Har "shottat" (espressomuggar) med vodka och energidryck, inte sådär många än, kanske fem stycken, och till min förvånan är jag lite (läs: liiiiiiite) påverkad. Inte full, knappt lullig, men lite sådär justnuärdetganskaokejochjagkankännanågot - aktig.
Har en hel del vodka kvar, dock endast en skvätt energidryck kvar men jag har saft som substitut. Det får bli min tröst.

Imorgon är det tydligen valborg. Eller är det? Jag har aldrig koll på speciella tillfällen, jag vet aldrig när det är påsk eller midsommar eller Gustaf Adolf's dagen eller vad sjutton det nu är för dag man äter bakelser på. De enda "stora" dagar jag kan utantill är julafton och nyår. True story. Första maj också, men det är ju ingen direkt stor dag nu för tiden, inte som det var förr.
Hur som helst är det liksom meningslöst för mig att kunna alla speciella dagar för jag gör ändå aldrig något då så det är bara onödigt att känna till alla datum och det där. Visst hade det varit skoj att gå ut på krogen någon dag, men det är så himla dyrt och sen har jag ingen att gå med så det är lika bra att inte ut alls då. Vore ju verkligen inte min grej att gå ut själv, dels för att jag är så himla paranoid, och dels för att jag ändå bara skulle få sitta ensam i ett hörn. Så no can do.

Tittar på Skins - säsong tre och det är ju verkligen en bra serie! Älskar den, även om det tagit mig tre år att komma till säsong tre för jag är så dålig på att göra saker regelbundet. Förr gjorde jag alltid klart en sak direkt, som att läsa ut en bok på en dag eller se klart en hel säsong med över 20 avsnitt på en dag. Nu orkar jag inte det, för jag blir rastlös direkt. Jag påbörjade att läsa min favoritbok igen i höstas, kom till 40-50 sidor som mest och sedan dess har jag inte läst mer ur den. Jag kan inte fullfölja någonting direkt, det är lite tråkigt och synd för jag är en väldigt kontrollberoende människa och jag är pedant av mig och väldigt intensiv i allt jag gör, men jag lyckas ändå inte göra någonting så som jag vill eller borde. Nåväl, en dag kanske det blir okej igen, man får väl hoppas, tänka positivt, tvinga sig. Positivt tänkande är ju ett ganska ironiskt och sarkastiskt ordval eftersom jag inte har det i huvudet alls, någonsin. Allt är bara negativt, mörkt och destruktivt. En av de största anledningarna till att jag sitter här hemma med min vodkaflaska, som exempel. Jag dricker inte för att det är gott, Gud vet att jag avskyr smaken av alkohol, men det har en god effekt som jag älskar och när jag dricker blir jag allt det som jag annars inte är; social och glad.

Ska inte tråka ut er med en grov wall of text, vilket jag redan uppnått, men ni får ha en fin måndagsafton så hörs vi. Adios.

För övrigt tycker jag det är lite roligt att bibere betyder "dricka" på latin. För det låter väldigt likt Bieber. Ciao.

Jag hade en sån fin dröm inatt. Jag kunde ta mina händer runt mina lår, sedan vaknade jag och blev ledsen att det inte är så i verkligheten.
Ibland har jag bra drömmar. Synd att dem aldrig blir sanna, bara.

Kom hem för en liten stund sedan, hade det trevlig hos mamma. Såg på TV, mest "Alarm 112 - På liv och död" och det var en händelse som jag tyckte var lite överdriven, en tjej hade tagit fyra sömntabletter och skrivit på Facebook att hon skulle dö och hennes vänner ringde polisen och de kom dit och jag tyckte det var helskumt för seriöst, fyra tabletter, dessutom Zopiklon och nej alltså överdrivet, faktiskt. Jag har ju stoppat i mig över 70 stycken Zopiklon utan någon större fara mer än att vakna på MAVA då, men fyra tabletter, give me a break. Jag kan ta 12 tabletter till natten för mina tre som jag har som dos räcker inte, och det ger inga biverkningar alls. Det är bara min personliga åsikt men jag förstår inte grejen med att göra en sån stor sak av det.

