Mötet hos psykologen gick ut precis på vad jag väntat mig. Jag stannade inte timmen ut, för jag höll på att somna. På vägen ut från byggnaden träffade jag på Äcklet igen, och jag ville bara dö. Ulla skulle ju se till att våra tider inte krockade, men tydligen har hon inte gjort det. Vill så gärna att han bara ska försvinna, jag vill inte höra "I love you so much, I miss you and I think about you all the time, you're so beautiful" från en människa jag inte känner. Han kysste mig vid ett flertal tillfällen men jag knuffade bort honom och sa att jag verkligen måste gå ungefär tio gånger, ändå fortsatte han och jag var så jävla nära på att sparka honom mellan benen. Kan inte folk bara lämna mig ifred?!

För några timmar sedan fick jag sms om att min mobil är färdig med lagningen så imorgon ska jag hämta ut den, så det ska bli spännande att se om den funkar nu. Jag hoppas innerligt att den gör det, för jag tycker om den.

Har även lyckats tappa min stav till näsvingen, och jag har bara en kvar men där har stenen lossnat men jag får väl ha den så länge, så den får jag komma ihåg att hämta imorgon. Såklart har jag med extra kulor till mina piercingar, men inte min extra näsvingsstav, eller skruv eller vad man nu ska kalla dem. Det är egentligen inte så viktigt.

Just nu sitter jag i korridoren och lyssnar på musik. Det var middag för ett tag sedan men inget jättegott. Ska göra ugnspannkaka imorgon när jag åker hem och matar katterna och hämtar mobilen. Sedan ska jag ha samtal med min kontaktperson angående hur länge jag planerats vara kvar här. Jag vill egentligen bara hem, så jag får väl se. Ingen pratar ju med mig och det är inte kul att bara tråka runt om dagarna. Slutenvården är ju ingen direkt terapi eller hjälp för fem öre. Man bara är här.

Nu ska jag fortsätta lyssna på finaste GC och kolla runt på nätet.

 

Hej där. Jag tänkte skriva lite om vad som händer just nu och lite om mitt mående, hur saker och ting som lovats inte blev av osv.

År 2010, alltså för två år sedan, var jag inte längre välkommen att bo hemma. Jag hade skurit mig allvarligt, en artär hade jag skurit sönder så jag svimmade på väg till akuten. Efter det orkade inte min familj med mitt svåra självskadebeteende så jag fick flytta till ett korttidsboende som i enkelhet heter Kortbo. Efter två överdoseringar i självmordssyfte och många turer till akuten var jag inte längre välkommen där heller, så efter den sista intoxen på Kortbo fick jag läggas in i slutenvården och spendera hela sex månader där för ingen visste vart jag skulle ta vägen. Under den tiden pågick jag även en utredning på BUP för diagnos. Jag fick fyra diagnoser; PTSD, ospecificerad personlighetsstörning som varierar mellan paranoid personlighetsstörning och borderline, recividerande depression med psykotiska symptom samt dissociativt syndrom.
I december 2010 gav socialen ett förslag om behandlingshem. Det pratades om Villa Trestad, men det skulle läggas ner i mars så det var ingen idé. Jag fick åka och titta på ett behandlingshem i Göteborg som heter Lillgården och det verkade jättebra där och jag fick en plats där och allt, men då ville soc inte betala. Så jag fick spendera ytterligare tre månader i slutenvården. I mars fick jag tillåtelse att leta lägenhet som skulle betalas av socialtjänsten, men vi alla visste ju att det inte vore det bästa för mig med tanke på min svåra problematik.
Hursomhelst så fick jag flytta till min lilla lägenhet den 1a april 2011. Jag började på vuxenpsyk i öppenvården och där tyckte de inte mina diagnoser från BUP stämde, så en ny utredning påbörjades. Efter tre månader sa min psykolog Anna att hon inte kunde sätta en diagnos på mig, för att jag var för svår att diagnostisera. Jag fick sedan gå i vanlig samtalskontakt men det märktes tydligt att det inte gick bra, dels för att jag inte vill ha någon samtalskontakt för jag tycker det är jobbigt att prata med främlingar och jag tycker inte om att prata om mina problem. Jag kan skriva om dem, men jag tycker inte om att prata om dem.

