Om psykiatrin och lite annat
Nu har jag gjort om lite här på bloggen i alla fall. Mer än såhär har jag faktiskt inte hunnit tänka. Jag har så otroligt svårt att komma på bra designer, men att få göra någonting som substitut mot rakblad så får jag sitta och koda för att hålla mig ifrån dem. Det är inte alltid det går, men nu är det några dagar sedan jag skar mig sist. Har inte orkat skriva så mycket i min privata blogg eller på boken, det har stått stilla ett tag. Fick världens panikångest häromdagen, som resulterade i två ångestkräkningar och dubbla spindelattacker som jag fick fly från. Men nu har jag inte sett några spindlar sen dess, och inte heller haft panikångest. Men det väntar och gror, slår till när man minst anar det. Så är det alltid. Tyvärr. Önskar farbror Ångest kunde ha en varningssignal innan han slår till. Då skulle man kanske kunna förbereda sig på att nu, nu brakar helvetet loss. Men det tror jag innerst inne inte skulle hjälpa ett dugg. Det finns inget botemedel mot kraftig ångest. Ingen medicin jag prövat har hjälpt och mina Oxascand (min nya vid-behovs medicin) tog slut efter två dagar. Rena placeboskiten som inte hjälpte ett dugg.
Ska ringa till psykosmottagningen imorgonbitti och höra om det är imorgon eller övermorgon jag ska träffa psykologen. Jag har för mig hon sa tisdag, men jag har skrivit upp det på måndag. Mitt minne är verkligen åt skogen. Och jag vet inte vad jag tycker om min psykolog, ena stunden är hon jättetrevlig, andra är hon dryg och nästan hånar en. Jag tycker av min egna erfarenhet att de som är till för att hjälpa människor med psykiska svårigheter oftast är dem som tycks behöva hjälpen själva. De är så himla konstiga och många av dem verkar helt sakna medkänsla. Det är lurigt det där, men Ulla har sagt att det är upp till mig om jag vill fortsätta med samtalskontakt efter att utredningen är klar. Jag som sagt redan innan jag hamnade i psykiatrin att jag inte vill ha några samtal för jag tycker inte om att prata, så lyssnar de först nu. Jag får inte ut någonting av att prata med främmande människor som jag aldrig kommer till att lita på om min barndom, mina problem, mina värsta upplevelser, hur det gått sen sist vi sågs, hur mina självmordstankar och mitt självskadebeteende är... Jag får inte ut något av att tvingas tänka på allt det jag inte vill tänka på men som ständigt flåsar mig i nacken vart jag än går. Psykiatrin har aldrig gjort något för mig. Aldrig. Och därför kommer jag aldrig lita på den, på dem, att de vill hjälpa. För de har aldrig gjort det och när jag behöver hjälp som mest så ser de inte igenom min tunna slöja av ljug om att "nej jag kommer inte skada mig när jag åker hem" eller "nej jag tänker inte på självmord." De borde se igenom, men det gör de inte. De tar en på orden och det ska dem inte göra. Speciellt inte när de vet att jag ljuger. För så har det alltid varit, ända sedan jag började på BUP. De vet att jag kommer skada mig så fort de är ur synhåll, de vet att jag tänker på döden. Ändå vill de inte hjälpa. Och dagen efter man begått ännu ett självmordsförsök så räcker det med att man säger en tunn liten lögn så får man åka hem igen, när man egentligen borde bli tvingad till att stanna kvar. Men så är det inte, så är det verkligen inte.
Så psykiatrin; nej den är inte min vän, och kommer aldrig att bli. Så är det bara.
Ska ringa till psykosmottagningen imorgonbitti och höra om det är imorgon eller övermorgon jag ska träffa psykologen. Jag har för mig hon sa tisdag, men jag har skrivit upp det på måndag. Mitt minne är verkligen åt skogen. Och jag vet inte vad jag tycker om min psykolog, ena stunden är hon jättetrevlig, andra är hon dryg och nästan hånar en. Jag tycker av min egna erfarenhet att de som är till för att hjälpa människor med psykiska svårigheter oftast är dem som tycks behöva hjälpen själva. De är så himla konstiga och många av dem verkar helt sakna medkänsla. Det är lurigt det där, men Ulla har sagt att det är upp till mig om jag vill fortsätta med samtalskontakt efter att utredningen är klar. Jag som sagt redan innan jag hamnade i psykiatrin att jag inte vill ha några samtal för jag tycker inte om att prata, så lyssnar de först nu. Jag får inte ut någonting av att prata med främmande människor som jag aldrig kommer till att lita på om min barndom, mina problem, mina värsta upplevelser, hur det gått sen sist vi sågs, hur mina självmordstankar och mitt självskadebeteende är... Jag får inte ut något av att tvingas tänka på allt det jag inte vill tänka på men som ständigt flåsar mig i nacken vart jag än går. Psykiatrin har aldrig gjort något för mig. Aldrig. Och därför kommer jag aldrig lita på den, på dem, att de vill hjälpa. För de har aldrig gjort det och när jag behöver hjälp som mest så ser de inte igenom min tunna slöja av ljug om att "nej jag kommer inte skada mig när jag åker hem" eller "nej jag tänker inte på självmord." De borde se igenom, men det gör de inte. De tar en på orden och det ska dem inte göra. Speciellt inte när de vet att jag ljuger. För så har det alltid varit, ända sedan jag började på BUP. De vet att jag kommer skada mig så fort de är ur synhåll, de vet att jag tänker på döden. Ändå vill de inte hjälpa. Och dagen efter man begått ännu ett självmordsförsök så räcker det med att man säger en tunn liten lögn så får man åka hem igen, när man egentligen borde bli tvingad till att stanna kvar. Men så är det inte, så är det verkligen inte.
Så psykiatrin; nej den är inte min vän, och kommer aldrig att bli. Så är det bara.