De har rivit våra gator, bränt ner lekplatserna där vi lekte som barn
Känner mig konstig och tom. Drack säkert tio muggar te på psykakuten inatt, då jag fick vänta i sex timmar på läkaren. Har inte förmått mig att dricka mer än en mugg te idag, där tepåsen gick sönder men jag drack ändå, orkade inte bry mig om teblad i munnen.
Röker till och från, suktar efter alkoholberusning och hoppas innerligt pengarna räcker till en flaska vodka när jag får pengar nästa vecka. Jag behöver ruset, lugnet, tystnaden. Jag älskar att bara sväva runt till musiken, känna att jag hör till någon slags existens, för i alkoholen och pillrenas värld existerar jag.
Lyssnar på Mannen i den vita Hatten, live verisonen med extraverser, om och om igen. För ja, vi var alla en gång små, och ja, vi ska alla en gång dö. Men älskling du och jag ska aldrig dö. Jag önskar ibland att jag hade någon, men jag klarar inte av närhet, jag tycker det är obehagligt. Jag skulle aldrig klara av att bo tillsammans med någon, och vem skulle orka med mig? Jag som ständigt är pessimistisk till allt, klagar hela tiden, är allmänt destruktiv och bara pratar mörker. Jag som har ett påklistrat leende, som pratar alldeles för mycket för att undvika pinsamma tystnader, men som för det mesta är tyst ändå, för att jag inte vill smitta andra med min depression. Men Emelie, alla vet att depression inte smittar. Jo, men jag vill inte dra ner andra när de själva inte mår bra. Jag känner ingen som mår bra, alla jag känner har någon slags smärta de bär på, för alla har varit med om något sorgligt, alla har någon gång tvingats ta svåra beslut som slutar i sorg och förtvivlan. Jag kan nog inte heller umgås med folk som mår bra, det skulle helt enkelt inte gå. Funktionen skulle balla ur, allt skulle bli misär. Ge mig nåt lika trasigt som du och jag.
Röker till och från, suktar efter alkoholberusning och hoppas innerligt pengarna räcker till en flaska vodka när jag får pengar nästa vecka. Jag behöver ruset, lugnet, tystnaden. Jag älskar att bara sväva runt till musiken, känna att jag hör till någon slags existens, för i alkoholen och pillrenas värld existerar jag.
Lyssnar på Mannen i den vita Hatten, live verisonen med extraverser, om och om igen. För ja, vi var alla en gång små, och ja, vi ska alla en gång dö. Men älskling du och jag ska aldrig dö. Jag önskar ibland att jag hade någon, men jag klarar inte av närhet, jag tycker det är obehagligt. Jag skulle aldrig klara av att bo tillsammans med någon, och vem skulle orka med mig? Jag som ständigt är pessimistisk till allt, klagar hela tiden, är allmänt destruktiv och bara pratar mörker. Jag som har ett påklistrat leende, som pratar alldeles för mycket för att undvika pinsamma tystnader, men som för det mesta är tyst ändå, för att jag inte vill smitta andra med min depression. Men Emelie, alla vet att depression inte smittar. Jo, men jag vill inte dra ner andra när de själva inte mår bra. Jag känner ingen som mår bra, alla jag känner har någon slags smärta de bär på, för alla har varit med om något sorgligt, alla har någon gång tvingats ta svåra beslut som slutar i sorg och förtvivlan. Jag kan nog inte heller umgås med folk som mår bra, det skulle helt enkelt inte gå. Funktionen skulle balla ur, allt skulle bli misär. Ge mig nåt lika trasigt som du och jag.
Jag skakar, men jag vet inte varför. Jag har gjort det i några timmar nu. Ena elementet är trasigt, men det andra står på maxtemperatur. Jag tror inte jag skakar för att det är kallt, men varför jag skakar vet jag inte, jag bara gör det ibland.
Dricker ICA cola och väntar på att en video ska laddas upp till min privata tumblr (inte psycopathicmind). Katterna leker i badrummet och här sitter jag och mår allmänt dåligt. Jag tänker för mycket, det är nog mitt största problem. Just nu tänker jag på alla som sagt eller skrivit "om du nu mår så dåligt, ta livet av dig då" eller "jag hoppas du tar livet av dig". Det är det allra värsta man kan säga till någon, oavsett om personen mår bra eller dåligt. För varje gång någon sagt så till mig har det slutat med kraftig självdestruktion, sjukhusrelaterade överdoser eller gapande skärsår. Det längsta jag varit medvetslös efter en överdos är tre dygn. Men det var mitt eget fel, jag gjorde ett sånt dumt beslut, jag förstörde allt. Jag är dum, jag är korkad, jag kan inte säga nej och det slutar aldrig bra. När jag väl har modet att säga nej blir jag ändå övertalad till ett ja, för att jag inte vågar argumentera emot. Det är inte till en fördel, det är en oerhört stark nackdel. Återigen saknar jag att vara ung, för ja, jag är gammal nu. Jag är helvuxen, de enda krav jag har på mig nu är att sköta ekonomin och skaffa jobb. Det är tredje året jag är sjukskriven till 100% nu, det både känns och inte känns. Tiden går fort, alldeles för fort, även om den i realtid känns hur långsam som helst. Jag saknar att vara ung, och med ung menar jag 14-17. När man fyller arton får man också krav på sig, men när man fyller tjugo är det på riktigt, man är vuxen, man har inga ursäkter kvar.