Vi beslutade att göra en ny diagnosutredning som påbörjades förra hösten, och den håller jag fortfarande på med. Egentligen skulle utredningen varit klar i oktober detta år, men det har inte blivit så. Jag kan tänka mig att det tar kanske fem-sex gånger till innan allt är klart. Jag har även sökt till gruppboende både i Trollhättan och Vänersborg men där skrattade de bara åt mig och sa att det inte finns en chans i världen att jag ska få flytta dit bara för jag endast har boendestöd en gång i veckan. Men det är ju inte boendestöd som avgör hur jag mår, jag klarar ju hemmet ganska bra, det är mig själv jag inte kan ta hand om och det kan ju inte boendestödet göra något åt.
Trollhättans kommun har i alla fall bett om att få läkarintyg från min läkare och ett intyg från min psykolog. Jag och Ulla, min psykolog, ska när allt är klart leta boenden i andra närliggande kommuner, men ingen på mer än en timmes avstånd. Jag skulle gärna vilja bo i Göteborg då jag är född och uppvuxen där delvis, och jag har alltid haft Göteborg nära hjärtat. Men vi får se hur det hela artar sig, jag ska träffa psykologen idag och lämna in ett formulär som mamma fått fylla i med frågor om hur jag var mellan åldrarna fem till femton.

Jag kan ju också berätta att jag skäms inte för mina ärr, jag skäms inte för min självskada. Jag har skurit mig i sju år, jag började alltså när jag var tretton. Först när jag var sexton uppmärksammades det av skolsköterskorna på gymnasiet och jag hade även en ätstörning som började i åttan, men efter att jag började på BUP och fick Remeron som medicin gick jag upp hela trettio kilo på två månader för att BUP och mamma tyckte jag behövde gå upp några kilon, men vad BUP inte berättade var att Remeron gav kraftig viktuppgång och jag tyckte jag var fet som jag var när jag vägde som minst. Jag vägde 14kg under normalvikt till min längd, men jag kunde inte se det. Idag ser jag ju skillnad på bilder från förr, jag saknar min kropp och jag försöker gå ner i vikt men det går inte så bra. Jag har även haft många perioder där jag spytt upp maten, oavsett om jag ätit lite, ingenting alls eller överätit. Sedan är jag även tablettmissbrukare och när jag har pengar till sprit dricker jag en flaska vodka helt själv på en kväll. Jag har inga vänner kvar i min stad, lilla äckliga Trollhättan, så jag har ingen att umgås med om dagarna. Jag lever ett väldigt ensamt liv vilket kan vara både bra och dåligt. Jag har alltid varit en ensamvarg men man kan inte vara ensam för mycket heller, då blir man bara ännu värre deprimerad och det resulterar i överdoseringar och besök till akuten.

Min psykolog har gjort bedömningen att jag är väldigt stresskänslig, vilket innebär att minsta lilla rubbning i vardagen blir katastrof för mig. Därför är det viktigt att jag äter, sover och rör på mig i normala mängder, men jag har haft sömnproblem sen jag var barn och ingen sömnmedicin jag prövat har hjälpt, och jag har testat så många olika mediciner för nästan allt som finns och ingen har hjälpt. Äta gör jag ju i alla fall en gång om dagen, förutom när jag är inlagd för då äter jag överdrivet ofta för det är det enda man kan göra förutom att sova eller skriva om man har med sig datorn.
Jag rör mig heller inte särskilt mycket, men det är för att jag har socialfobi och är paranoid och tror att alla ska mörda mig om jag går ut. Den enda gången jag går ut själv är när jag ska snabbköpa något från ICA som ligger fyra kvarter bort eller när jag ska åka bussen till psykologen. Men jag är rädd så fort jag går ut, det tycker jag verkligen inte om. Sen har jag tendensen att träffa på väldigt äckliga människor när jag är ute. För två veckor sedan blev jag förföljd av en man som sedan kysste mig rakt på munnen men jag knuffade bort honom, fastän jag allra helst skulle viljat slå skiten ur honom. Men jag är en sådan person som inte kan säga nej, jag anser mig inte ha något värde och det ställer till mycket problem för mig.

