The darkest night's now solid black
As I see it there's no turning back
We chose this path now we can't walk away
Cause it's too late
I feel the blood falling out
I hit the ground
It's all gone down

Stare at you as you slit my wrist
And as we share our last kiss
Hold me as we die

Empty bottles to deal with this
Pictures to reminisce
Hold me, say goodbye
Hold me as we die

Mötet gick bra, trots att jag var extremt nervös innan och läkaren var lite sen.
Hon var ganska lätt att prata med och vi kom fram till att jag ska tillhöra psykosmottagningen i framtiden, ha en regelbunden psykologkontakt, en sjuksköterska som jag kommer träffa då och då, som de alltid utser sina patienter, som kan hjälpa till med olika saker för varje patient, såsom att följa med på möten med myndigheter etc. Jag kommer att få en kallelse till sjuksköterska och psykolog, då ska jag ta nya blodprover (vilket jag absolut får panik över då jag är livrädd för sprutor) och sedan komma igång med terapi.
Jag kommer även få hämta ut mina mediciner på Apoteket, ÄNTLIGEN! Två gånger i månaden kommer det bli i och med att jag har Apodos, men det kändes verkligen härligt att få sköta mina mediciner själv igen! Det har jag inte fått en enda gång under hela mitt vuxna liv.
Tills dess att jag får kallelser kommer jag fortsätta gå två gånger i veckan hos Barbro och hämta medicin. Jag har även ringt bistånd angående psykiatriboende och LSS, men handläggaren sa att hon inte längre har hand om LSS utan bara psykiatriboenden, men hon skulle se om någon LSS handläggare kunde medverka på mötet vi ska ha om tre veckor, men nu när det snart är semester trodde hon inte chansen var så stor.
Så då ska vi prata igenom lite mer kring boende, och skriva upp mig i kö. Det kan ju ta enormt lång tid att komma in, speciellt då det bara finns ett boende jag vill flytta till. Vi har tre boenden här, det ena ligger i stadens värsta område, inte långt ifrån där mamma bor och jag är helt trött på det stället så det är ett stort nej. Det andra ligger nära mig men har regler jag inte kan anpassa mig efter. Jag vill ha mitt egna hem och själv kunna välja om jag vill vistas på gemensamma utrymmen, och ha en egen lägenhet och inte ett rum. Först och främst för att jag har katterna, och så för att jag behöver ytan, då jag är så isolerad hemma och det kommer ta tid innan jag kan anpassa mig till mer "normala" beteenden. Så det finns ett boende kvar, vilket matchar mina behov bäst utav dessa tre. Det boendet har jag även besökt och det verkade fint där. Man har en tvårumslägenhet med kök, de gemensamma utrymmena är stora och mysiga och det finns en trädgård där de har grillplats och egen odling av grönsaker och örter. Och bäst av allt; det ligger i centrum bara några minuter ifrån busstorget och det som jag kallar för själva stan.

Det ska bli intressant att se hur mötet går, men jag kan inte låta bli att vara rädd att det ska bli en smäll på käften som det blev hos Vänersborgs kommun, där kärringen sa att det inte finns en chans i världen för mig att komma in på ett psykiatriboende. Jag är oerhört känslig och tål inte att höra sådant som är precis raka motsatsen vad jag vill höra och förväntat mig. Då blir det hjärnkaos och jag blir agressiv.

Imorgon ska jag hem till mamma en stund, tyvärr måste jag åka buss dit vilket jag avskyr från djupet av mitt hjärta. En gång blev jag slagen på bussen hem från skolan när jag bodde hemma, vilket blev tvunget att polisanmälas. Den tjejen som slog mig blev aldrig tagen, dock. Hon slog mig dessutom bara för att jag sa åt henne att sluta dra i mitt hår. Jag som alltid är paranoid och rädd att någon ska slå mig eller döda mig, blev slagen precis som jag var rädd för. Sen dess har jag blivit tre gånger så paranoid och går helst inte ut alls för att jag är så rädd för överfall.
Men jag får hoppas det går bra, att båda bussarna är relativit tomma, helst utan någon passagerare alls men det vore alltför optimistiskt att tänka så. Men jag kan alltid hoppas. Resan går ganska fort så det är ju bra, men vägen från bussen till mamma är fruktansvärd för mig som är så rädd hela tiden. Plus att området inte är bra. Men jag klarar det alltid, trots att jag nästan får panikattacker varje gång. Hjärnkaos, vet ni.