Nu sitter jag här framför datorn i vanlig ordning och äter vindruvor. Och i vanlig ordning har jag min egna lilla kontrollant som måste inspektera allt jag äter och dricker. Ja, ni ser själva:

Dricker en mumsig saft med persika och passionsfrukt från Fun Light. Till det mumsar jag Marabou jordgubb, det är ju trots allt lördag, vad det nu än betyder egentligen. Många säger ju att "ah, men du som är sjukskriven har ju helg och ledigt hela tiden" och det stämmer väl till viss del, men jag måste ändå till psyk på vardagarna och helt ledig är jag ju aldrig, jag är helt utmattad bara av att städa, diska, tvätta och gå upp på morgonen. Att överleva är ett heltidsjobb, så hade jag haft ett riktigt abete eller studier utöver det hade det aldrig gått.

Imorgon ska jag hem till mamma, de säger alltid "Då kan du ju spela Zelda" men det är liksom inte enbart därför jag åker till dem, jag åker mest dit för att få träffa dem, så oftast känns det nästan som ett krav att jag måste spela när jag är där, vilket är jobbigt för hur kul är det att sitta ensam på nedervåningen framför en stor TV och spela, egentligen? Visst älskar jag Zelda spelen men jag vill inte känna att jag måste spela varje gång jag åker till mamma och Tommy.

Jag vet inte vad jag ska hitta på tills jag går och lägger mig. Jag pratar med Tilda och det är fint, hon är så snäll och omtänksam. Youtube kollade jag för ett par timmar sedan men jag är inte på humör för videos eller film, startade Dawn of the Dead förut men såg ungefär tjugo minuter innan jag stängde av. Jag har ju redan sett den ett antal gånger och sen blir jag så vidrigt rastlös när jag sitter framför en film.

Ha det fint, så skriver jag en annan gång.

Efter en timme med silvershampo och silver toning blev håret fortfarande inte som löshåret, så jag la i blå toning och nu är håret ungefär något mellan de här färgerna:

Vaknade tidigt imorse, redan strax efter åtta. Piercade jestrum, gick till ICA och köpte blekmedel så de mörkgula tonerna i underhåret kan försvinna så att hela mitt egna hår kan bli lila (ja det blev lila och inte grått efter igår) istället för att bara luggen blev det. Men jag tror det kan bli fint sen när allt är likadant.
Köpte även cigg i kiosken som är en gata ifrån där jag bor. Vädret är väl inte det bästa, mest moln och en del blåst men det får duga för idag och så kan man hoppas på att det blir fint imorgon.

Det är marknad i Vänersborg imorgon, tänkte fråga syster om jag får följa med dit, fast jag skulle först och främst behöva köpa foundationsvamp och ögonbrynspenna inne på Överby, men det går ju fort så det hinner jag nog göra innan. Sen är det ju inte ens säkert syster vill ha mitt sällskap, jag hör ju aldrig av henne, men det är värt att fråga. Eller är det? Jag vet inte... Men jag saknar att ha kontakt med henne, faktiskt.

Min nya design blev en katastrof. Jag skulle ha en halvtransparent bakgrund kring sidmenyn och content men den vägrade göra som jag ville trots att jag prövade alla koder jag kunde plus några jag hittade på nätet. Men det gick inte. Valde jag overflow:hidden så kapade den av hela sidan längst ner så de inlägg som var där inte blev hela, och prövade jag andra koder så funkade det inte heller, så jag fick ta bort den funktionen och nu är designen inte alls fin. Får göra en ny någon gång snart, när jag har några idéer.

Nu är det dags att att skölja ur blekningen. Adios.

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
Jag glömde vem jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra

Jag behöver ingen hjälp
Vill du hjälpa - hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred

Imorgon tänkte jag färga håret med min silvertoning så det blir antingen vitt, silver eller gråaktigt. Kan ju bli ljuslila också, det bestämmer ödet. Igår försökte jag färga silvriga slingor och silvriga coontails men nej, det blev ingen skillnad alls. Hade i och för sig inte i toningen mer än  40 minuter, så tänkte ha i den ungefär en och en halv timme imorgon. Har även blå och röd toning till lite längre fram, plus min fula röd/rosa/lila gamla toning som jag avskyr samt mörkgrön toning jag inte använder och förmodligen inte kommer använda i framtiden heller, likaså med den fula nyansen röd/rosa/lila.

Har suttit och ändrat lite i min designblogg för en framtida design men jag vet inte riktigt... Det blir ju aldrig bra. Jag är inte bra på någonting, kan ingenting. Är inte ens bra på att vara självdestruktiv. Antar det är min lott i livet, att inte duga till någonting alls.

