Det är damm i mina vener
Vaknade för en dryg timme sedan. Piercingsmyckena kom idag men fake-pluggen är för liten, får putta in den igen och igen. Den andra pluggen är superfin och passar perfekt. Men jag tycker ändå det ser dumt ut att bara ha ett töjt öra, det passar inte på mig.
Drömde tre olika drömmar inatt som flöt ihop. Den första var jättebra, den andra väldigt konstig och den tredje rankas som en av mina mest udda och mystiska.
Drömde tre olika drömmar inatt som flöt ihop. Den första var jättebra, den andra väldigt konstig och den tredje rankas som en av mina mest udda och mystiska.
Väntar på att göra en mugg te och fasar inför faktum att teét snart är slut. Det kommer ta slut innan nästa fredag och det är först då jag får pengar. Jag klarar mig inte utan mitt te.
Tog ett efterlängtat beslut igår gällande vikten. Jag har sagt det tusen gånger innan men denna gång tänker jag inte misslyckas. Jag kan inte, det går inte. Jag är så jävla trött på övervikten.
Laddar ner alla filmer som jag hittar med MK och Ash, återupplever mina yngsta ungdomsår då jag var galet besatt av de vackra tvillingarna. Saknar min boksamling jag hade med dem och inspelade filmer på VHS som visades på Kanal5. Men de ligger någonstans på vinden hemma hos mamma, och dit går jag inte pga. spindel och stegfobi.
Tog ett efterlängtat beslut igår gällande vikten. Jag har sagt det tusen gånger innan men denna gång tänker jag inte misslyckas. Jag kan inte, det går inte. Jag är så jävla trött på övervikten.
Laddar ner alla filmer som jag hittar med MK och Ash, återupplever mina yngsta ungdomsår då jag var galet besatt av de vackra tvillingarna. Saknar min boksamling jag hade med dem och inspelade filmer på VHS som visades på Kanal5. Men de ligger någonstans på vinden hemma hos mamma, och dit går jag inte pga. spindel och stegfobi.
Vill täcka alla mina väggar i vardagsrummet och sovalkoven med posters. Jag har alltid tyckt det är fint. Behöver köpa häftmassa och posters samt få upp mina gamla posters jag sparat i så många år. Alla på GC och tvillingarna Olsen. Jag har tre posters uppe på ena väggen i sovalkoven. En utskriven bild på Audrey Kitching, en poster från OKEJ-tidningen på Kent och en egengjord bild på Hello Kitty med fjärilsvingar som jag skrivit ut.
När jag bodde hemma hade jag varje centimeter av rummet täckt av bilder och jag saknar det. Jag tycker om att ha det så. Trivs bra bland alla välbekanta och älskade ansikten. Som omedvetna skyddsänglar vakar de över mig.
Dagen kommer spenderas med kvarvarande tepåsar, skriverier och film. Någonstans försöker jag intala mig själv att det blir bra så, att det räcker. Men ingenting räcker. Citerar min psykolog under förra mötet:
"Du har ju inget liv. Du har inget att förlora. Och när man inte har något att förlora så har man heller ingenting att kämpa för. Men frågan är; tycker du det är okej att ha det som du har det? Är det värt att kämpa för att få det bättre? Det kommer inte bli enkelt, det är det ingen som har sagt. Det är upp till dig, det är bara du som kan göra något åt situationen. Du kan välja att vara kvar i dina tankegångar som etsat sig fast och du kan vara kvar bland självdestruktivitet, eller så kan du kämpa för att få det bättre. Men det hela är upp till dig."
Om det vore så enkelt. Jag vet att det inte är lätt med förändring, men när man levt med självhat sen sex-årsåldern, varit trasig sen födseln och aldrig riktigt passat in någonstans, varför skulle det kunna ändras? Vad finns det för bevis? Är det värt att ta chansen för att det kanske fungerar, eller ska man stanna kvar där man är? Jag vet ju att jag inte kommer bli så gammal. Det är bara så det är. Och jag vill ju inget hellre än att få något slags liv, leva på impuls igen och känna någon slags samhörighet med tillvaron.