De försvinner
som flugar man viftar bort med handen

Det är ironiskt,
att det man visar utåt
Vagt och vekt
och inte alls sant
Blir taget på orden

Och den fina fasaden
som alla tror är äkta
Får vissa att närma sig,
stanna kvar

Men när motsatsen,
det som finns inuti
som ingen ser
som ingen hör
kommer fram
springer de ifrån,
flyr som jagade av rovdjur

Jag har aldrig lovat
än mindre sagt
att jag är vanlig
som andra
som något bra
någon frisk

Må så vara
att jag är patetisk
sjuk och vidrig
Jag har aldrig påstått
motsatsen

Det sjuka finns alltid här
i hjärtat
i själen
i sinnet

Men man kan alltid välja
vad man vill visa
Låta omvärlden veta

Välkomna till verkligheten
kamrater

Skrattar hysteriskt
åt människor runt om
Ena stunden åt
att jag är sämre än dem
andra stunden
åt att jag kanske är bättre än dem

Men alltid hånskratt
mot dem
mot mig själv
och mina tankar

Välkommen till världen
där vi alla är galna
På ett eller annat sätt

Verklighet eller dröm
det är upp till dig
Välj din verklighet
Lev din dröm

I galenskap finns inga gränser
När hjärnan kan ta dig
överallt och lite till

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
Jag glömde vem jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra

Jag behöver ingen hjälp
Vill du hjälpa - hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred

Han tittade på mig med sina gröna ögon. Gav mig den där vanliga blicken som såg ut som en blandning av att han lyckats kränka mina känslor än en gång, den där blicken som gav till ett halvt leende på hans läppar och en glimt i ögat, och den andra halvan av hans ansikte gav ifrån sig en bekant känsla av oro. Varje gång han gav mig den blicken frös hjärnan och jag visste aldrig vad jag skulle säga, göra eller ens tänka. Jag ville inte känna någonting, för jag var så rädd att vad jag än tänkte, sa eller gjorde så skulle det bli fel och då skulle allt bara bli värre än det redan var.

Den här pojken var väldigt speciell. Det tog mig många år innan jag insåg precis hur speciell han faktiskt var.
Saken var som sådan, att den här pojken offrade allt han hade för mig, vilket inte gick upp för mig förräns två år sedan.
Vi växte upp i samma lilla by men jag kände honom inte på den tiden, jag visste bara vad han hette och att han gick i en klass över mig, i samma klass som en av mina bästa vänner jag brukade leka med på fritiden.
När jag flyttade ifrån den lilla byn var jag åtta år, och jag hade aldrig en enda tanke på pojken som bodde kvar, inte förrän jag gick i årskurs sex och fick en ny klasskamrat, som råkade vara bror till pojken i min berättelse.
Pojken började sjuan och pratade ikapp gamla tider med min syster, som spelat i en pjäs ihop med pojken när hon gick i trean och pojken i tvåan.

När jag började sjuan lärde jag känna pojken, som var en väldigt osynlig människa egentligen. Han stack inte ut på något sätt, han pratade inte så mycket och han sa aldrig emot när någon var elak eller gjorde fel.
Under första året i högstadiet växte vår vänskap ständigt och tillslut var det bara vi kvar av vårt kompisgäng, då de andra gått över till andra grupperingar inom skolan.