Jag sov mellan sex och halv nio ikväll så jag är ganska pigg, även fast jag inte direkt är "pigg" i den bemärkelsen. Jag är ständigt trött, seg och rastlös. Det hör ju till depression, men det gör det inte mindre jobbigt för det. Kan ju faktiskt lika gärna fixa håret nu istället för imorgon. Ja, det får väl bli så, även om det innebär att jag kommer få sova med blött hår sedan eftersom mitt hår tar väldigt lång tid på sig att självtorka, mellan tre och sex timmar. Det är helt galet, men jag kan väl bara dra en gissning och säga att det beror på all hårfärning och blekning genom åren. Får hitta någon bra film att se på under tiden, även om ingen direkt lockar. Får bli en av klassikerna.

Vi hörs.

Har haft en trevlig dag hemma hos mamma, Tommy och Tex. Ätit middag, fikat, spelat Zelda, pratat och umgåtts. Solen var framme då och då och stundvis var det väldigt varmt och behagligt, men det blåste en del och var mycket moln och grå himmel större av dagen. Hade mina nya skor, de som har nitar på klacken och är sämst kvalitet någonsin men som är äckligt snygga. Mamma och Tommy frågade lite ironiskt om jag skulle på dejt (det är ironiskt för jag är ingen dejt-människa, fast de menade för att jag var uppklädd, vilket jag typ alltid är när jag ska dit men ja) sedan tillade Tommy: "Är det en liten rocker-chick här?" Hm... Jag hatar verkligen när någon kommenterar något som har med mig att göra, även om det är något snällt. Jag avskyr det verkligen.

Imorgon ska jag till psyk och hämta medicin and so on. Får pengar på fredag, äntligen. Skulle vilja ha ett vitt puder, för inga av de ljuaste som finns är tillräckligt ljusa för mig ändå. Har hittat en foundation som är nästan (inte riktigt) lika blek som jag men den blir liksom oljig efter ett tag och sätter sig inte riktigt så man får pudra på ett par gånger om dagen vilket är lite störande, och eftersom mitt puder inte är lika ljust som foundationen och min hy så blir det ändå för mörkt så det är tråkigt. Dock finns det bara vad jag vet vitt puder som typ Stargazer etc i antingen teatersmink eller alternativa butiker. Man kan ju hoppas jag får lite färg längre fram så jag inte ser helt fel ut. (Det kommer jag alltid göra men gällande hudton menar jag nu.)

Nu ska jag fortsätta se på How I Met Your Mother, är inne i säsong sju nu och det blir bara bättre och bättre tycker jag. Går så himla fort att se ett avsnitt då dem är ca tjugo minuter långa. Som sällskap blir det massor av te och två gosiga katter.

Igår fick jag hem min Titanic dvd, dock förstår jag inte riktigt skivorna, det finns två 3D skivor, en "main movie" samt två skivor med filmen utan 3D effekter. Jag undrar vad "main movie" filmen är då. Får väl se.

Det blir ett kort inlägg idag också, sådär utan sammanhang ni vet. Lämnar med bild på finaste vampyren och hans fina ord:

Jag har spenderat över fem timmar framför Youtube och dokumentärer om Titanic. Väldigt bra dokumentärer som handlat om lite olika saker, den första var om hur nya metoder kan ge en mer exakt syn på själva olyckan, inte isberget men snarare vad som hände när vatten började komma in och vad som hände från den stunden till att Titanic hamnade på havets botten.
Den andra dokumentären var om anhöriga till offren, och om de dryga hundra gravstenar som finns i Kanada med oidentifierade människor som plockats upp ur vattnet några dagar efter katastrofen. Man försökte identifiera tre lik med hjälp av DNA från anhöriga som med hjälp av forskare läst igenom obduktionsrapporter och läst om de tillbehör som hittats vid varje kropp, såsom kläder, klockor etc, även den gissade åldern man antagit vid undersökning. Den yngsta som hittades i vattnet var en två år gammal pojke. Och av över tusen människor som omkom, kunde endast omkring trehundra hittas i vattnet, och ungefär tvåhundra av dessa kroppar var i sådant illa skick att de fick sjunka till havets botten i canvassäckar. Resten hade redan försvunnit i vattnet.
Ingen av de anhöriga fick sina förhoppningar besvarade. Två utav de tre kroppar som skulle identifieras hade vattenfyllda gravar så alla ben hade förstörts helt. Den lilla pojken var inte den svenska lilla pojk som de anhöriga trodde, men tack vare besättningen på det skepp som fick i uppdrag att hämta kropparna från vattnet, som gav den lilla pojken en riktig begravning och en plåtskylt som han fick hålla i famnen i sin kista med orden "Our baby" lyckades en liten, liten benbit från armbågen bevaras och man kunde tillslut identifiera honom som en finsk medborgare, som inte klarade sig, precis som resten utav hans familj.
I den sista dokumentären jag såg berättade den sista överlevaren, som var sju år gammal när katastrofen inträffade, om sina minnen från dagen. Det är fruktansvärt och hemskt, men berättelsen om Titanic har alltid fascinerat och intresserat mig. Jag tror den största delen beror på att det var så många människor som alla seglade mot drömmar om den nya världen, många imigranter som hoppades att finna lycka och framgång i Amerika. De seglade med hopp, men dog tragiskt.

