Sover, vaknar, dagdrömmer, ser på Buffy, dricker saft, städar, dagdrömmer lite till, upprepar.

Det känns som om insidan äts upp, fräts sönder av en sprucken magsäck. En metafor skulle kunna vara att det känns som om jag har en svår cancertumör inombords som bryter ner organen, sakta men säkert och att jag när som helst kan dö av skadorna.
Fast istället för organen så är det själen som dör. Själen och hjärtat.

Mitt sjuka inre visar sig även på utsidan. Min hy tycker det är väldigt passande att ge mig så mycket orenheter i ansiktet som bara går. Det gör mig arg, förtvivlad, ännu mer ledsen. Jag har för det mesta ganska bra hy och sköter den noggrant men det hjälper inte nu för kroppen utför ett krig mot hela mig och vill inte låta sig förlora utan kämpar med alla medel den kan. Och för var dag som går och allt bara blir värre så blir jag bara ännu mer trött på allt och hoppar snart av tåget, känns det som.
Psyk skulle kika på stämningsstabiliserande eftersom jag prövat i prinicp alla anti-depressiva som finns och ingen hjälpt. Dock är det ju inte direkt stämningsstabiliserande jag behöver, eftersom jag inte har ett mående som går i vågor, utan alltid ligger på minus en miljonfyrahundrafemtioniotusenåttahundrasjuttio.

Ni får ursäkta mig, men nu ska jag spendera resten av kvällen framför bästa serien.