Under sommarlovet mellan sjuan och åttan var vi bästa vänner, och det var även där allt ändrades.
Pojken visste att jag var kär i någon jag aldrig kunde få, så han gjorde något som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om idag, och eftersom detta är något jag kommit på för inte så längesedan har jag inte riktigt kunnat hantera det hela, för det han gjorde var ingenting jag reflekterade över då.

Pojken ändrades. Och då menar jag det bokstavligt.
Han bytte klädstil, frisyr, hårfärg, personlighet och attityd. Han blev en så nära inpå kopia av den jag var olyckligt kär i. Och det gjorde han för min skull. Han offrade allt för mig, vilket kanske låter gulligt, men det blev ett helvete.

I och med hans nya personlighet och utseende hände ett flertal händelser som påverkat mitt liv till oerhörda mängder. Hans attityd, som varit obefintlig, var extrem och han fick gå om årskurs åtta och började om i min klass. Han blev käftig och elak mot alla, han hotade folk hit och dit och var extremt svartsjuk. Vi hade sedan vårterminen efter sjuan blivit ett par, och jag fick inte lov att prata med andra killar och de fick inte prata med mig, det var bara inte tillåtet. Jag gjorde det ändå, vilket jag fick sota för senare.
Hans nya utseende drog till sig mängder av uppmärksamhet och han blev populär bland tjejer på olika hemsidor, var otrogen och hade andra flickvänner vid sidan om, och när jag fick veta det och tog kontakt med de tjejer jag visste om så sa han till dem att jag var ett besatt "fan" av honom och bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det knäckte mitt hjärta.

Ju längre vi var tillsammans desto mer dramatiskt blev det. Ena stunden sa frågade han om jag var gravid för jag såg tjockare ut, andra stunden bad han mig sluta, att jag skulle äta upp mig för att jag blivit för smal. Sedan var det misshandeln, både den fysiska och psykiska. Men jag var beroende av honom, kunde inte klara mig utan att veta att han fanns där. Därför knäckte det mig när jag fick rädda honom från ett flertal "självmordsförsök", en gång fick jag ringa polisen då han stod på Angeredsbron och skrev ett sms om att han skulle hoppa och sedan stängde av sin mobil.
Men med tiden lärde jag känna honom mer än han visste. Sedan han blivit beroende av uppmärksamheten han aldrig tidigare fått började han sakta manipulera hela sin omgivning. Det var lögner om precis allt. Han utvecklade en tydlig mytomani. Jag ville dock inte se något av detta, trots att jag visste. Jag ville inte förlora min enda vän, trots att det skulle varit bäst så.

Vi hamnade i en hel del kniviga situationer tillsammans. Han förlorade sitt temperament väldigt fort och allt var på hans villkor. Vid ett par tillfällen blev han väldigt läskig, fick en ond blick och jag lärde mig tolka den blicken efter ett tag. När han fick den blicken ville han ha bort mig, bokstavligt talat.
En dag var vi i klassen vid en sjö och fiskade. Pojken och jag var inte intresserade av att fiska så vi gick en bra bit ifrån de andra och hittade en intressant grotta flera meter nedanför en brant del av skogen. Efter att vi kikat på grottan lite gick vi tillbaka upp till spåret, och då fick jag blicken. Han tog ett stadigt grepp om min överkropp och knuffade mig utför branten. Jag fick tag i en trädstam ett par meter ner, och allt gick så fort och jag var i chock över händelsen. Hade jag inte lyckats få tag i trädstammen så hade jag fallit mot de hårda klipporna som var precis under vid grottan.
Pojken blev först arg men sedan vände han helt och bad om förlåtelse. Men det var inte sista gången han försökte få mig ur bilden, så med tiden var jag ständigt på min vakt och lät aldrig honom gå bakom mig. När jag skulle sova om nätterna utan hans sällskap bröt jag ofta ihop i gråtattacker eftersom jag kände att den enda personen som inte försvunnit ur mitt liv och som jag var i ett förhållande med, verkligen inte älskade mig. Jag dog sakta men säkert ut och blev mer och mer tålig, och insåg att det är ingen idé att gråta över honom, jag ska inte ha det bättre.