Den nya versionen av filmen i 3D är beställd. Det är en historia som berör och alltid får mig att gråta, och jag tror, även om ett fåtal detaljer av Titanic's sista minuter är lite fel, att det är en så nära rekonstruktion av händelsen vi kan komma. Känslorna, paniken, ångesten... Att veta att nu finns det ingen utväg, nu kommer vi alla dö, alla livbåtar är borta och det finns ingen räddning. Jag kan inte annat än känna djupaste sympati mot de bortgångna, och beklaga att det hela hände. Berättelsen om Titanic lever kvar. Föralltid.

Dokumentär om Titanic - Filmskaparen James Cameron utforskar vad som egentligen hände när Titanic sjönk.

1. Gå ner 44kg.
2. Kunna Parkour och stunts, känna att det blev något med min barndomsdröm att bli stuntman, även om jag inte vill jobba som det, utan bara kunna det för skojs skull.
3. Köpa mig en stålsträngad gitarr och börja spela igen.
4. Få tag i en fin tvåa med egen balkong och inreda lägenheten precis som jag vill ha den.
5. Införskaffa en systemkamera och hitta daglig inspiration till att fotografera samt lära mig mer om bildredigering.

Liksom, kolla bara hur fruktansvärt coolt och roligt det ser ut med Parkour! Lägg då till övriga stunts som att hoppa genom fönster, vara grymt bra på sparkar, slag med mera. It's the dream.

Hela gårdagen gick ut på att se gameplay från Jurassic Park - The Game. Ändå har jag bara kommit till 17e videon, och det finns 34.
Jag kan däremot inte påstå att det är ett särskilt bra spel. Dåligt är det ju inte, men det är för mycket kontroller för småsaker, t.ex som när man ska gå upp för en trappa så måste man trycka på olika knappar för varje steg osv. Och sen är det alldeles för mycket cutscenes. Men det är något att fördriva tiden med i alla fall, även om det inte är jag själv som spelar.


På tal om spel så åker jag förmodligen hem till mamma och Tommy imorgon och spelar lite mer på Skyward Sword. Jag blir bara så fruktansvärt irriterad över vissa saker i det spelet som förstör hela upplevelsen, som när man inte har en aning om hur man ska komma till en plats en liten bit ifrån och det inte finns några ledtrådar någonstans, och sedan när man väl kommer på det dummaste som finns så visar det sig att det var rätt sätt. Jag har otroligt dåligt tålamod så jag klarar inte sånt för då blir jag bara sur och vill inte spela mer sen.


Igår snöade det här hela dagen, vilket inte alls var roligt. Jag hoppas på sol och plusgrader men idag är det mulet och grått och det ser ut att kunna regna när som helst. Man kan ju undra när våren kommer...

Härmed avslutar jag detta inlägg och önskar er en trevlig lördag.

Jag blev väckt tidigt imorse av Angel som skulle trampa och pussa mig, vilket betyder att han vill ha mat. Sedan jag började ge dem blötmat en gång om dagen har de blivit lite bortskämda och vill inte äta torrfoder alls, bara blötmat, och den äter de upp med en gång och att lägga upp maten på deras små tallrikar är då inte enkelt då det är katter från bägge håll som är helt hysteriska.

