Det har kommit en till ny lägenhet i samma område som de andra två jag anmält intresse till, så jag gjorde en intresseanmälan på denna också. Får förhoppningsvis svar om de första två imorgon, då sista anmälningsdagen är idag.

 

Jag är otroligt orkeslös och har tappat intresset för i princip allting. Jag orkar knappt blogga, jag pratar inte med någon mer än mamma och sömnen är en katastrof nu igen.

På torsdag ska jag träffa Barbro på psyk men jag vet inte vad jag ska säga till henne. Orkar liksom inte prata, berätta att "nu är jag i den djupaste grottan under havsbottnen och det har varit ett stenras som blockerat utgången så jag är fast här" och säga att jag orkar inte att ständigt känna som om ingenting är verkligt, att allt känns som en dröm jag inte vaknar upp ifrån, allt jag säger, tänker och gör känns suddigt och flytande och jag tror jag ligger i koma någonstans och bara drömmer allting. För vad ska hon kunna göra åt det? Allt är meningslöst.

Det här kanske låter lite hemskt, men jag blir mer och mer avskuren från mina känslor. De jag känner och känt genom åren, alla människor som varit en del av mitt liv och de få som är det idag... Jag känner dem inte på samma sätt, inombords. Inte som jag gjort förut.

Det är lite svårt att förklara, väldigt komplext. Jag vet nog inte ens själv hur det är. Men jag har alltid varit en väldigt känslomässig person, alltid känt starka känslor, oavsett om de är bra eller dåliga. Det har aldrig riktigt varit "bra, okej eller halvdant" när jag haft mina känslor för andra människor. Det har alltid varit drastiskt, alltid älska eller hata. Jag har liksom nästan aldrig haft en vän som jag bara kallat vän, det har alltid varit "bästa vän" även om personen inte ansåg mig som det tillbaka. Jag har alltid haft det så problematiskt med mina relationer till andra, och när någon indikerat att den vill ingå i ett vänskapsband med mig så har jag alltid blivit så fäst vid personen, just för att i min värld är det ovanligt att någon tycker om mig, jag har liksom klamrat mig fast vid tanken på att vara "älskad" av någon. Men ju äldre jag blivit, desto fler band som brutits, de starkaste banden jag haft, så har det blivit lite klart för mig att jag nog i många fall bara älskat tanken på att ha en vän, och varit så uppe i den känslan att jag inte riktigt sett relationen för det den var. Och sedan när den relationen upphör att existera så kommer mina övergivenhetskomplex in i bilden och den djupt inbäddade rädslan för att bli övergiven igen (jag har aldrig bestående relationer till andra) gör mig först ledsen, upprörd och katastrofisk men sedan går den över till hat och ilska.

Men i ett antal månader nu så har mina dramatiska känslor gällande mina relationer genom åren övergått till mer likgiltighet, tomhetskänslor. Jag känner inte längre att jag antingen älskar eller hatar dem, det blir mer neutralt fast grövre, det blir som om de inte finns alls. Det spelar liksom ingen roll, för jag känner nästan ingenting alls när jag tänker på människorna som präglat mitt liv och de som finns i mitt liv idag. Och det är hemskt. Det är som om jag förlorar min förmåga att känna. Jag förlorar min förmåga att älska. Och den ironiska delen är, att jag egentligen, innerst inne, nästan är glad för det. För när man levt hela sitt liv, aldrig med någon vänskapsrelation som varit grundad, alltså inte så stor, utan bara levt med känslor och tankar om att "det här är min bästa vän, vi kommer alltid vara vänner, livet ut och jag kommer aldrig lämna dig" och sedan bli lämnad, för att personen man varit vän med inte fungerar på samma sätt som jag, och att varenda relation alltid sett ut på samma sätt, så är det befriande att inte känna så. Att inte längre känna att det måste vara ”älska eller hata.”

Jag har alltid varit en ensamvarg. Jag har aldrig varit mycket för att lära känna andra människor. Och det grundar sig i att jag helt enkelt inte hör hemma bland andra. Jag är inte en del av dem, det liv de lever. Jag har aldrig passat in i någon grupp, aldrig kunnat delta i ett samtal med fler än två personer. Och jag har alltid anknytit mig till en person, som jag sedan inte tycks kunna vara utan. För mitt i allt kaos så vill man ha någon att dela sin ensamhet med, även om personen aldrig förstår det själv, eller aldrig ser vem man är. Inte egentligen.

Men nu, nu är det inte så. Min hjärna har sakta stängt av mina känslor. Jag kan inte längre känna engagemang till någonting, jag kan inte känna att jag hatar någon, men det hemskaste är att jag inte heller kan känna att jag älskar någon.

Allt är bara så likgiltigt. Ingenting betyder någonting. Det bara går på rutin, allt man gör, allt man säger, allt man tänker. Och eftersom jag inte kan känna att jag är här, att någonting är på riktigt, utan allt är en dröm, så tar jag heller inget ansvar för någonting. Inte så som jag borde. För det är inte viktigt. Ingenting är viktigt. Men det händer ändå. Livet. Det fortsätter. Utan känslor, utan verklighet. Det går på rutin, även om det inte är mer än en dröm.