Vi spenderade tre år som ett par. Tack vare flytten till Trollhättan kunde jag så småningom bryta kontakten alla varnat mig för och försökt få mig att inse var skadlig, men som jag inte velat se för jag lärde mig att ingen kommer någonsin älska mig ändå, och att så kallad "kärlek" bara gör ont.

Och det sorgliga är att allt började för min skull, han ville bli den jag ville ha. Men det blev han inte, och jag älskade honom aldrig. Jag kunde bara inte säga det till honom när han frågade om jag ville bli hans flickvän den där vårdagen i väntan på bussen från skolan. Men trots att jag aldrig älskade honom på det sättet, så blev jag djupt förälskad i vår relation. Det var någonstans där min självdestruktion verkligen expanderades. Jag blev beroende av vår destruktiva relation och det lustiga är att jag saknar den tiden. För trots att det var ett rent helvete och smärtsamt och tårfyllt så hade vi något som få människor har. Vi kände varandra helt och hållet, varenda millimeter av varandras själar. Det vet han dock inte om, eftersom han trodde att den sidan han visade utåt var den jag trodde på. Han förstod aldrig att jag såg alla hans sidor, från minsta lilla lögn till stora manipulation.

Jag kommer aldrig ha en sådan ärlig relation igen. Just nu har jag inga relationer alls, jag har byggt en tjock mur runt mig själv som jag inte låter någon passera förbi. Jag tänker spendera min sista tid i ensamhet, undantag Zelda och Angel och några få besök hos mamma. Jag vill inte se världen, se människorna i den. För allt är falskt och fult och alla döljer sig bakom en mask för de är rädda att bli dömda och ensamma. Det var jag också, tills jag förstod att ensamhet inte går att radera. Jag har accepterat min ensamhet och valt att låta bli den. Den har alltid funnits hos mig, vuxit med åren. Nu är den allt jag har och det är okej för mig. Jag har inget att kämpa för ändå, och jag bryr mig inte om framtiden. Det finns inget ljus, det finns ingen glädje. Allt är fläckigt, förvrängt och splittrat. Det finns ingenting för mig i den här världen. Och jag sörjer inte. Jag har accepterat det. Det finns ingenting för mig här längre.

Nu har pojken återgått till sin gamla grå stil, ändrat sina åsikter till raka motsatsen mot hur de var förr och det ironiska är att det hela hände efter att vår kontakt tog slut. Han gjorde allt för min skull, och när jag inte längre fanns där hade han ingen anledning att vara den där personen han gjorde sig till. Ja, han var en väldigt speciell pojke må jag säga... Och samtidigt var han den bästa jag någonsin kunnat få.

Det är så mörkt
där jag är

 

Så tomt
och tyst

 

Det bor monster
i min skugga

Det finns skärvor
i mitt bröst

Jag är vilse och
allting är så stort

Vägen är borta
och jag hittar inte hem

 

Det har kommit en till ny lägenhet i samma område som de andra två jag anmält intresse till, så jag gjorde en intresseanmälan på denna också. Får förhoppningsvis svar om de första två imorgon, då sista anmälningsdagen är idag.

 

Jag är otroligt orkeslös och har tappat intresset för i princip allting. Jag orkar knappt blogga, jag pratar inte med någon mer än mamma och sömnen är en katastrof nu igen.

På torsdag ska jag träffa Barbro på psyk men jag vet inte vad jag ska säga till henne. Orkar liksom inte prata, berätta att "nu är jag i den djupaste grottan under havsbottnen och det har varit ett stenras som blockerat utgången så jag är fast här" och säga att jag orkar inte att ständigt känna som om ingenting är verkligt, att allt känns som en dröm jag inte vaknar upp ifrån, allt jag säger, tänker och gör känns suddigt och flytande och jag tror jag ligger i koma någonstans och bara drömmer allting. För vad ska hon kunna göra åt det? Allt är meningslöst.