Gick upp halv åtta tillslut, gjorde mig i ordning och begav mig till ICA för att köpa grönsaksbuljong, frysta sommargrönsaker, broccolli och blomkål. Jag tänkte göra soppa och äta dagligen, slänga i en och en halv tärnad färskpotatis också. Min plan är att äta en portion om dagen. Om jag blir hungrig senare under dagen blir det en, max två mackor med Bregott. Allt som allt hamnar jag på ca 167 kcal enligt en kaloriräknare, men det stämmer säkert inte och jag har inget sinne för matematik alls så jag litar väl på det hela sådär, tar det med en nypa salt. Men det känns ändå som en okej siffra. Sedan dricker jag ju te också, men får försöka dra ner på sockret för jag använder alldeles för mycket. Vågar inte ens skriva hur mycket men väldigt mycket är det.

Får hoppas det kan bidra till någon viktminskning.

I lite över en vecka nu har jag blivit väldigt konstig i kroppen och huvudet. Jag har min teori om att kroppen börjar bli lika trasig som insidan.
Jag kan knappt stå eller gå utan att vackla till, bli yr, svag i knäna och nästan ramla ihop. Jag får svarta fläckar framför mig i ögonen och ibland svartnar det helt och jag ser ingenting alls. Jag mår illa väldigt ofta, minst en gång om dagen, ibland får jag kramp i hjärtat och jag kan inte andas för det gör så himla ont att röra kroppen, så jag måste stå blixtstilla tills krampen gått över. Detta problem med hjärtknip har jag haft sedan jag var tolv ungefär, utan att någon kunnat hitta en förklaring, dock har det blivit allt oftare på sista tiden.
Jag växlar även mellan frossa och att vara så varm att jag svettas, jag har ont i kroppen, framförallt ryggen, nacken, sidorna av halsen, huvudet, pannan och ögonen. Igår natt hade jag sådan kraftig värk i överkroppen att jag trodde jag skulle dö av smärta, det tog otaliga timmar innan jag kunde somna just för att det gjorde så ont och jag är trött på att det alltid ska vara något fel på mig.

Jag fick ringa återbud till psyk idag igen, berättade om min konstiga kropp och min kontaktperson trodde det kunde vara blodtrycket, fast hon var lite skeptisk. Hon frågade även om jag åt, vilket jag gör även om jag i princip bara äter sådant som har 0 näring i sig. Hon skrev upp en ny tid till mig på fredag, så skulle vi kolla puls och blodtryck när jag kommer dit också. Jag har aldrig haft något fel på mitt blodtryck, men det var tydligen två år sedan jag kollade det sist, enligt journalen. Lite konstigt, tycker jag, för de borde väl i regel kollat det sist jag var på sjukhuset. Tydligen gjorde de inte det så vi får väl se. Men jag är ändå säker på min teori. Jag tror inte hjärnan klarar av att sköta både psyket och kroppen samtidigt så den bryter ner.

Som om det inte vore nog så är jag som vanligt förkyld. Jag är alltid förkyld, typ 362 dagar om året. Täppt, snorig, rinniga ögon. Ständigt. Jämt. Jag är så trött på det. Trött på mitt kroppsfanskap som alltid ska krångla och irritera mig och förstöra för mig. Jag hatar dig.

Nu fryser jag och har gåshud så jag får väl göra mig varmt te. Mina ögon svider och jag har ont i ryggraden. Om jag inte får sova något inatt så blir jag väldigt arg. Idiotiska skapelse till människa...

Ringde återbud till psyk och min kontaktperson försökte övertala mig om att komma ändå, men jag sa att jag orkar inte, bryr mig inte och jag vill aldrig dit igen. "Dina mediciner då? Ska du inte ha dem heller?" frågade hon. Jag var tyst för jag hade ingenting att säga ändå, för jag tycker att jag som alla andra människor borde ha rätten att få hämta ut mina mediciner på Apoteket istället för att gå till psyk två gånger i veckan och hämta dem. Jag blev av med rätten att hantera mina mediciner på egen hand 2009 efter alldeles för allvarliga självmordsförsök med överdoseringar. Nu är det 2013 och jag har fortfarande inte lov att sköta mina mediciner själv.
Som svar på hennes fråga sa jag tillsist "Jag bryr mig inte, det spelar ingen roll."

