Asperger:

Styrkor:

Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
Bra tålamod för specialområdena
Informationsinsamling
Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
Starkt logiskt tänkande
Mönsteridentifiering
Problemlösning
Målmedvetenhet och envishet

Kognitiva svårigheter:

Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
Begränsade eller stereotypa intressen.
Begränsad sexualitet.
Fixeringar och låsningar i beteendet.
Nedsatt impulspåverkan.
Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
Begränsad abstraktionsförmåga.
Problem med tidsuppfattning.

Övrigt: Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt. Många med Aspergers syndrom samlar på allt möjligt och kan ha svårt att göra sig av med saker.

Borderline:

 

Symtom:

Det mest påtagliga hos personer med Borderline är de dramatiska svängningarna mellan normalt stämningsläge till nedstämdhet och ångest, ibland stegrad till gränspsykotiska upplevelser.
Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga.
En ständigt närvarande tomhetskänsla beskrivs av många, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta.
På senare år har man i förståelsen av den här störningen belyst svårigheter med det som kallas mentalisering, dvs förmågan att reflektera över sina egna och andras känslomässiga upplevelser. Sådana svårigheter resulterar i att personen inte kan se sin egen roll i en relation utan enbart uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga. Det leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer.
Verkliga eller befarade separationer upplevs som starkt ångestframkallande och undviks därför med alla medel.  Inte sällan leder också separationsupplevelser eller andra motgångar till hot om självmord.
Väldigt vanliga riskfaktorer när man har svårigheter i form av Borderline personlighetsstörning är missbruk och beroende. Återkommande stark ångest och nedstämdhet gör att man lätt lockas att ”självmedicinera” med alkohol, droger och överdoser av läkemedel.
Vissa löper ökad risk för självdestruktivitet i form av ätstörningar, självskadebeteende och riskabla sexuella kontakter.

Lyssnar på Kent samtidigt som jag hör grannen under sitta och spela gitarr och sjunga.
Idag var sista mötet med psykologen, det var allt lite rörande ändå. Hon sa innan vi sa farväl att hon kommer tänka på mig, att jag är en sån man inte riktigt kan släppa taget om. Sedan frågade hon om kunde få en kram, även om jag inte tycker om närhet. Jag hade ändå tänkt krama henne, för hon har varit den bästa jag någonsin träffat inom psykiatrin. Det är synd hon ska flytta till Göteborg och jobba där.

Jag fick läsa intyget som ska postas till kommunerna imorgon. Längst ner står det: Emelies symtom stämmer mest in med Asperger syndrom och borderline personlighetsstörning.
Hon frågade efter jag läst klart om det var okej, intyget. Jag sa att ja, det stämmer ju bra med det vi gått igenom (då intyget är baserat på ett formulär om min funktionsnivå) och hon förklarade även att borderline inte kommer tas bort som diagnos (jag fick denna diagnos av BUP innan jag slutade där) då jag ändå stämmer in på vissa kriterier men som sagt inte stämmer in helt på någon. Men hon sa att det är Asperger och Borderline som är de som stämmer mest.

Imorgon postar hon intygen till kommunerna och sen får vi se när de hör av sig. Jag ska efter jul få prata med min nya läkare, då jag flyttas helt till psykosmottagningen. Sen ska jag få en ny kontaktperson och så hoppas jag att jag inte behöver vänta i flera år på boende. Men Ulla sa det, att jag har lagen på min sida. Och hon sa det att de kan inte neka mig ett gruppboende då behovet är såpass stort och jag inte klarar mig själv. Det enda som är, är att det kan ta tid innan något blir ledigt. Och av de fem gruppboenden som finns i Trollhättan och Vänersborg är det endast två jag kan tänka mig bo på. De andra är i dåliga områden eller för små.

Ulla frågade även om jag kunde lova att inte ta livet av mig innan jag får flyttat, att jag får ge boendet en chans. Sedan blev hon tyst ett slag och tillade: Men å andra sidan är det rätt dumt av mig att be dig lova det, för du kan ju råka dö av misstag om du skär för djupt, eller hur?
Jag nickade till lite, som för att hålla med, men samtidigt ville jag säga att jag vill ju flytta, jag har ju gett boendet en chans redan innan jag fått det. Det är enda hjälpen nu, enda hjälpen jag har att få.

