Varje känsla var på liv och jävla död
Det här kommer bli ännu en sån där äckligt lång natt bland balkongbesök som aldrig tycks ta slut, trötta ögon som inte kan sova och ett par "jag-borde-inte-dricka-te-men-kan-inte-sova-ändå" muggar.
Jag har tagit mitt Theralen, kikat runt på diverse sidor och bloggar tills jag tillslut inte har något mer att göra. Dock har jag inte varit inne på min Tumblr på flera dagar nu, säkert över en vecka, men jag är inte på humör för Tumblr, det blir så ibland.
Grannhuset har i vanlig ordning endast två fönster tända, alltid samma fönster. Det är som om de två andra våningarna och resten av lägenheterna på översta plan är obebodda. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, det är alltid två fönster tända och resten bäcksvart.
Jag har inte så mycket annat för mig när jag har dessa sömnlösa nätter, när jag redan gått runt, runt på Internet utan att något nytt händer, så då blir det att jag tittar ut genom fönstret på den lilla gården, parkeringen och huset mittemot, trots att det i princip aldrig händer något intressant.
Snart blir det ännu ett balkongbesök genom den ekande korridoren ut mot kylan som envist biter fast i huden trots fuskpälsjacka, halsduk, mössa och luva. Men i ärlighetens namn är det väl egentligen benen som fryser, eftersom jag har på mig tunna leggins och går ut på balkongen i ballerinaskor året om. Jag fryser egentligen inte direkt om fötterna, det gör jag i princip aldrig, men det känns ändå lite rättvist att påpeka att det är lite dumt att gå ut i sådana skor när det är snötäcke på det krokiga, rangliga balkong golvet och minusgrader ute. Nu är ju turligt nog snön inte kvar, men det är fortfarande kallt. Och handen som håller cigaretten gör tillslut ont av kylan och ju närmare filtret jag kommer desto mer svider värmen från den brinnande tobaken mot mina sönderrivna naglar, nagelband och huden runt om naglarna som ständigt spricker, flikar sig och som jag aldrig kan låta bli att göra sönder mer än den var från början.
Inatt skulle vara ett ypperligt tillfälle att fortsätta på boken men jag har ingen direkt lust att skriva på den just nu. Egentligen skulle jag vilja sova men jag är inte sömnig, bara trött, och även när jag blir hur trött som helst så tar det ändå två-tre timmar innan jag lyckas somna. Jag tycker min läkare ska ta tag i att höja min dos Zopiklon, vi pratade ju ändå om det i början av februari.
Nu är det dags för en cigarett i mörkret.
Bild från sommaren 2009.
Jag har tagit mitt Theralen, kikat runt på diverse sidor och bloggar tills jag tillslut inte har något mer att göra. Dock har jag inte varit inne på min Tumblr på flera dagar nu, säkert över en vecka, men jag är inte på humör för Tumblr, det blir så ibland.
Grannhuset har i vanlig ordning endast två fönster tända, alltid samma fönster. Det är som om de två andra våningarna och resten av lägenheterna på översta plan är obebodda. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, det är alltid två fönster tända och resten bäcksvart.
Jag har inte så mycket annat för mig när jag har dessa sömnlösa nätter, när jag redan gått runt, runt på Internet utan att något nytt händer, så då blir det att jag tittar ut genom fönstret på den lilla gården, parkeringen och huset mittemot, trots att det i princip aldrig händer något intressant.
Snart blir det ännu ett balkongbesök genom den ekande korridoren ut mot kylan som envist biter fast i huden trots fuskpälsjacka, halsduk, mössa och luva. Men i ärlighetens namn är det väl egentligen benen som fryser, eftersom jag har på mig tunna leggins och går ut på balkongen i ballerinaskor året om. Jag fryser egentligen inte direkt om fötterna, det gör jag i princip aldrig, men det känns ändå lite rättvist att påpeka att det är lite dumt att gå ut i sådana skor när det är snötäcke på det krokiga, rangliga balkong golvet och minusgrader ute. Nu är ju turligt nog snön inte kvar, men det är fortfarande kallt. Och handen som håller cigaretten gör tillslut ont av kylan och ju närmare filtret jag kommer desto mer svider värmen från den brinnande tobaken mot mina sönderrivna naglar, nagelband och huden runt om naglarna som ständigt spricker, flikar sig och som jag aldrig kan låta bli att göra sönder mer än den var från början.
Inatt skulle vara ett ypperligt tillfälle att fortsätta på boken men jag har ingen direkt lust att skriva på den just nu. Egentligen skulle jag vilja sova men jag är inte sömnig, bara trött, och även när jag blir hur trött som helst så tar det ändå två-tre timmar innan jag lyckas somna. Jag tycker min läkare ska ta tag i att höja min dos Zopiklon, vi pratade ju ändå om det i början av februari.
Nu är det dags för en cigarett i mörkret.
Bild från sommaren 2009.
