VM i att hålla färgen
Druckit sen klockan tre i eftermiddags, är fortfarande inte full. Hatar min tollerans.
Sju nya skärsår att tillägga till samlingen också. Jag har en underbar start på det nya året...
Räknade om och det var visst tretton nya sår.
Sitter med vodka, limeläsk och Kents melodier spelandes ur datorn. Det känns som om man borde skriva något fint, en sån här natt, men det går inte när psyket inte vill. Allt det säger är "förgör dig, du kommer inte undan, tro inte dina önskningar kommer slå in, du är äcklig."
Sju nya skärsår att tillägga till samlingen också. Jag har en underbar start på det nya året...
Räknade om och det var visst tretton nya sår.
Sitter med vodka, limeläsk och Kents melodier spelandes ur datorn. Det känns som om man borde skriva något fint, en sån här natt, men det går inte när psyket inte vill. Allt det säger är "förgör dig, du kommer inte undan, tro inte dina önskningar kommer slå in, du är äcklig."
Jag har aldrig varit ett stort fan av nyårsafton. Värst av allt ju födelsedagar, men det kan ni läsa om i två inlägg under detta.
Jag är livrädd för förändring, jag har ju trots allt levt såhär i så många år. Jag tror inte på förbättring, då varje år gräver djupare hål i själen och sjunker självförtroendet rejält. Jag har -100 i självförtroende, men varje nytt år tycks det gå ner några hundra steg extra.
Man ser det kanske inte på mig, då jag för det mesta bär långärmat och långa byxor. Men tar man bort det ser man en sönderärrad kropp. Och man kanske inte ser det bakom tusen kilo smink, men tar man bort allt det ser man sorg i mina ögon, smärta i mitt leende och hopplöshet i min hållning.
Och man kanske inte tror det, men här har ni en flicka som ständigt oroar sig för viktuppgång, som alltid söker flyktväg hos tabletter, sprit och rakblad. Här har ni flickan med Borderline och Aspergers. Flickan som aldrig låter någon annan se hennes riktiga jag, som aldrig låter någon komma nära.
Det är snart tre timmar sedan klockan slog tolv och december blev till januari. 2012 ligger bakom oss alla, men det känns ändå precis likadant. Självförakten är ständigt närvarande. Den finns alltid med, oavsett vad.
Så jag dricker stora klunkar ur min vodka/lime grogg, lägger det vita vinet i kylen. För när jag druckit fem stora glas utan påverkan ger jag upp. Jag vill ju bara fly. Att fly tycks vara det enda jag är bra på. Jag kan inte ta konflikter, jag kan inte se rädslan i ögonen. Jag kan ingenting, så jag flyr.
I självdestruktionens värld hör jag hemma. I självdestruktionens värld kommer jag försvinna. Jag är redan på väg, jag tynar sakta med säkert längre och längre från verkligheten. Snart finns jag inte mer, och ärligt talat gör det mig inte någonting alls. Snarare tvärtom. Jag visste att det skulle sluta så, det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till, det enda jag kämpar för. Tar någon ifrån mig min sprit, mina tabletter och mina rakblad skulle jag ändå hitta ett sätt att dö på. Om jag överlever 2013 är det ett under. Jag vill inte längre.
Jag är livrädd för förändring, jag har ju trots allt levt såhär i så många år. Jag tror inte på förbättring, då varje år gräver djupare hål i själen och sjunker självförtroendet rejält. Jag har -100 i självförtroende, men varje nytt år tycks det gå ner några hundra steg extra.
Man ser det kanske inte på mig, då jag för det mesta bär långärmat och långa byxor. Men tar man bort det ser man en sönderärrad kropp. Och man kanske inte ser det bakom tusen kilo smink, men tar man bort allt det ser man sorg i mina ögon, smärta i mitt leende och hopplöshet i min hållning.
Och man kanske inte tror det, men här har ni en flicka som ständigt oroar sig för viktuppgång, som alltid söker flyktväg hos tabletter, sprit och rakblad. Här har ni flickan med Borderline och Aspergers. Flickan som aldrig låter någon annan se hennes riktiga jag, som aldrig låter någon komma nära.
Det är snart tre timmar sedan klockan slog tolv och december blev till januari. 2012 ligger bakom oss alla, men det känns ändå precis likadant. Självförakten är ständigt närvarande. Den finns alltid med, oavsett vad.
Så jag dricker stora klunkar ur min vodka/lime grogg, lägger det vita vinet i kylen. För när jag druckit fem stora glas utan påverkan ger jag upp. Jag vill ju bara fly. Att fly tycks vara det enda jag är bra på. Jag kan inte ta konflikter, jag kan inte se rädslan i ögonen. Jag kan ingenting, så jag flyr.
I självdestruktionens värld hör jag hemma. I självdestruktionens värld kommer jag försvinna. Jag är redan på väg, jag tynar sakta med säkert längre och längre från verkligheten. Snart finns jag inte mer, och ärligt talat gör det mig inte någonting alls. Snarare tvärtom. Jag visste att det skulle sluta så, det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till, det enda jag kämpar för. Tar någon ifrån mig min sprit, mina tabletter och mina rakblad skulle jag ändå hitta ett sätt att dö på. Om jag överlever 2013 är det ett under. Jag vill inte längre.
BryT
Kan inte formulera det jag vill säga på ett bra sätt, så jag låter det förbli osagt, men jag vill åtminstone få sagt att ni skriver en mycket intressant blogg(det som jag läst). Utöver det upplyftande innehållet är det något med hur ni skriver som får mig att vilja läsa mer, att det dessutom praktiskt taget är fläckfri grammatik glädjer mig, du är som ett ljus i mörkret. (Jag är medveten om att det där är lite ironiskt men ja, språkbruket hos människor i allmänhet skrämmer mig, så _tack_ för det!)
Madde
Får du inte typ ångest över alla dina ärr osv? Jag håller själv på med samma sak o har gjort det i sådär 3 år. Ugh. Jag hoppas du finns kvar till slutet av 2013 och längre!! Stor kram! <3