Lyssnar på Kent, dricker vaniljte och drömmer mig bort. Kommer på mig själv med att sjunga högt men lägger inte så mycket tanke kring det. Ibland är det okej att sjunga, även om man inte alls kan.

Jag vet inte varför, men jag känner mig lite ihålig. Det känns så ibland, som om man tappat en del av sig själv någonstans i mörkret på den kalla, blöta asfalterade vägen. När jag känner så brukar jag bli extra filosofisk och övertänka precis allt. För egentligen är väl alla ting en enda stor gåta, kan jag tycka. Det finns så mycket saker jag inte vet någonting om, men som jag skulle vilja lära mig. Helt onödiga saker egentligen, som man inte behöver veta. Men jag har alltid tyckt om att veta saker, jag har alltid tyckt det är roligt med lärdom och nya kunskaper. Sen att orken inte riktigt fanns där gjorde det hela svårare, och jag kan inte undgå att tänka att det kanske fanns så mycket i skolan jag kunde veta idag, om jag bara mått tillräckligt bra för att orka gå dit.

Demon till Socker spelas just nu, jag tycker den är finare än albumverisonen. Det finns ganska många demolåtar som är bättre än de som släppts på skiva. De låter mer äkta på något vis.

På tisdag ska jag till psykologen igen. Jag vill bara ha gjort klart utredningen så jag kan få skickat iväg en ny ansökan till kommunen om boende och få klart en diagnos. Jag började hos min psykolog i höstas och det känns inte som vi kommit någonvart än. Egentligen skulle utredningen varit klar i oktober, men det har inte blivit så. Allting tar sån tid, och jag har inget tålamod för sådant. Jag har egentligen all tid i världen, men jag vill ändå att allt ska gå snabbt så det blir gjort.
Min sjukskrivning går ut i januari och det gör mig stressad. Jag har varit sjukskriven i tre år nu, men det känns inte så. Tiden går för fort ibland. Jag känner mig så gammal och får ångest över min ålder, men det verkar inte vara någon som förstår varför. Jag har alltid fruktat tiden och födelsedagar. Födelsedagar har jag alltid ansett vara "ett steg närmre döden" och förstår inte varför man ska fira något såpass hemskt. Jag är livrädd för den naturliga döden efter att jag såg min morfar dö. Jag känner mig inte äldre än sexton, men det är fyra år sedan jag var sexton. Det skrämmer mig, att tiden går förbi så himla fort. Om fyra år till är jag tjugofyra, nästan tjugofem. Nästan trettio, och jag har aldrig tänkt att jag ska bli äldre än tjugofem. Men allt är så kaotiskt, saker och ting förändras fastän man inte märker det. Det är först när man tänker efter riktigt noga som man lägger märke till att saker är annorlunda. Jag kan inte låta bli att undra varför det är så, varför man inte kan märka sånt med en gång. På något vis tror jag det skulle vara bättre.

Ända sedan Abbe och Hebbe dog har jag alltid velat ha två katter. Jag ville ha två hankatter, inbillade mig att mina älskade pojkar skulle återfödas i just de två katter jag skulle adoptera. Istället har jag två honkatter, som jag älskar otroligt mycket. De är mina livslinor, men ibland går linorna sönder även där. Ibland är allt såpass mörkt att man inte kan se handen framför sig, man bara faller och faller och tycks aldrig slå i marken.