Det här kanske låter lite hemskt, men jag blir mer och mer avskuren från mina känslor. De jag känner och känt genom åren, alla människor som varit en del av mitt liv och de få som är det idag... Jag känner dem inte på samma sätt, inombords. Inte som jag gjort förut.

Det är lite svårt att förklara, väldigt komplext. Jag vet nog inte ens själv hur det är. Men jag har alltid varit en väldigt känslomässig person, alltid känt starka känslor, oavsett om de är bra eller dåliga. Det har aldrig riktigt varit "bra, okej eller halvdant" när jag haft mina känslor för andra människor. Det har alltid varit drastiskt, alltid älska eller hata. Jag har liksom nästan aldrig haft en vän som jag bara kallat vän, det har alltid varit "bästa vän" även om personen inte ansåg mig som det tillbaka. Jag har alltid haft det så problematiskt med mina relationer till andra, och när någon indikerat att den vill ingå i ett vänskapsband med mig så har jag alltid blivit så fäst vid personen, just för att i min värld är det ovanligt att någon tycker om mig, jag har liksom klamrat mig fast vid tanken på att vara "älskad" av någon. Men ju äldre jag blivit, desto fler band som brutits, de starkaste banden jag haft, så har det blivit lite klart för mig att jag nog i många fall bara älskat tanken på att ha en vän, och varit så uppe i den känslan att jag inte riktigt sett relationen för det den var. Och sedan när den relationen upphör att existera så kommer mina övergivenhetskomplex in i bilden och den djupt inbäddade rädslan för att bli övergiven igen (jag har aldrig bestående relationer till andra) gör mig först ledsen, upprörd och katastrofisk men sedan går den över till hat och ilska.

Men i ett antal månader nu så har mina dramatiska känslor gällande mina relationer genom åren övergått till mer likgiltighet, tomhetskänslor. Jag känner inte längre att jag antingen älskar eller hatar dem, det blir mer neutralt fast grövre, det blir som om de inte finns alls. Det spelar liksom ingen roll, för jag känner nästan ingenting alls när jag tänker på människorna som präglat mitt liv och de som finns i mitt liv idag. Och det är hemskt. Det är som om jag förlorar min förmåga att känna. Jag förlorar min förmåga att älska. Och den ironiska delen är, att jag egentligen, innerst inne, nästan är glad för det. För när man levt hela sitt liv, aldrig med någon vänskapsrelation som varit grundad, alltså inte så stor, utan bara levt med känslor och tankar om att "det här är min bästa vän, vi kommer alltid vara vänner, livet ut och jag kommer aldrig lämna dig" och sedan bli lämnad, för att personen man varit vän med inte fungerar på samma sätt som jag, och att varenda relation alltid sett ut på samma sätt, så är det befriande att inte känna så. Att inte längre känna att det måste vara ”älska eller hata.”

Jag har alltid varit en ensamvarg. Jag har aldrig varit mycket för att lära känna andra människor. Och det grundar sig i att jag helt enkelt inte hör hemma bland andra. Jag är inte en del av dem, det liv de lever. Jag har aldrig passat in i någon grupp, aldrig kunnat delta i ett samtal med fler än två personer. Och jag har alltid anknytit mig till en person, som jag sedan inte tycks kunna vara utan. För mitt i allt kaos så vill man ha någon att dela sin ensamhet med, även om personen aldrig förstår det själv, eller aldrig ser vem man är. Inte egentligen.

Men nu, nu är det inte så. Min hjärna har sakta stängt av mina känslor. Jag kan inte längre känna engagemang till någonting, jag kan inte känna att jag hatar någon, men det hemskaste är att jag inte heller kan känna att jag älskar någon.

