Det är så mörkt
där jag är

 

Så tomt
och tyst

 

Det bor monster
i min skugga

Det finns skärvor
i mitt bröst

Jag är vilse och
allting är så stort

Vägen är borta
och jag hittar inte hem

 

Det har kommit en till ny lägenhet i samma område som de andra två jag anmält intresse till, så jag gjorde en intresseanmälan på denna också. Får förhoppningsvis svar om de första två imorgon, då sista anmälningsdagen är idag.

 

Jag är otroligt orkeslös och har tappat intresset för i princip allting. Jag orkar knappt blogga, jag pratar inte med någon mer än mamma och sömnen är en katastrof nu igen.

På torsdag ska jag träffa Barbro på psyk men jag vet inte vad jag ska säga till henne. Orkar liksom inte prata, berätta att "nu är jag i den djupaste grottan under havsbottnen och det har varit ett stenras som blockerat utgången så jag är fast här" och säga att jag orkar inte att ständigt känna som om ingenting är verkligt, att allt känns som en dröm jag inte vaknar upp ifrån, allt jag säger, tänker och gör känns suddigt och flytande och jag tror jag ligger i koma någonstans och bara drömmer allting. För vad ska hon kunna göra åt det? Allt är meningslöst.

Det här kanske låter lite hemskt, men jag blir mer och mer avskuren från mina känslor. De jag känner och känt genom åren, alla människor som varit en del av mitt liv och de få som är det idag... Jag känner dem inte på samma sätt, inombords. Inte som jag gjort förut.

Det är lite svårt att förklara, väldigt komplext. Jag vet nog inte ens själv hur det är. Men jag har alltid varit en väldigt känslomässig person, alltid känt starka känslor, oavsett om de är bra eller dåliga. Det har aldrig riktigt varit "bra, okej eller halvdant" när jag haft mina känslor för andra människor. Det har alltid varit drastiskt, alltid älska eller hata. Jag har liksom nästan aldrig haft en vän som jag bara kallat vän, det har alltid varit "bästa vän" även om personen inte ansåg mig som det tillbaka. Jag har alltid haft det så problematiskt med mina relationer till andra, och när någon indikerat att den vill ingå i ett vänskapsband med mig så har jag alltid blivit så fäst vid personen, just för att i min värld är det ovanligt att någon tycker om mig, jag har liksom klamrat mig fast vid tanken på att vara "älskad" av någon. Men ju äldre jag blivit, desto fler band som brutits, de starkaste banden jag haft, så har det blivit lite klart för mig att jag nog i många fall bara älskat tanken på att ha en vän, och varit så uppe i den känslan att jag inte riktigt sett relationen för det den var. Och sedan när den relationen upphör att existera så kommer mina övergivenhetskomplex in i bilden och den djupt inbäddade rädslan för att bli övergiven igen (jag har aldrig bestående relationer till andra) gör mig först ledsen, upprörd och katastrofisk men sedan går den över till hat och ilska.

Men i ett antal månader nu så har mina dramatiska känslor gällande mina relationer genom åren övergått till mer likgiltighet, tomhetskänslor. Jag känner inte längre att jag antingen älskar eller hatar dem, det blir mer neutralt fast grövre, det blir som om de inte finns alls. Det spelar liksom ingen roll, för jag känner nästan ingenting alls när jag tänker på människorna som präglat mitt liv och de som finns i mitt liv idag. Och det är hemskt. Det är som om jag förlorar min förmåga att känna. Jag förlorar min förmåga att älska. Och den ironiska delen är, att jag egentligen, innerst inne, nästan är glad för det. För när man levt hela sitt liv, aldrig med någon vänskapsrelation som varit grundad, alltså inte så stor, utan bara levt med känslor och tankar om att "det här är min bästa vän, vi kommer alltid vara vänner, livet ut och jag kommer aldrig lämna dig" och sedan bli lämnad, för att personen man varit vän med inte fungerar på samma sätt som jag, och att varenda relation alltid sett ut på samma sätt, så är det befriande att inte känna så. Att inte längre känna att det måste vara ”älska eller hata.”