Saken är dock som sådan att för att jag ska få aktivitetsersättning måste jag ha någon behandlingsmedicin. Dock så har jag inte någon behandlingsmedicin i nuläget och har endast sömnmedicin (Theralen - 2,25ml samt Zopiklon - 15mg.) Den enkla anledningen till att jag inte har någon behandlingsmedicin mot något annat är att jag prövat i stort sett alla preparat som finns på marknaden gällande anti-depressiva, anti-psykotiska, ångestdämpande och stämningsstabiliserande mediciner. Alla utan effekt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och att vara så äckligt tollerant mot saker, både medicin och alkohol. Hur som helst har mina läkare under åren satt ut medicin efter medicin, ersatt med nya för att sätta ut dem också, och nu har min läkare då satt ut allt utom mina sömnmediciner eftersom det inte är någon vits med att ha mediciner som inte fungerar. Ärligt talat tror jag nog de gett upp kring det hela också, eftersom jag aldrig svarart på någon behandling, varken i medicin eller terapi väg. De ser mig väl som ett hopplöst fall.

Jag fick en ny tid imorgon, men jag sa att vi får väl se om jag kommer. Dock så kommer jag antagligen att åka dit, även om jag inte vill eller orkar, just för att jag inte vill att de ska tjata på mig.

Jag hoppas även min ansökan om aktivietsersättning beviljas, helst snart. Senast den 20e juni skulle jag få besked, men det är evigheter tills dess. Allt tar sån tid hela tiden. Som hundrasjuttiofyra jordsnurr.

Den första maj har Jurassic Park 3D premiär i Sverige. Den visas inte här i Trollhättan men kommer visas i Vänersborg och givetvis tänker jag gå dit. Dock ser det ut att bli solo eftersom de jag frågat om sällskap inte klarar att se 3D filmer. Men bara jag får se den så spelar det ingen roll om jag går ensam eller med sällskap.
Jag har begärt sms-påminnelse från SF om datum för biljettutsläpp och det ska bli väldigt intressant att se vad som kan vara annorlunda med 3D-effekterna. Hur som helst så kommer det bli bra. Jag är väl inte direkt sådär jättebra på att se filmer i 3D eftersom jag bara ser grönt och rött och ögonen inte riktigt kopplar ihop dem men jag kan ändå se effekterna även om jag blir helt konstig i hjärnan under tiden. Blev lite sur att jag inte fick chansen att se Titanic förra året då den släpptes i 3D version men det kanske var lika bra för jag hade nog inte vågat se den bland andra människor eftersom jag gråter redan efter första bildrutan.

Nu ska jag försöka låta bli att se om Jurassic Park filmerna innan första maj, annars kommer jag bara sitta och tänka på alla repliker och scenarion under filmens gång, vilket jag i och för sig kommer göra även om jag inte ser dem tills dess, men det är nog bäst att låta bli ändå.

Här kommer trailern för filmen:

Spenderade eftermiddag och kväll hemma hos mamma, Tommy och Tex. Fikade med vaniljkrans, åt middag, tittade på Djursjukhuset och spelade Skyward Sword. Med mitt icke-befintliga tålamod så resulterade dagens speltid mest i diverse irriterande suckar och djupa frustrationer då jag helt enkelt inte begriper mig på det spelets logik så som jag kanske borde. Jag tycker att det är väldigt knepigt att spela och det är inte alls lika roligt som de tidigare spelen, som jag verkligen älskar. Men jag tänker ändå spela klart det, fast i ärlighetens namn kommer jag nog inte spela det igen, utan håller mig till mina älskade klassiker.

Imorgon ska jag till psyk och få mina mediciner och så blir det väl ett kort samtal också, min kontaktperson verkar inte direkt så jätteintresserad av att prata med mig så våra samtal är på max tjugo minuter, varav ungefär 10 minuter består av tystnad. Men det spelar ingen roll för mig, jag vill inte ha några samtal alls, vilket jag varit tydlig med redan när jag tvingades in i psykiatrin första gången, men av någon anledning spelar inte min åsikt någon roll och min läkare uttrycker sig som såhär; "Någon form av samtal måste du ha."

Nu väntas en cigarett och te eller cappuccino, jag kan inte bestämma mig för vilket eftersom båda är goda och jag inte kan klara mig utan och dricker minst fem stora muggar om dagen. Nåväl, så är det.