Visst finns det fördelar med att vara tjugo. Man får köpa cigaretter och alkohol lagligt (cigaretter redan vid arton, men det vet vi ju alla) men det är de enda fördelarna jag kan se. Allt annat är krav, för min del krav från soc, och att betala räkningar i tid, ta hand om mina små vilddjur, sköta lägenheten. När man var ung hade man bara krav från skolan och familjen, det fanns regler, man skulle vara hemma en bestämd tid, man fick inte röka, inte dricka, och det bästa av allt var ju att man kunde bryta mot reglerna. Det kan jag inte nu. Sköter jag inte min ekonomi och min lägenhet så har jag ingenstans att ta vägen, inga pengar, inget hem. Så nej, att vara tjugo är inte direkt roligt. I alla fall inte för mig.
Ni får ursäkta för en väldigt lång text, men jag tänker för mycket, och då skriver jag.
Dricker ICA cola och väntar på att en video ska laddas upp till min privata tumblr (inte psycopathicmind). Katterna leker i badrummet och här sitter jag och mår allmänt dåligt. Jag tänker för mycket, det är nog mitt största problem. Just nu tänker jag på alla som sagt eller skrivit "om du nu mår så dåligt, ta livet av dig då" eller "jag hoppas du tar livet av dig". Det är det allra värsta man kan säga till någon, oavsett om personen mår bra eller dåligt. För varje gång någon sagt så till mig har det slutat med kraftig självdestruktion, sjukhusrelaterade överdoser eller gapande skärsår. Det längsta jag varit medvetslös efter en överdos är tre dygn. Men det var mitt eget fel, jag gjorde ett sånt dumt beslut, jag förstörde allt. Jag är dum, jag är korkad, jag kan inte säga nej och det slutar aldrig bra. När jag väl har modet att säga nej blir jag ändå övertalad till ett ja, för att jag inte vågar argumentera emot. Det är inte till en fördel, det är en oerhört stark nackdel. Återigen saknar jag att vara ung, för ja, jag är gammal nu. Jag är helvuxen, de enda krav jag har på mig nu är att sköta ekonomin och skaffa jobb. Det är tredje året jag är sjukskriven till 100% nu, det både känns och inte känns. Tiden går fort, alldeles för fort, även om den i realtid känns hur långsam som helst. Jag saknar att vara ung, och med ung menar jag 14-17. När man fyller arton får man också krav på sig, men när man fyller tjugo är det på riktigt, man är vuxen, man har inga ursäkter kvar.
Visst finns det fördelar med att vara tjugo. Man får köpa cigaretter och alkohol lagligt (cigaretter redan vid arton, men det vet vi ju alla) men det är de enda fördelarna jag kan se. Allt annat är krav, för min del krav från soc, och att betala räkningar i tid, ta hand om mina små vilddjur, sköta lägenheten. När man var ung hade man bara krav från skolan och familjen, det fanns regler, man skulle vara hemma en bestämd tid, man fick inte röka, inte dricka, och det bästa av allt var ju att man kunde bryta mot reglerna. Det kan jag inte nu. Sköter jag inte min ekonomi och min lägenhet så har jag ingenstans att ta vägen, inga pengar, inget hem. Så nej, att vara tjugo är inte direkt roligt. I alla fall inte för mig.
Ni får ursäkta för en väldigt lång text, men jag tänker för mycket, och då skriver jag.
j
"Jag önskar ibland att jag hade någon, men jag klarar inte av närhet, jag tycker det är obehagligt. Jag skulle aldrig klara av att bo tillsammans med någon, och vem skulle orka med mig? Jag som ständigt är pessimistisk till allt, klagar hela tiden, är allmänt destruktiv och bara pratar mörker. Jag som har ett påklistrat leende, som pratar alldeles för mycket för att undvika pinsamma tystnader, men som för det mesta är tyst ändå, för att jag inte vill smitta andra med min depression." exakt så känner jag också.... och kan jag få din privata tumblr hihi? du kan ju skicka den i mail
Madeleine
(vänner på facebook)
Kan man få adressen till din privata tumblr?