Hon frågade om helgens sjukhusvistelse. Hon frågade varför jag tar till piller om och om igen, när det endast resulterar i sjukhusbesök. Jag förklarade att jag är inbiten i mina mönster, mina vanor. Jag förklarade det att jag fått för mig att ju mer piller jag stoppar i mig, desto bättre kommer jag må. Att piller är min mirakulösa räddning. Sedan sa hon; "men du har ju märkt vid det här laget att det inte stämmer, jag tror inte ens du kan räkna till antalet gånger du tagit tabletter till hjälp." Jag instämde.
"Vad är det som gör att du då fortsätter, trots att du vet att det inte hjälper?"
"För att jag inte kan sluta med något jag är så inbiten i. Jag kan inte ge upp något som jag fått för mig är bra" svarade jag.
"Du, Emelie. Det låter lite, nu såhär efter att jag träffat dig såpass länge, som att du är tablettmissbrukare. Känner du det så?"
Jag gav till ett snett leende, oprovocerat. Det bara kom, fastän jag egentligen bara skämdes.
"Ja, jag vill ju inte medge det. Men det är väl så egentligen. Jag har ju alltid tagit för mycket tabletter, oavsett om tabletterna är totalt meningslösa eller inte. Jag missbrukade huvudvärkstabletter innan jag blev insatt på medicin, bara för att jag inbillade mig att tabletter var min räddning."
"Du har svårt att släppa taget, låter det som. När du tror på något, så låter du det inte gå för att du hoppas på en räddning. Jag hoppas du hittar din räddning en dag, Emelie. Men inte i det som kommer få dig dödad, för som det ser ut nu leder du dig själv bara till din egen död. Du skär värre och värre och hamnar på sjukhus för hjärtfel pga. tablettintag. Jag tror din kropp börjar ge vika efter för många överdoser."
"Jämfört med vad jag brukar ta var det inte särskilt många tabletter denna gång" sa jag.
"Hur många brukar du ta och hur många var det nu?"
"Jag brukar ta omkring 60-70 stycken. Denna gång var det bara omkring 40."
Ulla såg ner och tänkte. Man såg det på henne.
"40 är inte särskilt lite. Men kroppen tål inte hur mycket som helst. Jag tror du börjar bli mer lättpåverkad än innan, precis som vissa blir med alkohol. De kan inte dricka lika mycket som de kunde förr, då kroppen tagit för mycket skada. Jag tror nog det kan vara så med dig i det här fallet också."

Vi pratade i en timme och tretton minuter. Klockan 13:13 var sista gången jag såg Ulla.

Bara för att jag faktiskt gick upp imorse, till och med innan mitt alarm var satt, så ringde såklart min psykolog återbud och var sjuk. Så på Lucia ska vi träffas.

Bestämde mig för att boka tvättid idag istället för imorgon, då man får passa på när det är ledigt. Har en hel del tvätt, får tvätta oftare.

Håller på och pysslar lite i Photoshop och har tagit några få små bilder till min anonyma Tumblr. De blev inte sådär jättebra, men ska fortsätta göra lite animationer tror jag.

Efter över ett års utredning har jag äntligen fått min diagnos: Aspergers syndrom. Det känns otroligt skönt att utredningen äntligen är klar, det har tagit sån otroligt lång tid, och enligt min psykolog är det den längsta tid hon någonsin tagit för att bedöma diagnos på någon. Men nu är det klart, och hon ska börja skriva intyget till soc och skicka in det inom två veckors tid. Sen är det bara att vänta och hoppas på att det finns ledig plats på något gruppboende så snart som möjligt.

Ulla slutar jobba här i Trollhättan strax innan jul, så den sjätte december blir sista gången vi ses. Efter jul kommer det hållas en behandlingskonferens angående vad som ska ske med mig härnäst, men det är bekräftat att jag kommer flyttas över helt till psykosmottagningen i alla fall.

Nu ska jag försöka få tag i mamma och berätta allt.

Imorgon ca halv tre kommer mamma och hämtar mig och kör hem mig. Överläkaren här hade inte fått tag i min läkare i öppenvården men han skulle försöka imorgon igen. Jag berättade att det var flera veckor sedan jag ringde till min läkares sekreterare och bad henne skriva en lapp till Per, som min läkare heter, angående att han ska ringa upp mig så vi kan prata medicin, och att han fortfarande inte ringt upp. Gabriel (överläkaren) sa att ja, Per är lite av en slöfock ibland. Enligt min erfarenhet av Per är han inget annat än en slöfock, därför hoppas jag att jag kan slussas över till psykos helt så jag kan få tätare läkarkontakt. Ulla sa att det vore mycket bättre för mig, och det tror jag med.

Har kikat runt på lite olika bloggar för att få inspiration till en ny design, men inga har något som verkligen sticker ut som man bara tänker "Wow! Sådär skulle jag kunna ha också!" Det är lite trist, och jag är inte inne i en sån kreativ period just nu. De kommer och går, de där perioderna.