Min uppväxt har inte varit den lättaste. Det var jag, mamma och syster. Pappa var aldrig riktigt med i bilden, han stack när jag var tre och kom tillbaka något år senare, och mitt första barndomsminne är att pappa kedjar fast mig i min barnstol, en sådan man sitter i när man ska äta. Sen skiljde mina föräldrar sig år 2000, jag träffade honom kanske tre gånger efter det då de hade delad vårdnad, men varken jag eller min syster ville träffa honom så det var många besök från socialtjänsten och många besök för mamma i domstol och tingsrätt för att få egen vårdnad. Pappa ville inte ens skriva på att vi ville byta namn, det tog två år innan det gick igenom. Så nu har jag inte träffat min pappa sedan jag var åtta år och jag saknar honom inte. Han var aldrig hemma när vi väl bodde ihop, han spenderade all tid hemma hos sin mamma och spelade datorspel istället för att vara med sin familj.

Skolan var inte heller bra. Lärarna var i maskopi emot mig och hittade på saker om mig så jag fick träffa rektorn minst tre gånger i veckan redan från årskurs två. Jag älskade att studera, men jag hatade själva skolan. Värre skola har jag aldrig hört talas om. Värst var när jag gick i fyran och skulle diska ihop med min klasskamrat, då vi elever diskade och städade och lagade maten på skolan.
Denna gång var de som diskade innan oss en timme sena, så jag fick för att säga till dem att skynda sig för vi ville inte bli försenade bara för att de var sega. Så jag gick in i köket för att se att de bara fjantade runt och inte ens börjat med disken. Då ropar de på mat tanten och ljuger ihop att jag slagit dem och gjort sönder en hel back med glas. Hon såg mycket väl att inga glas var sönder, men hon tog ett hårt grepp om min arm och började släpa mig ut i köket. Då jag gjorde motstånd kallade hon in högstadiefröken som hjälpte till att släpa och kasta ut mig, för att sedan stänga kökdsdörren rakt framför ansiktet på mig. Sedan låste dem dörren och jag åkte bussen hem och storgrät.

I åttan blev jag tillsammans med min första pojkvän. Vi var tillsammans i tre år men det var både de värsta och de bästa åren i mitt liv. Han var nämligen väldigt instabil i humöret, kunde misshandla mig, strypa mig tills jag svimmade och sedan sitta och gråta för att han inte visste vad han gjort. Det var även hans fel att jag som fjortonåring blev våldtagen av en okänd man, då min pojkvän gick iväg med dessa främmande män för att få öl utköpt från 7eleven. Jag dricker inte ens öl.
Tanken var att vi skulle åka till Ingetorpssjön för att bada i månskenet, men Benji, min pojkvän, tyckte det vore roligare att åka till Göteborg och leta upp någon som kunde köpa ut alkohol.
Hela historien om våldtäkten tänker jag inte berätta, jag mår fortfarande dåligt över det hela och skyller inte bara på Benji, jag skyller även på mig själv. Jag trodde att våldtäktsmannen sa hej till mig och Benji, men han sa hej till sina kompisar som var bakom oss. Hade jag inte sagt hej hade han kanske aldrig börjat prata med oss, hade jag inte sagt hej kanske jag aldrig blivit våldtagen...

Det var lite om min historia från de senaste åren. Sen finns det ju oändliga historier från Vänerviken, som är barn och ungdomspsyk i slutenvården. Det får jag skriva om en annan dag, annars blir inlägget alldeles för långt.
Ha det fint, allesammans.