 

 

 

 

Han tittade på mig med sina gröna ögon. Gav mig den där vanliga blicken som såg ut som en blandning av att han lyckats kränka mina känslor än en gång, den där blicken som gav till ett halvt leende på hans läppar och en glimt i ögat, och den andra halvan av hans ansikte gav ifrån sig en bekant känsla av oro. Varje gång han gav mig den blicken frös hjärnan och jag visste aldrig vad jag skulle säga, göra eller ens tänka. Jag ville inte känna någonting, för jag var så rädd att vad jag än tänkte, sa eller gjorde så skulle det bli fel och då skulle allt bara bli värre än det redan var.

Den här pojken var väldigt speciell. Det tog mig många år innan jag insåg precis hur speciell han faktiskt var.
Saken var som sådan, att den här pojken offrade allt han hade för mig, vilket inte gick upp för mig förräns två år sedan.
Vi växte upp i samma lilla by men jag kände honom inte på den tiden, jag visste bara vad han hette och att han gick i en klass över mig, i samma klass som en av mina bästa vänner jag brukade leka med på fritiden.
När jag flyttade ifrån den lilla byn var jag åtta år, och jag hade aldrig en enda tanke på pojken som bodde kvar, inte förrän jag gick i årskurs sex och fick en ny klasskamrat, som råkade vara bror till pojken i min berättelse.
Pojken började sjuan och pratade ikapp gamla tider med min syster, som spelat i en pjäs ihop med pojken när hon gick i trean och pojken i tvåan.

När jag började sjuan lärde jag känna pojken, som var en väldigt osynlig människa egentligen. Han stack inte ut på något sätt, han pratade inte så mycket och han sa aldrig emot när någon var elak eller gjorde fel.
Under första året i högstadiet växte vår vänskap ständigt och tillslut var det bara vi kvar av vårt kompisgäng, då de andra gått över till andra grupperingar inom skolan.

Under sommarlovet mellan sjuan och åttan var vi bästa vänner, och det var även där allt ändrades.
Pojken visste att jag var kär i någon jag aldrig kunde få, så han gjorde något som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om idag, och eftersom detta är något jag kommit på för inte så längesedan har jag inte riktigt kunnat hantera det hela, för det han gjorde var ingenting jag reflekterade över då.

Pojken ändrades. Och då menar jag det bokstavligt.
Han bytte klädstil, frisyr, hårfärg, personlighet och attityd. Han blev en så nära inpå kopia av den jag var olyckligt kär i. Och det gjorde han för min skull. Han offrade allt för mig, vilket kanske låter gulligt, men det blev ett helvete.

I och med hans nya personlighet och utseende hände ett flertal händelser som påverkat mitt liv till oerhörda mängder. Hans attityd, som varit obefintlig, var extrem och han fick gå om årskurs åtta och började om i min klass. Han blev käftig och elak mot alla, han hotade folk hit och dit och var extremt svartsjuk. Vi hade sedan vårterminen efter sjuan blivit ett par, och jag fick inte lov att prata med andra killar och de fick inte prata med mig, det var bara inte tillåtet. Jag gjorde det ändå, vilket jag fick sota för senare.
Hans nya utseende drog till sig mängder av uppmärksamhet och han blev populär bland tjejer på olika hemsidor, var otrogen och hade andra flickvänner vid sidan om, och när jag fick veta det och tog kontakt med de tjejer jag visste om så sa han till dem att jag var ett besatt "fan" av honom och bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det knäckte mitt hjärta.

Ju längre vi var tillsammans desto mer dramatiskt blev det. Ena stunden sa frågade han om jag var gravid för jag såg tjockare ut, andra stunden bad han mig sluta, att jag skulle äta upp mig för att jag blivit för smal. Sedan var det misshandeln, både den fysiska och psykiska. Men jag var beroende av honom, kunde inte klara mig utan att veta att han fanns där. Därför knäckte det mig när jag fick rädda honom från ett flertal "självmordsförsök", en gång fick jag ringa polisen då han stod på Angeredsbron och skrev ett sms om att han skulle hoppa och sedan stängde av sin mobil.
Men med tiden lärde jag känna honom mer än han visste. Sedan han blivit beroende av uppmärksamheten han aldrig tidigare fått började han sakta manipulera hela sin omgivning. Det var lögner om precis allt. Han utvecklade en tydlig mytomani. Jag ville dock inte se något av detta, trots att jag visste. Jag ville inte förlora min enda vän, trots att det skulle varit bäst så.

