Mötet med Vänersborgs kommun gick åt helvete. Min ansökan nekades ENDAST på grund av att jag inte har boendestöd, då är jag inte kvalificerad som "tillräckligt i behov av hjälp." När man för en gång skull ber om hjälp, så får man den inte. Kärringen var arrogant, kaxig och dryg. Det slutade med att jag ställde mig upp och skrek: "Ja, men då kan jag ju lika gärna ta livet av mig då, ingen vill ju hjälpa mig ändå, FITTA!"

Jag har inte blivit så arg på flera år. Men nu brast det. Jag är trött på skiten.

Barbro från öppenvården ringde för några minuter sedan. Hemvården har sagt till henne att de inte längre vill ansvara för mina mediciner, de påstår att det inte hör till deras jobb. Ändå har de tilldelat mig medicin sen 2011, och de kommer på först nu att jag inte tillhör deras arbete?
Blir bara glad att slippa dem, idioterna. Ska förmodligen, enligt vad Barbro föreslog, hämta ut min apodos själv varannan vecka. Sedan visste tydligen inte Barbro om att jag ska byta till psykosmottagningen. Det är ju underbar kommunikation; båda mottagningar ligger i samma hus, de har datorer och telefoner men ändå lyckas de missa att kommunicera med varandra. På fredag ska jag träffa Barbro i alla fall, och hon skulle även prata med Per (min läkare) om att jag inte sover om nätterna så jag kan få bytt sömnmediciner. Nu har jag inte somnat förräns på morgonen i flera dagar, blir galen!

För att avsluta ett bittert inlägg lägger jag upp en oskarp bild på mitt öga med cirkellinsen i. Min kamera har otroligt kass fokus, därav kvalitén.