I've been falling away from me again
Jag måste allt erkänna att jag har ganska hög ångest just nu. Jag ser på bilderna från mitt illa ålders-collage och blir ledsen. För jag är ju så rädd för att åldras, och när jag då ser att på de åtta år som bilderna reflekterar har jag ändrats väldigt mycket. Tänk då om åtta år från nu, hur jag kommer se ut då. Förmodligen rynkig och äcklig reda då. För då blir jag 29 år. 29 jälva år. Fyfan. Jag vill inte bli så gammal. Jag vill inte, jag VILL inte.
Jag har alltid haft ålderskomplex, men de senaste åren har de blivit värre och värre. Jag är så rädd för att åldras att det inte är klokt. Jag är så fruktansvärt rädd för ålderstecken och jag vill verkligen inte bli gammal. Nej fy fan, jag vill verkligen inte!
Så här sitter jag, inne på mitt fjärde glas vin och fruktar min tjuogoettårsdag som blir av om exakt fyra månader och två veckor, om inte mina icke-befinnande matematik kunskaper räknar fel, som vanligt. Men jag är så rädd för stigande ålder, och jag vill inte bli tjugoett år gammal. Måste tiden gå så jävla fort?!
Hade jag kunnat så hade jag varit sexton år föralltid, men med fördelarna att kunna köpa cigg och alkohol lagligt. Fast egentligen, jag fick ju aldrig cigg eller sprit lagligt som ung, så vad spelar det för roll, egentligen? Ja, jag var delaktig i stöld av pengar, sprit och cigaretter som ung. För jag hade min pojkvän som stal pengar från sin mor, snodde cigg och sprit av sin farfar och som tog pengar från sin mor han lovat ge sin farfar för lån till att köpa kläder till mig och sig själv istället. Jag borde egentligen känna skuld, känna mig dum och äcklig som aldrig betalade för mina fyllor eller vissa klädesplagg. Men konstigt nog känner jag ingenting, för den tiden gick bara ut på sånt. Det var liksom så vi levde, sådana vi var. Och det finns värre saker att oroa sig över, faktiskt. Men jag kommer alltid tillbaks till den tiden. Vad jag än gör, vad jag än tänker. Det finns alltid någonting som påminner mig om den tiden, hur jag var, hur du var, hur vi var.
Vi må ha varit hatade av många vi kände. Lärarna tålde oss inte, de flesta klasskamrater var inte försiktiga med glåpord men en del var snälla, även om de inte kände oss alls. Ingen har riktigt känt mig. Aldrig någonsin. Jag har aldrig vågat dela med mig av mig själv till någon, och förmodligen kommer jag aldrig att göra det heller. Vissa saker är bäst att låta vara osagda.
Men nu sitter jag är, ännu en natt. Det är en ny dag, en dag jag måste gå upp i tid för, för att gå på möte med öppenpsyk. Och känner jag mig själv rätt kommer det bli ännu en lång natt med sömnbrist och jag kommer inte somna förräns om ett par timmar. Jag är inte ett dugg trött än, så det lär ju ta tid innan jag somnar.
Jag ska kolla vädret inför imorgon och hoppas att det inte kommer bli mer snö. Jag är trött på snö. Men å andra sidan är jag väl trött på det mesta, egentligen.
Ni får ursäkta mitt långa inlägg som inte handlar om någonting speciellt alls. Jag måste bara skriva av mig av mina eländiga tankar. Och de handlar just om ingenting, ingenstans.
Jag har alltid haft ålderskomplex, men de senaste åren har de blivit värre och värre. Jag är så rädd för att åldras att det inte är klokt. Jag är så fruktansvärt rädd för ålderstecken och jag vill verkligen inte bli gammal. Nej fy fan, jag vill verkligen inte!
Så här sitter jag, inne på mitt fjärde glas vin och fruktar min tjuogoettårsdag som blir av om exakt fyra månader och två veckor, om inte mina icke-befinnande matematik kunskaper räknar fel, som vanligt. Men jag är så rädd för stigande ålder, och jag vill inte bli tjugoett år gammal. Måste tiden gå så jävla fort?!
Hade jag kunnat så hade jag varit sexton år föralltid, men med fördelarna att kunna köpa cigg och alkohol lagligt. Fast egentligen, jag fick ju aldrig cigg eller sprit lagligt som ung, så vad spelar det för roll, egentligen? Ja, jag var delaktig i stöld av pengar, sprit och cigaretter som ung. För jag hade min pojkvän som stal pengar från sin mor, snodde cigg och sprit av sin farfar och som tog pengar från sin mor han lovat ge sin farfar för lån till att köpa kläder till mig och sig själv istället. Jag borde egentligen känna skuld, känna mig dum och äcklig som aldrig betalade för mina fyllor eller vissa klädesplagg. Men konstigt nog känner jag ingenting, för den tiden gick bara ut på sånt. Det var liksom så vi levde, sådana vi var. Och det finns värre saker att oroa sig över, faktiskt. Men jag kommer alltid tillbaks till den tiden. Vad jag än gör, vad jag än tänker. Det finns alltid någonting som påminner mig om den tiden, hur jag var, hur du var, hur vi var.
Vi må ha varit hatade av många vi kände. Lärarna tålde oss inte, de flesta klasskamrater var inte försiktiga med glåpord men en del var snälla, även om de inte kände oss alls. Ingen har riktigt känt mig. Aldrig någonsin. Jag har aldrig vågat dela med mig av mig själv till någon, och förmodligen kommer jag aldrig att göra det heller. Vissa saker är bäst att låta vara osagda.
Men nu sitter jag är, ännu en natt. Det är en ny dag, en dag jag måste gå upp i tid för, för att gå på möte med öppenpsyk. Och känner jag mig själv rätt kommer det bli ännu en lång natt med sömnbrist och jag kommer inte somna förräns om ett par timmar. Jag är inte ett dugg trött än, så det lär ju ta tid innan jag somnar.
Jag ska kolla vädret inför imorgon och hoppas att det inte kommer bli mer snö. Jag är trött på snö. Men å andra sidan är jag väl trött på det mesta, egentligen.
Ni får ursäkta mitt långa inlägg som inte handlar om någonting speciellt alls. Jag måste bara skriva av mig av mina eländiga tankar. Och de handlar just om ingenting, ingenstans.