Jag har alltid varit en ensamvarg. Jag har aldrig varit mycket för att lära känna andra människor. Och det grundar sig i att jag helt enkelt inte hör hemma bland andra. Jag är inte en del av dem, det liv de lever. Jag har aldrig passat in i någon grupp, aldrig kunnat delta i ett samtal med fler än två personer. Och jag har alltid anknytit mig till en person, som jag sedan inte tycks kunna vara utan. För mitt i allt kaos så vill man ha någon att dela sin ensamhet med, även om personen aldrig förstår det själv, eller aldrig ser vem man är. Inte egentligen.

Men nu, nu är det inte så. Min hjärna har sakta stängt av mina känslor. Jag kan inte längre känna engagemang till någonting, jag kan inte känna att jag hatar någon, men det hemskaste är att jag inte heller kan känna att jag älskar någon.

Allt är bara så likgiltigt. Ingenting betyder någonting. Det bara går på rutin, allt man gör, allt man säger, allt man tänker. Och eftersom jag inte kan känna att jag är här, att någonting är på riktigt, utan allt är en dröm, så tar jag heller inget ansvar för någonting. Inte så som jag borde. För det är inte viktigt. Ingenting är viktigt. Men det händer ändå. Livet. Det fortsätter. Utan känslor, utan verklighet. Det går på rutin, även om det inte är mer än en dröm.

Gjort intresseanmälan på två lägenheter i samma område. Egen balkong och 38 kvadrat yta på ett rum och kök. Egentligen vill jag ha en tvåa men de tvåor som är inom en rimlig prisklass är inte så mycket större än 42-45 kvadrat, så en etta på 38 är inte så långt ifrån. Sen är det ju väldigt sällan jag har någon hemma hos mig så jag behöver inte så mycket utrymme. Men egen balkong vore så himla härligt, så jag hoppas jag får gå på visning åtminstone på en av dessa lägenheter.

Återgår till att se Buffy nu, så skriver jag en annan gång.

 

 

Orken till att skriva finns helt enkelt inte. Dagarna går åt till bästa serien. Nu ska jag fortsätta med det.

Ska äta glass och fortsätta se på Pewdiepie's första Amnesia lets-play. Det är ganska många videos men hittills har jag kikat på 25 stycken.

Imorgon ska jag hem till mamma och Tommy och fortsätta spela Skyward Sword. Får nog städa här hemma innan jag åker, man kan inte tro att jag storstädade häromdagen. Väldigt störande att det ska bli smutsigt så fort.

Tycker inte om att det ska bli kallare väder heller. Tolv minus väntar nästa vecka, usch. Det ska vara sol för det mesta, fast kallt. Jag som vill ha vår, åh.

Önskar alla en god natt, nu ska jag fortsätta titta på Pewdie.

 

Det här kommer bli ännu en sån där äckligt lång natt bland balkongbesök som aldrig tycks ta slut, trötta ögon som inte kan sova och ett par "jag-borde-inte-dricka-te-men-kan-inte-sova-ändå" muggar.

Jag har tagit mitt Theralen, kikat runt på diverse sidor och bloggar tills jag tillslut inte har något mer att göra. Dock har jag inte varit inne på min Tumblr på flera dagar nu, säkert över en vecka, men jag är inte på humör för Tumblr, det blir så ibland.

Grannhuset har i vanlig ordning endast två fönster tända, alltid samma fönster. Det är som om de två andra våningarna och resten av lägenheterna på översta plan är obebodda. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, det är alltid två fönster tända och resten bäcksvart.
Jag har inte så mycket annat för mig när jag har dessa sömnlösa nätter, när jag redan gått runt, runt på Internet utan att något nytt händer, så då blir det att jag tittar ut genom fönstret på den lilla gården, parkeringen och huset mittemot, trots att det i princip aldrig händer något intressant.