När jag var ute och rökte kom Adam som jag träffat på ungdomspsyk och det visar sig att han också är inlagd. Vi har träffats några gånger på olika psykavdelningar och han är väldigt trevlig och rolig att umgås med. Vi bestämde oss för att fika, han bjöd på en cola som vi delade på och jag köpte en cocosrulle som tyckte det var jättekul att drösa ner hela mig med cocos. Det var gott i alla fall.
Tanken var att vi skulle sätta oss i cafeterian med min dator men jag är trött och inte på humör att vara social. Man blir så himla trött när man är inlagd, och att jag inte fick prata med överläkaren gör mig irriterad. Jag vill ju veta hur länge de beräknat att jag ska stanna, men tydligen går det inte an. Och istället för att jag fått prata med läkaren här om medicinändringar skulle överläkaren här, Gabriel, ringa till min läkare i öppenvården. Jag tror ju inte det kommer gå bra, med tanke på att jag för tre veckor sedan ringde min kontakt på öppenpsyk och bad henne kontakta min läkare Per om att han skulle ringa mig så jag kan få prata medicin. Han har fortfarande inte ringt, så jag tror inte riktigt på att Gabriel kommer få tag på honom heller. Visst kan jag förstå att man är upptagen, men Per får man träffa ungefär en gång per år och det räcker inte. Jag har ingen effekt av någon utav mina mediciner och det har jag tjatat om i flera månader men inget händer ju. Man hamnar alltid mellan stolarna precis hela tiden och jag är så satans trött på det.

Ska i alla fall till Ulla imorgon, min psykolog. Det kommer väl mest bli frågor om varför jag överdoserade och varför jag skar mig, men det är ju ingen nyhet. Jag gör ju så när jag mår dåligt, det vet alla som känner mig, och jag vill inte prata om det för jag vill bara få gjort den förbaskade utredningen så jag kan få klart ett intyg från Ulla till soc så jag kan ansöka om gruppboendet på nytt. Och så vill jag så gärna få min diagnos, som skulle varit klar i oktober men det blev ju inte riktigt så. Tycker inte det händer någonting alls.

Ska skriva lite på boken, känns som att när jag kommit till sida 100 så har jag kommit någonvart. Men det tar sån tid att komma på rätt ord och formuleringar. Men det är bara tre sidor kvar till hundra. Det klarar jag.
Med detta säger jag hej för nu. Skriver mer senare.

Fick ett infall att pierca earl, men efter sjätte försöket och det fortfarande inte blev rakt fick jag agressionsutbrott. Hela badrummet var nerblodat för det tycker min kropp är jätteroligt verkar det som.
Så jag piercade vertical labret istället, men den hamnade för långt in, den råkade hamna igenom läppen nära tänderna i underkäken. Så tå fick jag göra om den också, men nu sitter den där den ska i alla fall. Fast jag hade glömt hur konstigt det känns i början att ha något i läppen som sitter på själva läppen. Men man vänjer sig.

Jag har även i tre omgångar försökt sminka mig. Första gick okej, sen fick jag för mig att pierca earl så fick jag blod i hela ansiktet och då jag det åt skogen. När det slutat blöda försökte jag sminka mig en gång till, men då började det blöda igen, så jag fick lite utbrott och tvättade av sminket igen, och satte plåstertejp över hålen i earlen. Nu har jag gett upp det här med att fixa mig. Jag lyckades i alla fall sätta i en bit löshår i luggen, som nästan matchar min hårfärg. Syns ju ingen jätteskillnad, båda är rödbruna. Men jag vill nog vara blond igen. Jag trivs i det, även om mitt hår avskyr blekningarna. Men jag ska bleka det två gånger, max tre, sen köpa en ljusblond hårfärg och ett bra silvershampo. Jag älskar ju Matrix silvershampo; So Silver. Det blir jättebra på mig. Men inget slår Stargazers silvertoning. Den gjorde mitt kyckling gula hår vitt på två timmar. Får se om jag kan beställa den när jag får pengar, för just nu har jag 18kr att leva på hela månaden, så ne, det får dröja med hårfärgning.

Ja det var nog allt för nu. Många sover nog redan men jag är inte ett dugg trött. Det är nog för de sex Zopiklon jag tog. Konstigt, de är sömntabletter och jag ska ta två om dagen, men inte fan blir man trött av det. Nu har jag tagit sex stycken och är överdrivet pigg. Crazy, crazy world.

Men att bo ensam med djur begränsar en ganska rejält. Det var något jag aldrig riktigt tänkt på innan. Man blir ganska fast i hemmet, vilket går bra nu när jag är sjukskriven, men så fort jag åker någonstans över dagen får jag ångest över att jag lämnar mina älsklingar ensamma. De har ju varandra, men det känns ändå hemskt. I vissa lägen önskar jag att man hade någon som kunde ta hand om dem när man är borta.

