Idag vaknade jag ganska tidigt och kunde inte somna om. Jag rensade då bland t-shirts och linnen och det blev fyra plastpåsar med sådant jag inte använder. Blev även en kasse med två vinterjackor som tog upp onödigt mycket plats.

Snart åker jag till mamma och Tommy för att äta middag. Mitt högra öga ska givetvis rinna och ha sig så jag har mascara under ögat trots att jag torkar bort det tusen gånger i minuten.

Jag gjorde potatismos idag, till middag. Mitt mos blir aldrig bra, knappt gott ens. Mamma är mästare på potatismos, kan äta ihjäl mig på hennes mos!

Druckit te och skapat en ny QX. Såklart ska någon 45-årig gubbe fråga om jag är "kåt". Det är det värsta med vissa communities; det ska alltid finnas pervon.

Nu lyssnar jag på Blood On The Dance Floor och ingen skriver till mig på någon av sidorna jag är inne på, så det är väl som vanligt då, haha.

Kollade igenom min första riktiga blogg, Anxietycore. Hittade en del bilder som jag sparade på datorn. Tänkte lägga upp några här.

Jag har lite tråkigt så jag tänkte lista de band jag lyssnade mest på när jag var sexton. På den tiden lyssnade jag inte på varken Kent, Broder Daniel eller Håkan. Jag visste inte ens att Broder Daniel fanns, Håkan hade jag bara hört ett par låtar med men hade ingen direkt åsikt och Kent bara fanns, inte mer med det.
Här är i alla fall de band jag lyssnade som allra mest på under mina unga dagar.

Idag spenderar jag större delen av dagen framför spegeln, camen och kameran. Jag har fått till håret, eller mja, för det mesta ligger det på plats idag i alla fall, har tusen kilo hårspray i. Sen så får man ju passa på när man har den där "ser okej ut en gång om året" dagen. Inte sant? (;

Nu har jag tvättat, varit och pantat mina flaskor och burkar (blev 12kr, haha.) Sen köpte jag ett paket cigg, cappuccino och sour cream and sweet chili chips. Har ju varit sugen på chips ett tag nu.
Fick 23 kr av soc då missat det i utbetalningen senast, tydligen. Gjorde mig ingenting, det var behövligt!
Hämtade även ut mina svarta Vans, så nu har jag två fina nya skor till samlingen. Får dock vänta med att använda dem tills jag kan köpa skavsårsplåster, för nya skor = pain from hell, samt att de är låga så då är det ännu större risk för skavsår. Fick aldrig skavsår förr, men sen började jag få det av nya skor förra året. Lite jobbigt, skavsår är så hemskt!

Dricker hallonte och det smakar lite som sommar. Lyssnar på Kent och dagdrömmer mig bort till fina konserter med underbara människor.
Boken har fått stå still i några dagar nu, jag skriver kanske lite mer imorgon. Jag älskar att skriva, det har jag alltid gjort. Det är så enkelt att uttrycka sig i text, men så himla svårt att säga samma sak med ord. Jag har aldrig varit mycket för att prata, jag är tyst för det mesta. Eller så blir jag så stressad av att jag vet att jag är tyst att jag pratar för mycket istället. För när jag umgås med någon så klarar jag inte av pinsamma tystnader.

Vet ni, jag lovade mig en sak inatt. Jag lovade att jag verkligen ska försöka sluta skära mig. Jag måste försöka så gott jag kan, för det är inte hållbart längre. Jag har skurit mig i åtta års tid och det har tagit ut sig väl. Men jag är ju så van vid att se mina ärr, så jag tänker inte så mycket på dem. Det enda som jag inte tycker om är när jackärmen glider upp när jag ska betala något eller bara räcker mig efter någonting när jag är ute. Jag har för det mesta inte brytt mig om att andra ser mina ärr, för jag har alltid tänkt att det inte är någon idé att dölja något som är en del av den jag är, en del av mitt mående. Men på senare tid har jag blivit mer uppmärksam på att inte låta ärren vara så uppenbara. Lite svårt när i princip hela jag är full av ärr.
Men samtidigt vet jag inte... Det finns ju laserbehandlingar för ärr, men det är inte säkert det blir så mycket bättre av det heller. Jag fick laserbehandling på mitt födelsemärke vid högerögat/kinden när jag var tio år, men det gjorde så fruktansvärt ont och jag såg inget resultat så jag ville inte gå dit mer. Sen har jag ju ganska tjocka ärr, såna som aldrig vitnar, utan som alltid kommer vara röda och rosa. Jag skulle kunna tänka mig en ny hud, en hud utan ärr. Men samtidigt vore det som ett försök att radera en del av den jag är, den jag varit. Och kanske vore det bra, kanske jag inbillar mig att om jag raderar ärren så raderar jag det förflutna. Men så är det ju inte riktigt. De emotionella ärren kommer alltid vara de smärtsammaste, de som kanske inte syns förrän man gräver djupt in i mina tankar och handlingar.
För när jag går där på stan, eller på väg hem från ICA, har hörlurar för öronen och musik på hög volym, då syns det inte att jag mår dåligt och tänker på döden. Då går jag med rak rygg, snabba steg och håller huvudet högt. För i det ögonblicket, när musiken lugnar min ständiga ångest och som maxas när jag beger mig ut ensam, så känns det som jag klarar vad som helst. Men sen när jag kommer in igen och tar bort hörlurarna och jag inte kan fly från mitt trasiga självförtroende, mina tankar, min ångest och min depression, då går jag sönder.

Dock kanske jag skulle bli lite mer accepterad av andra om jag hade en ärrfri kropp. Men å andra sidan, så har ju min hjärna varit så inbiten i att ingen kommer tycka om mig någonsin, och de som påstår att de gör det bara ljuger, så jag tror inte så mycket på det heller.

Men det är klart jag undrar ibland. Ofta. Om hur allt skulle se ut om jag aldrig börjat skära mig. Om jag inte vore född trasig och emotionellt instabil. Kanske vore allt helt annorlunda, kanske vore allt precis likadant. Det är sådant man aldrig får veta, sådant man kommer undra över livet ut. Men jag är trött på att vara trasig, trött på att ha ångest, trött på att endast må bra av sådant som inte är bra för mig. Jag har bara inte kraften att göra något åt det, för varje gång jag försöker och något negativt händer så sjunker jag tusen gånger djupare än jag var innan. Det är den onda cirkeln. "What doesn't kill you makes you wish it did."