"Vad jag förstår så är det det du saknar allra mest; någon att hitta på äventyr med, någon att göra saker ihop med. Du saknar en vän som alltid finns där, som du hade en gång."
Och hon kunde inte ha mer rätt. Oavsett hur hårt det svider så saknar jag den tiden. Jag saknar det förhållandet, i alla fall de bra stunderna. Jag saknar att ha någon att bryta alla regler som finns med. Jag saknar att veta att man alltid kommer ha varandra, oavsett vad. Men det är över sen länge. Att ha ett sånt destruktivt förhållande med både fysisk och psykisk misshandel är ohållbart. Men jag kan inte hjälpa att tycka det var mitt livs bästa år. För även om vi hatade varandra så älskade vi varandra samtidigt. Vi levde efter vårt egna tyckte och tänke, vi gjorde lagarna runt omkring oss. Vi levde.
Med risk för överdrivet långt inlägg avslutar jag här, fastän jag skulle kunna skriva föralltid. Skriver mer senare.
När jag bodde hemma hade jag varje centimeter av rummet täckt av bilder och jag saknar det. Jag tycker om att ha det så. Trivs bra bland alla välbekanta och älskade ansikten. Som omedvetna skyddsänglar vakar de över mig.
Dagen kommer spenderas med kvarvarande tepåsar, skriverier och film. Någonstans försöker jag intala mig själv att det blir bra så, att det räcker. Men ingenting räcker. Citerar min psykolog under förra mötet:
"Du har ju inget liv. Du har inget att förlora. Och när man inte har något att förlora så har man heller ingenting att kämpa för. Men frågan är; tycker du det är okej att ha det som du har det? Är det värt att kämpa för att få det bättre? Det kommer inte bli enkelt, det är det ingen som har sagt. Det är upp till dig, det är bara du som kan göra något åt situationen. Du kan välja att vara kvar i dina tankegångar som etsat sig fast och du kan vara kvar bland självdestruktivitet, eller så kan du kämpa för att få det bättre. Men det hela är upp till dig."
Om det vore så enkelt. Jag vet att det inte är lätt med förändring, men när man levt med självhat sen sex-årsåldern, varit trasig sen födseln och aldrig riktigt passat in någonstans, varför skulle det kunna ändras? Vad finns det för bevis? Är det värt att ta chansen för att det kanske fungerar, eller ska man stanna kvar där man är? Jag vet ju att jag inte kommer bli så gammal. Det är bara så det är. Och jag vill ju inget hellre än att få något slags liv, leva på impuls igen och känna någon slags samhörighet med tillvaron.
"Vad jag förstår så är det det du saknar allra mest; någon att hitta på äventyr med, någon att göra saker ihop med. Du saknar en vän som alltid finns där, som du hade en gång."
Och hon kunde inte ha mer rätt. Oavsett hur hårt det svider så saknar jag den tiden. Jag saknar det förhållandet, i alla fall de bra stunderna. Jag saknar att ha någon att bryta alla regler som finns med. Jag saknar att veta att man alltid kommer ha varandra, oavsett vad. Men det är över sen länge. Att ha ett sånt destruktivt förhållande med både fysisk och psykisk misshandel är ohållbart. Men jag kan inte hjälpa att tycka det var mitt livs bästa år. För även om vi hatade varandra så älskade vi varandra samtidigt. Vi levde efter vårt egna tyckte och tänke, vi gjorde lagarna runt omkring oss. Vi levde.
Med risk för överdrivet långt inlägg avslutar jag här, fastän jag skulle kunna skriva föralltid. Skriver mer senare.
Lizz
Du vet väl att man kan använda flera tepåse flera gånger?
Om man klämmer ur den ordentligt och låter den torka. Fast det kanske låter lite äckligt...