Han tittade på mig med sina gröna ögon. Gav mig den där vanliga blicken som såg ut som en blandning av att han lyckats kränka mina känslor än en gång, den där blicken som gav till ett halvt leende på hans läppar och en glimt i ögat, och den andra halvan av hans ansikte gav ifrån sig en bekant känsla av oro. Varje gång han gav mig den blicken frös hjärnan och jag visste aldrig vad jag skulle säga, göra eller ens tänka. Jag ville inte känna någonting, för jag var så rädd att vad jag än tänkte, sa eller gjorde så skulle det bli fel och då skulle allt bara bli värre än det redan var.

Den här pojken var väldigt speciell. Det tog mig många år innan jag insåg precis hur speciell han faktiskt var.
Saken var som sådan, att den här pojken offrade allt han hade för mig, vilket inte gick upp för mig förräns två år sedan.
Vi växte upp i samma lilla by men jag kände honom inte på den tiden, jag visste bara vad han hette och att han gick i en klass över mig, i samma klass som en av mina bästa vänner jag brukade leka med på fritiden.
När jag flyttade ifrån den lilla byn var jag åtta år, och jag hade aldrig en enda tanke på pojken som bodde kvar, inte förrän jag gick i årskurs sex och fick en ny klasskamrat, som råkade vara bror till pojken i min berättelse.
Pojken började sjuan och pratade ikapp gamla tider med min syster, som spelat i en pjäs ihop med pojken när hon gick i trean och pojken i tvåan.

När jag började sjuan lärde jag känna pojken, som var en väldigt osynlig människa egentligen. Han stack inte ut på något sätt, han pratade inte så mycket och han sa aldrig emot när någon var elak eller gjorde fel.
Under första året i högstadiet växte vår vänskap ständigt och tillslut var det bara vi kvar av vårt kompisgäng, då de andra gått över till andra grupperingar inom skolan.

Under sommarlovet mellan sjuan och åttan var vi bästa vänner, och det var även där allt ändrades.
Pojken visste att jag var kär i någon jag aldrig kunde få, så han gjorde något som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om idag, och eftersom detta är något jag kommit på för inte så längesedan har jag inte riktigt kunnat hantera det hela, för det han gjorde var ingenting jag reflekterade över då.

Pojken ändrades. Och då menar jag det bokstavligt.
Han bytte klädstil, frisyr, hårfärg, personlighet och attityd. Han blev en så nära inpå kopia av den jag var olyckligt kär i. Och det gjorde han för min skull. Han offrade allt för mig, vilket kanske låter gulligt, men det blev ett helvete.

I och med hans nya personlighet och utseende hände ett flertal händelser som påverkat mitt liv till oerhörda mängder. Hans attityd, som varit obefintlig, var extrem och han fick gå om årskurs åtta och började om i min klass. Han blev käftig och elak mot alla, han hotade folk hit och dit och var extremt svartsjuk. Vi hade sedan vårterminen efter sjuan blivit ett par, och jag fick inte lov att prata med andra killar och de fick inte prata med mig, det var bara inte tillåtet. Jag gjorde det ändå, vilket jag fick sota för senare.
Hans nya utseende drog till sig mängder av uppmärksamhet och han blev populär bland tjejer på olika hemsidor, var otrogen och hade andra flickvänner vid sidan om, och när jag fick veta det och tog kontakt med de tjejer jag visste om så sa han till dem att jag var ett besatt "fan" av honom och bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det knäckte mitt hjärta.

Ju längre vi var tillsammans desto mer dramatiskt blev det. Ena stunden sa frågade han om jag var gravid för jag såg tjockare ut, andra stunden bad han mig sluta, att jag skulle äta upp mig för att jag blivit för smal. Sedan var det misshandeln, både den fysiska och psykiska. Men jag var beroende av honom, kunde inte klara mig utan att veta att han fanns där. Därför knäckte det mig när jag fick rädda honom från ett flertal "självmordsförsök", en gång fick jag ringa polisen då han stod på Angeredsbron och skrev ett sms om att han skulle hoppa och sedan stängde av sin mobil.
Men med tiden lärde jag känna honom mer än han visste. Sedan han blivit beroende av uppmärksamheten han aldrig tidigare fått började han sakta manipulera hela sin omgivning. Det var lögner om precis allt. Han utvecklade en tydlig mytomani. Jag ville dock inte se något av detta, trots att jag visste. Jag ville inte förlora min enda vän, trots att det skulle varit bäst så.