Det känns om att jag skrivit ganska mycket nu, så jag avslutar här. Jag har egentligen mer att skriva men jag låter det vara. Det kan jag ju spara till boken.

Det har varit sex jättebra dagar med finaste Julia här. Även om jag varit extremt seg så har det varit bra och man kan inte annat än trivas när man umgås med en sådan bra vän som henne. Jag är tacksam att jag fått lära känna en såpass underbar människa!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, jag känner mig rätt tom på ord och skulle egentligen vilja sova en stund men jag tror jag ska hålla mig vaken ett tag till. Förkyldningen är inget bättre, jag är konstant täppt och hostar till och från, fast det känns mer som rethosta än sjukhosta.

Väntar på att mormor ska ringa upp, jag ringde henne men så ringde någon på hennes dörr så vi la på för nu.

Imorgon kommer mamma och klipper klorna på vilddjuren, så ska jag bjuda på brownies som jag och Julia bakade häromdagen. De blev faktiskt väldigt goda.

Nej nu är ordförrådet slut. Jag skriver mer när jag har något att skriva om.

Somnade sent och vaknade tidigare än jag skulle. Lyckades tappa höger kindpiercing kula (den sidan ska alltid skruva loss sig) i handfatet och trots att jag försökt med alla knep så vill den inte trilla ner i röret och in i hinken, så jag fick byta till vanliga kulor istället som är stentråkiga. Hoppas att kulan i handfatet lossar någon gång i alla fall...

Skulle testa BB creamen jag köpte igår, men jag vet inte riktigt vad det är i den för mina ögon började svida så fort jag tog på den och den var ju inte ett dugg täckande eller gav någon som helst färg. Sen rann i mina ögon konstant i ca en timme efter jag tagit på BB creamen vilket var jävligt irriterande. Som om mina ögon inte rinner tillräckligt som det är.

Jag har i alla fall städat och diskat och klagat länge på mitt hår som inte vill som jag vill. Färgade det ju igår men det blev inte rött denna gången heller så jag blev lite sur. Blev i princip mahogny. Verkar som de enda röda färgerna som faktiskt blir röda är Stargazer, men det är ju bara toning. Vill ha permanent röd färg som faktiskt blir röd, men det verkar inte gå så bra.

Solen skiner i alla fall men det är kallt ute. Det är ca en och en halv timme tills jag tar bussen ner till Resecentrum för att möta upp bästa och jag har ingen aning om vad jag ska hitta på tills dess. Skulle egentligen gått upp för en halvtimme sedan, så att jag inte skulle behöva överdrivet mycket tid på mig, men såklart ska jag vakna redan vid halv elva.

Får väl ta och gå ut på balkongen en snabbis, röka och njuta av solen. Oh, and btw! Zelda var så söt förut, hon tvättade Angels päls och det var så gulligt! Märks att de verkligen trivs ihop och jag kan inte bli gladare än vad jag över det! :)

Jag har varit och handlat nu och jag trodde verkligen inte det skulle bli så jävla dyrt med tanke på att jag inte köpt någon mer mat än potatis, bröd, smör, pommes, baksaker och ost. Resten är hushållsartiklar och kattmat och strö, och allt detta gick på 990kr. Ändå köper jag det billigaste av allt och jämför kilopriser. Nu har jag ca 750kr kvar att leva på totalt och Gud vet hur det ska gå ihop. Måste även föra över från mitt vanliga konto till mitt sparkonto så inte de pengarna till försäkring och mobil/dator råkas spenderas på annat. De har inte dragits än, antar de dras på måndag då.
Som tur är har jag köpt foundation nu, Willy's hade till min förvåning BB cream för 75kr så jag köpte den för att testa om den är bra. I surely hope so.
Så det enda som jag behöver köpa är då mat egentligen, och något på Rockbaren, för det känns ju lite dumt att gå dit utan att köpa något. Men jag kommer nog bara ha råd med max två drycker. I hate my economy.