Har även funderat lite kring mitt hår. Vill bli blond igen, trots att jag vet att mitt hår kommer hata mig föralltid ännu en gång. Men jag tänkte bleka tills det blir gult, sedan köpa en blond hårfärg, alltså ingen blekning. Sen ska jag använda massor av silvershampo så håret blir vitt, för jag tycker det är så himla fint. Visst sliter silvershampo på håret också, men inte som blekning. Kan ju räkna med minst två centimeters håravfall men ja, ändå.

Nu: mot inspiration!

Om tjugofem minuter är det testund, sedan ska jag få mina Zopiklon och som alltid när jag är inlagd stämmer inte medicinlistan. Jag ska ha två femmor Zopiklon, i listan de har här står det att jag ska ha en 7,5a. Igår fick jag två femmor i alla fall, det beror lite på vem som delar medicin.

Imorgon ser jag fram emot att prata med min kontaktperson angående vistelsen och när jag kan åka hem. Jag hoppas det blir snart, för jag hatar verkligen sjukhus. Ser även fram emot att hämta min söta lilla mini Xperia som jag innerligt hoppas funkar nu. Men det borde den ju göra eftersom jag får tillbaka den, de kan ju inte gärna skicka tillbaka den om den fortfarande är trasig.

Med detta inlägg säger jag god natt. Tar en tidig buss hemåt imorgon så jag får mata älsklingarna och hämtat ut mobilen. Sen vet jag inte vad jag ska hitta på, laddade ner en film igår som heter "The Ward" som verkar väldigt bra. Många som lägger upp GIF's från den filmen på Tumblr och det var därifrån jag fick veta vad filmen heter. Så den kan jag ju alltid kika på. Det verkar vara en film i min smak.

Ni får ha det så bra och sova gott när ni än somnar. Jag skriver imorgon, och kommer även skaffa Instagram imorgon då jag har 3GB fri surf med mitt nya abonnemang. Men nu ska jag sätta mig i matsalen och invänta att klockan ska bli tio så jag kan dricka blåbärste.

När jag var ute och rökte kom Adam som jag träffat på ungdomspsyk och det visar sig att han också är inlagd. Vi har träffats några gånger på olika psykavdelningar och han är väldigt trevlig och rolig att umgås med. Vi bestämde oss för att fika, han bjöd på en cola som vi delade på och jag köpte en cocosrulle som tyckte det var jättekul att drösa ner hela mig med cocos. Det var gott i alla fall.
Tanken var att vi skulle sätta oss i cafeterian med min dator men jag är trött och inte på humör att vara social. Man blir så himla trött när man är inlagd, och att jag inte fick prata med överläkaren gör mig irriterad. Jag vill ju veta hur länge de beräknat att jag ska stanna, men tydligen går det inte an. Och istället för att jag fått prata med läkaren här om medicinändringar skulle överläkaren här, Gabriel, ringa till min läkare i öppenvården. Jag tror ju inte det kommer gå bra, med tanke på att jag för tre veckor sedan ringde min kontakt på öppenpsyk och bad henne kontakta min läkare Per om att han skulle ringa mig så jag kan få prata medicin. Han har fortfarande inte ringt, så jag tror inte riktigt på att Gabriel kommer få tag på honom heller. Visst kan jag förstå att man är upptagen, men Per får man träffa ungefär en gång per år och det räcker inte. Jag har ingen effekt av någon utav mina mediciner och det har jag tjatat om i flera månader men inget händer ju. Man hamnar alltid mellan stolarna precis hela tiden och jag är så satans trött på det.

Ska i alla fall till Ulla imorgon, min psykolog. Det kommer väl mest bli frågor om varför jag överdoserade och varför jag skar mig, men det är ju ingen nyhet. Jag gör ju så när jag mår dåligt, det vet alla som känner mig, och jag vill inte prata om det för jag vill bara få gjort den förbaskade utredningen så jag kan få klart ett intyg från Ulla till soc så jag kan ansöka om gruppboendet på nytt. Och så vill jag så gärna få min diagnos, som skulle varit klar i oktober men det blev ju inte riktigt så. Tycker inte det händer någonting alls.

Ska skriva lite på boken, känns som att när jag kommit till sida 100 så har jag kommit någonvart. Men det tar sån tid att komma på rätt ord och formuleringar. Men det är bara tre sidor kvar till hundra. Det klarar jag.
Med detta säger jag hej för nu. Skriver mer senare.