Vi hamnade i en hel del kniviga situationer tillsammans. Han förlorade sitt temperament väldigt fort och allt var på hans villkor. Vid ett par tillfällen blev han väldigt läskig, fick en ond blick och jag lärde mig tolka den blicken efter ett tag. När han fick den blicken ville han ha bort mig, bokstavligt talat.
En dag var vi i klassen vid en sjö och fiskade. Pojken och jag var inte intresserade av att fiska så vi gick en bra bit ifrån de andra och hittade en intressant grotta flera meter nedanför en brant del av skogen. Efter att vi kikat på grottan lite gick vi tillbaka upp till spåret, och då fick jag blicken. Han tog ett stadigt grepp om min överkropp och knuffade mig utför branten. Jag fick tag i en trädstam ett par meter ner, och allt gick så fort och jag var i chock över händelsen. Hade jag inte lyckats få tag i trädstammen så hade jag fallit mot de hårda klipporna som var precis under vid grottan.
Pojken blev först arg men sedan vände han helt och bad om förlåtelse. Men det var inte sista gången han försökte få mig ur bilden, så med tiden var jag ständigt på min vakt och lät aldrig honom gå bakom mig. När jag skulle sova om nätterna utan hans sällskap bröt jag ofta ihop i gråtattacker eftersom jag kände att den enda personen som inte försvunnit ur mitt liv och som jag var i ett förhållande med, verkligen inte älskade mig. Jag dog sakta men säkert ut och blev mer och mer tålig, och insåg att det är ingen idé att gråta över honom, jag ska inte ha det bättre.

Vi spenderade tre år som ett par. Tack vare flytten till Trollhättan kunde jag så småningom bryta kontakten alla varnat mig för och försökt få mig att inse var skadlig, men som jag inte velat se för jag lärde mig att ingen kommer någonsin älska mig ändå, och att så kallad "kärlek" bara gör ont.

Och det sorgliga är att allt började för min skull, han ville bli den jag ville ha. Men det blev han inte, och jag älskade honom aldrig. Jag kunde bara inte säga det till honom när han frågade om jag ville bli hans flickvän den där vårdagen i väntan på bussen från skolan. Men trots att jag aldrig älskade honom på det sättet, så blev jag djupt förälskad i vår relation. Det var någonstans där min självdestruktion verkligen expanderades. Jag blev beroende av vår destruktiva relation och det lustiga är att jag saknar den tiden. För trots att det var ett rent helvete och smärtsamt och tårfyllt så hade vi något som få människor har. Vi kände varandra helt och hållet, varenda millimeter av varandras själar. Det vet han dock inte om, eftersom han trodde att den sidan han visade utåt var den jag trodde på. Han förstod aldrig att jag såg alla hans sidor, från minsta lilla lögn till stora manipulation.

Jag kommer aldrig ha en sådan ärlig relation igen. Just nu har jag inga relationer alls, jag har byggt en tjock mur runt mig själv som jag inte låter någon passera förbi. Jag tänker spendera min sista tid i ensamhet, undantag Zelda och Angel och några få besök hos mamma. Jag vill inte se världen, se människorna i den. För allt är falskt och fult och alla döljer sig bakom en mask för de är rädda att bli dömda och ensamma. Det var jag också, tills jag förstod att ensamhet inte går att radera. Jag har accepterat min ensamhet och valt att låta bli den. Den har alltid funnits hos mig, vuxit med åren. Nu är den allt jag har och det är okej för mig. Jag har inget att kämpa för ändå, och jag bryr mig inte om framtiden. Det finns inget ljus, det finns ingen glädje. Allt är fläckigt, förvrängt och splittrat. Det finns ingenting för mig i den här världen. Och jag sörjer inte. Jag har accepterat det. Det finns ingenting för mig här längre.

Nu har pojken återgått till sin gamla grå stil, ändrat sina åsikter till raka motsatsen mot hur de var förr och det ironiska är att det hela hände efter att vår kontakt tog slut. Han gjorde allt för min skull, och när jag inte längre fanns där hade han ingen anledning att vara den där personen han gjorde sig till. Ja, han var en väldigt speciell pojke må jag säga... Och samtidigt var han den bästa jag någonsin kunnat få.