Allt är bara så likgiltigt. Ingenting betyder någonting. Det bara går på rutin, allt man gör, allt man säger, allt man tänker. Och eftersom jag inte kan känna att jag är här, att någonting är på riktigt, utan allt är en dröm, så tar jag heller inget ansvar för någonting. Inte så som jag borde. För det är inte viktigt. Ingenting är viktigt. Men det händer ändå. Livet. Det fortsätter. Utan känslor, utan verklighet. Det går på rutin, även om det inte är mer än en dröm.

Dricker hallonte och det smakar lite som sommar. Lyssnar på Kent och dagdrömmer mig bort till fina konserter med underbara människor.
Boken har fått stå still i några dagar nu, jag skriver kanske lite mer imorgon. Jag älskar att skriva, det har jag alltid gjort. Det är så enkelt att uttrycka sig i text, men så himla svårt att säga samma sak med ord. Jag har aldrig varit mycket för att prata, jag är tyst för det mesta. Eller så blir jag så stressad av att jag vet att jag är tyst att jag pratar för mycket istället. För när jag umgås med någon så klarar jag inte av pinsamma tystnader.

Vet ni, jag lovade mig en sak inatt. Jag lovade att jag verkligen ska försöka sluta skära mig. Jag måste försöka så gott jag kan, för det är inte hållbart längre. Jag har skurit mig i åtta års tid och det har tagit ut sig väl. Men jag är ju så van vid att se mina ärr, så jag tänker inte så mycket på dem. Det enda som jag inte tycker om är när jackärmen glider upp när jag ska betala något eller bara räcker mig efter någonting när jag är ute. Jag har för det mesta inte brytt mig om att andra ser mina ärr, för jag har alltid tänkt att det inte är någon idé att dölja något som är en del av den jag är, en del av mitt mående. Men på senare tid har jag blivit mer uppmärksam på att inte låta ärren vara så uppenbara. Lite svårt när i princip hela jag är full av ärr.
Men samtidigt vet jag inte... Det finns ju laserbehandlingar för ärr, men det är inte säkert det blir så mycket bättre av det heller. Jag fick laserbehandling på mitt födelsemärke vid högerögat/kinden när jag var tio år, men det gjorde så fruktansvärt ont och jag såg inget resultat så jag ville inte gå dit mer. Sen har jag ju ganska tjocka ärr, såna som aldrig vitnar, utan som alltid kommer vara röda och rosa. Jag skulle kunna tänka mig en ny hud, en hud utan ärr. Men samtidigt vore det som ett försök att radera en del av den jag är, den jag varit. Och kanske vore det bra, kanske jag inbillar mig att om jag raderar ärren så raderar jag det förflutna. Men så är det ju inte riktigt. De emotionella ärren kommer alltid vara de smärtsammaste, de som kanske inte syns förrän man gräver djupt in i mina tankar och handlingar.
För när jag går där på stan, eller på väg hem från ICA, har hörlurar för öronen och musik på hög volym, då syns det inte att jag mår dåligt och tänker på döden. Då går jag med rak rygg, snabba steg och håller huvudet högt. För i det ögonblicket, när musiken lugnar min ständiga ångest och som maxas när jag beger mig ut ensam, så känns det som jag klarar vad som helst. Men sen när jag kommer in igen och tar bort hörlurarna och jag inte kan fly från mitt trasiga självförtroende, mina tankar, min ångest och min depression, då går jag sönder.

Dock kanske jag skulle bli lite mer accepterad av andra om jag hade en ärrfri kropp. Men å andra sidan, så har ju min hjärna varit så inbiten i att ingen kommer tycka om mig någonsin, och de som påstår att de gör det bara ljuger, så jag tror inte så mycket på det heller.

Men det är klart jag undrar ibland. Ofta. Om hur allt skulle se ut om jag aldrig börjat skära mig. Om jag inte vore född trasig och emotionellt instabil. Kanske vore allt helt annorlunda, kanske vore allt precis likadant. Det är sådant man aldrig får veta, sådant man kommer undra över livet ut. Men jag är trött på att vara trasig, trött på att ha ångest, trött på att endast må bra av sådant som inte är bra för mig. Jag har bara inte kraften att göra något åt det, för varje gång jag försöker och något negativt händer så sjunker jag tusen gånger djupare än jag var innan. Det är den onda cirkeln. "What doesn't kill you makes you wish it did."