Snart blir det ännu ett balkongbesök genom den ekande korridoren ut mot kylan som envist biter fast i huden trots fuskpälsjacka, halsduk, mössa och luva. Men i ärlighetens namn är det väl egentligen benen som fryser, eftersom jag har på mig tunna leggins och går ut på balkongen i ballerinaskor året om. Jag fryser egentligen inte direkt om fötterna, det gör jag i princip aldrig, men det känns ändå lite rättvist att påpeka att det är lite dumt att gå ut i sådana skor när det är snötäcke på det krokiga, rangliga balkong golvet och minusgrader ute. Nu är ju turligt nog snön inte kvar, men det är fortfarande kallt. Och handen som håller cigaretten gör tillslut ont av kylan och ju närmare filtret jag kommer desto mer svider värmen från den brinnande tobaken mot mina sönderrivna naglar, nagelband och huden runt om naglarna som ständigt spricker, flikar sig och som jag aldrig kan låta bli att göra sönder mer än den var från början.

Inatt skulle vara ett ypperligt tillfälle att fortsätta på boken men jag har ingen direkt lust att skriva på den just nu. Egentligen skulle jag vilja sova men jag är inte sömnig, bara trött, och även när jag blir hur trött som helst så tar det ändå två-tre timmar innan jag lyckas somna. Jag tycker min läkare ska ta tag i att höja min dos Zopiklon, vi pratade ju ändå om det i början av februari.

Nu är det dags för en cigarett i mörkret.

Bild från sommaren 2009.

Dagens mysko: Kliar på ett ärr på vaden som är minst ett år gammalt; kommer ut en bit av ett stygn.
Vet inte riktigt hur det lyckats växa fast under huden utan min vetskap, än mindre hur det kan ha suttit fast så länge som det gjort. Men ja, då är det borta i alla fall.

Har letat efter en dikt jag skrev för ett bra tag sedan, men kan inte hitta den varken på någon utav mina bloggar eller bland mina dokument på datorn. Det gjorde mig irriterad då jag blev ganska nöjd med den samt att jag är helt säker på att den både ska finnas med i min bok och på någon av bloggarna. Men konstigt nog är den spårlöst försvunnen och jag minns den inte så bra, så jag kan inte skriva om den. Fasligt störande när sådant händer.

Nu är bloggdesignen utbytt i alla fall. Ska så småningom byta ut profilbilden till en bild på mig själv, men då måste jag ha en bra dag först. Vi får väl se när det blir av.

Imorgon måste jag nog dammsuga igen. Katterna fäller sin vinterpäls nu så det blir till att städa en hel del.

Jag har inte direkt något intressant att skriva om, så jag avslutar här. Ska fortsätta dricka min andra energidryck och så får jag se vad jag hittar på innan det är dags att sova.

Ha en fin kväll.

Jag ber om ursäkt för min lilla frånvaro här på bloggen. Jag är inte på topp i måendet och har inte så mycket ork till att skriva. Återkommer till bloggandet när jag är lite bättre.

Nu är jag helt slut. Har storstädat i tre timmar så nu hoppas jag det håller i sig ett tag. Dock är det redan smuts på golvet igen, trots att jag dammsugit och moppat dem.

Imorgon kommer mamma hit och klipper klorna på Zelda och Angel. Efter det ska vi hem till syster på fika och så ska hon hjälpa mig laga ett par smycken jag har som gått sönder för evigheter sedan.
Sen på söndag blir det tvättdag. Det är väl så min helg ser ut.

Har supertorra händer nu efter allt skurande så jag får väl bombadera dem med handkräm tills de blir bra igen.
Tänkte kika runt på nätet lite nu och dricka te innan jag gör mat.
Ha det fint.