Här går hon, den mörka själen som finner mer logik och sinnesro vid gravplatser och kyrkogårdar än någon annanstans. Som kan spendera timmar med att gå från grav till grav med handplockade vilblommor att lägga på de gravar som ser ensamma ut, de som inga blommor har. Hon brukar säga några ord till alla hon besöker, beklaga djupt om förlusten, önska dem lycka till i efterlivet. Många tycker det är konstigt att den mörka själen vill besöka kyrkogårdar, de flesta av dem tycker inte om dem. Men det är något speciellt med platserna som blir våra sista hållplatser, där våra kroppar begravs i kistor eller som kremerade till aska i urnor. Där har alla något gemensamt; döden. I livet finns ingen som den mörka själen, så hon finner tröst hos de bortgångna.

Det är inte ofta hon är där, men ibland finns det ingen annan stans att vara, att höra hemma. För kyrkogården är den enda plats som lockar, den enda plats som känns lika tom och dyster som själen.