Jag är på kort besök hemma för att packa saker. Jag är nämligen inlagd återigen, denna gång på slutenvården, avdelning 57. Nästan alla i personalen känner igen mig, men ingen av patienterna har pratat med mig. Åkte in för att bli sydd i förrgår, fick åka till Uddevalla och sy. Sedan blev jag tvingad till psykakuten eftersom jag skurit mig så nära en intox, och där beslutades det att jag var för instabil för att få åka hem. Så jag har spenderat en natt på avdelningen och vet inte när jag får komma hem. Jag skulle pratat med läkaren idag men det blev inte av, så jag vet ärligt talat ingenting.

Jag har packat klart allting nu i alla fall, ska passa på att äta något gott för sjukhusmaten är inte god. Jag kommer ta med datorn men kanske inte kan uppdatera lika ofta. Ska i alla fall försöka, men mest av allt vill jag bara sova bort hela livet. Är så trött på allt.

Har i alla fall egen utevistelse sen idag. Så det är bra, då får jag lov att gå utanför avdelningen och gå på permission.

Imorgon ska jag till psykologen och jag kan bara tänka mig vad hon kommer säga. Men det finns inte så mycket att säga egentligen; jag mår inte bra och därför blir saker och ting som de blir.

Nu ska jag packa ner datorn.

Nu har jag gjort om lite här på bloggen i alla fall. Mer än såhär har jag faktiskt inte hunnit tänka. Jag har så otroligt svårt att komma på bra designer, men att få göra någonting som substitut mot rakblad så får jag sitta och koda för att hålla mig ifrån dem. Det är inte alltid det går, men nu är det några dagar sedan jag skar mig sist. Har inte orkat skriva så mycket i min privata blogg eller på boken, det har stått stilla ett tag. Fick världens panikångest häromdagen, som resulterade i två ångestkräkningar och dubbla spindelattacker som jag fick fly från. Men nu har jag inte sett några spindlar sen dess, och inte heller haft panikångest. Men det väntar och gror, slår till när man minst anar det. Så är det alltid. Tyvärr. Önskar farbror Ångest kunde ha en varningssignal innan han slår till. Då skulle man kanske kunna förbereda sig på att nu, nu brakar helvetet loss. Men det tror jag innerst inne inte skulle hjälpa ett dugg. Det finns inget botemedel mot kraftig ångest. Ingen medicin jag prövat har hjälpt och mina Oxascand (min nya vid-behovs medicin) tog slut efter två dagar. Rena placeboskiten som inte hjälpte ett dugg.

Ska ringa till psykosmottagningen imorgonbitti och höra om det är imorgon eller övermorgon jag ska träffa psykologen. Jag har för mig hon sa tisdag, men jag har skrivit upp det på måndag. Mitt minne är verkligen åt skogen. Och jag vet inte vad jag tycker om min psykolog, ena stunden är hon jättetrevlig, andra är hon dryg och nästan hånar en. Jag tycker av min egna erfarenhet att de som är till för att hjälpa människor med psykiska svårigheter oftast är dem som tycks behöva hjälpen själva. De är så himla konstiga och många av dem verkar helt sakna medkänsla. Det är lurigt det där, men Ulla har sagt att det är upp till mig om jag vill fortsätta med samtalskontakt efter att utredningen är klar. Jag som sagt redan innan jag hamnade i psykiatrin att jag inte vill ha några samtal för jag tycker inte om att prata, så lyssnar de först nu. Jag får inte ut någonting av att prata med främmande människor som jag aldrig kommer till att lita på om min barndom, mina problem, mina värsta upplevelser, hur det gått sen sist vi sågs, hur mina självmordstankar och mitt självskadebeteende är... Jag får inte ut något av att tvingas tänka på allt det jag inte vill tänka på men som ständigt flåsar mig i nacken vart jag än går. Psykiatrin har aldrig gjort något för mig. Aldrig. Och därför kommer jag aldrig lita på den, på dem, att de vill hjälpa. För de har aldrig gjort det och när jag behöver hjälp som mest så ser de inte igenom min tunna slöja av ljug om att "nej jag kommer inte skada mig när jag åker hem" eller "nej jag tänker inte på självmord." De borde se igenom, men det gör de inte. De tar en på orden och det ska dem inte göra. Speciellt inte när de vet att jag ljuger. För så har det alltid varit, ända sedan jag började på BUP. De vet att jag kommer skada mig så fort de är ur synhåll, de vet att jag tänker på döden. Ändå vill de inte hjälpa. Och dagen efter man begått ännu ett självmordsförsök så räcker det med att man säger en tunn liten lögn så får man åka hem igen, när man egentligen borde bli tvingad till att stanna kvar. Men så är det inte, så är det verkligen inte.
Så psykiatrin; nej den är inte min vän, och kommer aldrig att bli. Så är det bara.