Vi hamnade i en hel del kniviga situationer tillsammans. Han förlorade sitt temperament väldigt fort och allt var på hans villkor. Vid ett par tillfällen blev han väldigt läskig, fick en ond blick och jag lärde mig tolka den blicken efter ett tag. När han fick den blicken ville han ha bort mig, bokstavligt talat.
En dag var vi i klassen vid en sjö och fiskade. Pojken och jag var inte intresserade av att fiska så vi gick en bra bit ifrån de andra och hittade en intressant grotta flera meter nedanför en brant del av skogen. Efter att vi kikat på grottan lite gick vi tillbaka upp till spåret, och då fick jag blicken. Han tog ett stadigt grepp om min överkropp och knuffade mig utför branten. Jag fick tag i en trädstam ett par meter ner, och allt gick så fort och jag var i chock över händelsen. Hade jag inte lyckats få tag i trädstammen så hade jag fallit mot de hårda klipporna som var precis under vid grottan.
Pojken blev först arg men sedan vände han helt och bad om förlåtelse. Men det var inte sista gången han försökte få mig ur bilden, så med tiden var jag ständigt på min vakt och lät aldrig honom gå bakom mig. När jag skulle sova om nätterna utan hans sällskap bröt jag ofta ihop i gråtattacker eftersom jag kände att den enda personen som inte försvunnit ur mitt liv och som jag var i ett förhållande med, verkligen inte älskade mig. Jag dog sakta men säkert ut och blev mer och mer tålig, och insåg att det är ingen idé att gråta över honom, jag ska inte ha det bättre.

Vi spenderade tre år som ett par. Tack vare flytten till Trollhättan kunde jag så småningom bryta kontakten alla varnat mig för och försökt få mig att inse var skadlig, men som jag inte velat se för jag lärde mig att ingen kommer någonsin älska mig ändå, och att så kallad "kärlek" bara gör ont.

Och det sorgliga är att allt började för min skull, han ville bli den jag ville ha. Men det blev han inte, och jag älskade honom aldrig. Jag kunde bara inte säga det till honom när han frågade om jag ville bli hans flickvän den där vårdagen i väntan på bussen från skolan. Men trots att jag aldrig älskade honom på det sättet, så blev jag djupt förälskad i vår relation. Det var någonstans där min självdestruktion verkligen expanderades. Jag blev beroende av vår destruktiva relation och det lustiga är att jag saknar den tiden. För trots att det var ett rent helvete och smärtsamt och tårfyllt så hade vi något som få människor har. Vi kände varandra helt och hållet, varenda millimeter av varandras själar. Det vet han dock inte om, eftersom han trodde att den sidan han visade utåt var den jag trodde på. Han förstod aldrig att jag såg alla hans sidor, från minsta lilla lögn till stora manipulation.

Jag kommer aldrig ha en sådan ärlig relation igen. Just nu har jag inga relationer alls, jag har byggt en tjock mur runt mig själv som jag inte låter någon passera förbi. Jag tänker spendera min sista tid i ensamhet, undantag Zelda och Angel och några få besök hos mamma. Jag vill inte se världen, se människorna i den. För allt är falskt och fult och alla döljer sig bakom en mask för de är rädda att bli dömda och ensamma. Det var jag också, tills jag förstod att ensamhet inte går att radera. Jag har accepterat min ensamhet och valt att låta bli den. Den har alltid funnits hos mig, vuxit med åren. Nu är den allt jag har och det är okej för mig. Jag har inget att kämpa för ändå, och jag bryr mig inte om framtiden. Det finns inget ljus, det finns ingen glädje. Allt är fläckigt, förvrängt och splittrat. Det finns ingenting för mig i den här världen. Och jag sörjer inte. Jag har accepterat det. Det finns ingenting för mig här längre.

Nu har pojken återgått till sin gamla grå stil, ändrat sina åsikter till raka motsatsen mot hur de var förr och det ironiska är att det hela hände efter att vår kontakt tog slut. Han gjorde allt för min skull, och när jag inte längre fanns där hade han ingen anledning att vara den där personen han gjorde sig till. Ja, han var en väldigt speciell pojke må jag säga... Och samtidigt var han den bästa jag någonsin kunnat få.