sjunga för mig. Jag blev ledsen, grät och gömde mig under bordet med händerna för öronen för att inte höra "Ja må hon leva". De blev lite oroliga först, sedan lät de mig vara. Jag tål sen dess inte att någon sjunger för mig när jag fyller år. Jag blir bara ledsen, vill inte bli äldre, bli gammal. För varje nytt år är ett steg närmre döden, och det visste jag redan då.
Så visst är det allt lite underligt, att jag fruktar döden så, men välkomnar den med öppen famn. Men på ett sätt vet jag varför. Jag är livrädd för en naturlig död. Jag vet att om jag ska dö, så ska det vara självorsakat. Jag tänker inte tyna bort med lungor som kollapsar, som det hände med morfar. Han drunknade i sina egna kroppsvätskor. Jag var där när han dog, jag var så ledsen att jag inte ens kunde berätta för honom att jag älskade honom. Mamma sa: "Säg nu att du älskar honom." Jag skakade huvudet som ett nej, för jag kunde inte, ville inte att detta skulle vara farväl. Men det var det, och jag ångrar så att jag inte berättade för honom att jag älskade honom. Jag höll hans hand, sedan dog han. Min älskade morfar.
Dricker ännu mer vin och glaset är nästan tomt. Jag mår inte bra idag, idag som man borde må bra. Men jag fruktar det bara, tolvslaget. Jag vill inte bli äldre, jag vill inte bli gammal. Så jag får helt enkelt vänta på rätt tillfälle, invänta min tid. En dag finns jag inte mer, och då ska ingen sörja. Jag var aldrig någon att minnas ändå.
J
åh jag började gråta när jag läste detta. jag känner igen det där med att man inte gillar att bli sjungen för det ger mig fruktansvärd ångest och jag vill inte heller bli gammal. fruktar det nya året, har ångest och imorse skrek jag att jag ville dö. jag finns här om det är något, hela natten