Jag har laddat ner en film som heter Manic, som handlar om ett gäng ungdomar på en psykiatrisk anstalt, om jag inte missförstått det hela av trailern. Jag är dock inte så sugen på att se film just nu, kanske senare.
Laddar även ner Betty Blue, en film jag velat se i några år nu men som jag på något mystiskt vis aldrig kommit ihåg att ladda ner. Jag är ju allt lite senil, ibland.

Har suttit med lite designpilleri både här och på min Tumblr. Av någon anledning fick min Tumblr's design för sig att krångla så jag fick göra en ny design men behöll ändå liknande stil, då jag gillar den stilen just nu.

Har suttit i ungefär en timme och besvarat meddelanden på min privata Tumblr (den som jag går under pseudonym på) och det är helt otroligt vad snälla mina följare där är. Varje dag får jag hur många meddelanden som helst och alla är snälla och stöttande, men vissa är lite sådär småkaxiga ibland, men inget jag tar illa upp över. De är inte så införstådda i psykisk smärta och självskada, så de vet väl inte riktigt hur de ska skriva för att inte låta dryga. Alla kan inte förstå sig på allt, så är det.

Har faktiskt klarat mig undan den här hemska dagen (mötet med Vänersborgs psykiatriansvarige som förstörde mitt humör för tusen år framåt) men, jag har klarat det utan ett enda piller eller en enda droppe vin, och inga nya skärsår heller för den delen. Men jag har ju ett enormt sug efter att knapra tabletter och dricka upp det lilla vin jag har kvar, så ja... Jag vet inte. Jag borde ju inte, det vet jag. Men jag är ju självdestruktiv och det är mitt sätt att hantera mitt mående på.

Jag har läst lite bloggar, men mest suttit på Facebook och Tumblr. Såg ett par avsnitt av How I Met Your Mother tidigare också, men sen blev jag så rastlös och nu sitter jag här, som vanligt.

Önskar er alla en god kväll.

Mötet med Vänersborgs kommun gick åt helvete. Min ansökan nekades ENDAST på grund av att jag inte har boendestöd, då är jag inte kvalificerad som "tillräckligt i behov av hjälp." När man för en gång skull ber om hjälp, så får man den inte. Kärringen var arrogant, kaxig och dryg. Det slutade med att jag ställde mig upp och skrek: "Ja, men då kan jag ju lika gärna ta livet av mig då, ingen vill ju hjälpa mig ändå, FITTA!"

Jag har inte blivit så arg på flera år. Men nu brast det. Jag är trött på skiten.

Barbro från öppenvården ringde för några minuter sedan. Hemvården har sagt till henne att de inte längre vill ansvara för mina mediciner, de påstår att det inte hör till deras jobb. Ändå har de tilldelat mig medicin sen 2011, och de kommer på först nu att jag inte tillhör deras arbete?
Blir bara glad att slippa dem, idioterna. Ska förmodligen, enligt vad Barbro föreslog, hämta ut min apodos själv varannan vecka. Sedan visste tydligen inte Barbro om att jag ska byta till psykosmottagningen. Det är ju underbar kommunikation; båda mottagningar ligger i samma hus, de har datorer och telefoner men ändå lyckas de missa att kommunicera med varandra. På fredag ska jag träffa Barbro i alla fall, och hon skulle även prata med Per (min läkare) om att jag inte sover om nätterna så jag kan få bytt sömnmediciner. Nu har jag inte somnat förräns på morgonen i flera dagar, blir galen!

För att avsluta ett bittert inlägg lägger jag upp en oskarp bild på mitt öga med cirkellinsen i. Min kamera har otroligt kass fokus, därav kvalitén.