Nu färgar jag håret med Syoss Intense Red och jag hoppas det blir bra. Är bara några få minuter kvar av tiden.
Sen ska jag städa och göra något att äta. Eller tvärtom. Jag är väldigt hungrig faktiskt.

Då är det bara att längta efter morgondagen!

Har nostalgikväll med finaste Mest a'la original. Blir alltid ledsen när jag tänker på att de splittrades, nya är inte samma sak. Men som tur är finns alltid musiken sparad både på datorn, i huvudet och framförallt: i hjärtat.

Kollade mitt saldo för en stund sedan av ren tristess, och blev förvånad men glad när jag såg att bostadsbidraget kommit redan idag. Så jag tog mig en snabb promenad till ICA där köerna var långa, långa. Köpte cigaretter, chips, ansiktsskrubb och cola. Sen kollade jag posten, för det har jag inte gjort idag, så hade jag fått en faktura från Shock men eftersom jag valt delbetalning blev jag lite konfunderad när de ville ha in kvarvarande skuld på 751,50 när jag betalt in 83,50 sen innan, när jag egentligen ska delbetala. Så jag skickade ett mejl till Fortus, som har hand om fakturan, som jag ironiskt nog mailade igår angående att jag inte fått någon månadsfaktura denna månad. Då fick jag svaret att jag först ska betala nästa faktura i november, så i dagens mail fick jag fråga vad som pågår för just nu stämmer ingenting. Hoppas de svarar imorgon.

Nu ska jag hitta på någonting som förmodligen involverar chips, cola och cigg. Ha det fint.

Har spenderat eftermiddagen med några avsnitt av Buffy, skrivit inköpslista till på fredag då mamma och jag ska handla såna där tråkiga nödvändigheter som tvål och tvättmedel med mera.
När jag kom hem från ICA och hämtat ut paketet och köpt kattmat passade jag på att boka tid i tvättstugan imorgon klockan tolv, min standardtid, så jag får rent all smutstvätt tills på lördag.
Längtar efter finaste Julia och ser fram emot att hon ska komma. På söndag blir det förhoppningsvis Göteborg och sen får vi se vad resten av dagarna har att erbjuda. Måste köpa smink också, i alla fall foundation, och så ska jag köpa hårfärg på fredag men jag kan inte bestämma mig om jag ska färga rött eller orange. Den röda är ju billigare än den orange och sen tycker jag ju att rött hår är supersnyggt så det lutar mer åt rött. Jag har i alla fall skrivit på min inköpslista: "Blekning och hårfärg."

Måste skicka mobilen på lagning på fredag också. Behöver bara ett vadderat kuvert att skicka mobilen i, men det köper jag på ICA när jag ändå ska köpa novembers ranson av kattmat. Jag tror inte Willy's har posthantering, om jag minns helt rätt. I alla fall inte det Willy's här i stan.

Jag såg precis på vädret att det ska snöa på måndag. Åh, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Det skulle tydligen kännas som tre minusgrader, vilket är väldigt kallt för mig, men ja there's nothing to do about it. Snö är fint men det är slask och kyla som gör att jag inte tycker om vintern. Jag föredrar våren och sensommaren. Perfekt temperatur vid sol, man varken fryser eller svettas. Bara lagom. Så ska vädret vara enligt mig.

Nej nu har jag väl inte så mycket mer att säga, ska göra mer te och sen tror jag att jag ska se på Nightmare Before Christmas, såg Corpse Bride igår. Känns ju lite lagom Halloween-igt att se på NBC, även om Halloween är först på onsdag nästa vecka.

Precis kommit hem efter en tur hos psykologen och många timmar hos mamma. Dunkar Ephixa och ska snart göra mig en mugg te. Kattmaten tar slut imorgon och det är fjärde kilot torrfoder på denna månad! Lillpluttan äter som en häst, hon kommer utan tvekan bli en tjock kissekatt. Dock är det inte så lämpligt att kattmaten tar slut imorgon eftersom jag får pengar först på fredag, så liten kris där. Alltid, alltid, alltid är det något!

Har i alla fall haft det superbra hos mamma, kom dit runt elva och stannade till sju så det har varit en ganska lång dag. Jag är inte så värst trött, mest lite disträ. Har inte fått så mycket sömn inatt så jag kommer antagligen sova länge imorgon, eller så blir det helt tvärtom att jag vaknar tidigt, jag är lite mysko på det viset.

Kom hem till två keliga kissekatter som ätit upp all mat. Man kan ju bara gissa vem som ätit upp den, stackars Zelda får ju nästan aldrig äta. Är faktiskt lite orolig över det, att Angel är så dominerande trots att hon är yngst och nyast i familjen. Zelda är på tok för snäll mot henne, skulle önska att hon visade lite mer dominas och faktiskt inte låter Angel putta bort henne när hon äter och tar all mat själv. Även om de har två matskålar så ska Angel alltid äta ur samma skål som Zelda, och jag försöker att hålla henne ifrån Zelda när hon äter men så fort jag inte är där så ska hon göra samma gamla visa och ta all mat. Jag hoppas hon växer ifrån det, för hon borde visa lite mer respekt för Zelda som faktiskt är äldst och varit här längst. Man kanske kan kalla Angel för kaxig och Zelda lite för snäll.

Vet inte riktigt hur jag ska spendera kvarvarande timmar av dagen. Laddat ner Corpse Bride och The Nightmare Before Christmas, så jag kan ju alltid se på dem. Tim Burton är min favoritregissör, han har en sån unik stil på sitt skapande och alla hans filmer är jättebra. Skulle aldrig orka göra en stop-motion film, tänk vad galet lång tid det tar och vilket enormt tålamod man måste ha. Jag som har noll tålamod och vill att allt ska gå snabbt, snabbt, snabbt och hända precis nu och inte sen skulle definitivt inte klara av det.

Känns som det är mitt i natten med tanke på kolmörkret ute, men klockan är inte ens nio. Jag tycker inte om mörkret, det får komma på natten, runt elva-tolv, men inte redan vid fem på eftermiddagen. Men man kan ju inte göra så mycket åt det, man får leva med det. Klaga kan man ju alltid göra, men det förändrar ju ingenting. Årstiderna är som dem är.

Nej nu ska jag göra mig den där muggen med te. Ha det fint.

Just nu är jag glad. Jag fick för mig att prova lite gamla jeans jag har som varit för små, och jag kom i alla utom de i störst storlek (helt sjukt.)
Första paret köpte jag när jag var sexton, de är i storlek 29". Dem passade! Andra paret är i storlek 32" och de passade de också, men de har ett hål i grenen, och de är mina favoriter, så fuck. Det är dem på bilden.
Tredje paret är i storlek 33" och passade men dragkedjan har gått sönder längst ner, så det är ett litet hål där.
Sista paret jag prövade är ett par shorts, som är i storlek 42, vilket är min vanliga storlek nu för tiden. De kunde jag äntligen dra upp hela vägen, men inte stänga dragkedjan på. Saknas ca tio centimeter för det. Alla jeans är från Gina, så man märker ju tydligt hur mycket storlekarna förminskats sen jag köpte de första tre paren. Men snart ska jag allt komma i shortsen också. Det är mitt mål, minus tusen kilo till.
Så ja, det verkar gå åt rätt håll. Har inte gjort något speciellt men nu har jag börjat med min viktresa. En dag ska jag nå min drömvikt.

 

Vaknade för en dryg timme sedan. Piercingsmyckena kom idag men fake-pluggen är för liten, får putta in den igen och igen. Den andra pluggen är superfin och passar perfekt. Men jag tycker ändå det ser dumt ut att bara ha ett töjt öra, det passar inte på mig.

Drömde tre olika drömmar inatt som flöt ihop. Den första var jättebra, den andra väldigt konstig och den tredje rankas som en av mina mest udda och mystiska.

Väntar på att göra en mugg te och fasar inför faktum att teét snart är slut. Det kommer ta slut innan nästa fredag och det är först då jag får pengar. Jag klarar mig inte utan mitt te.

Tog ett efterlängtat beslut igår gällande vikten. Jag har sagt det tusen gånger innan men denna gång tänker jag inte misslyckas. Jag kan inte, det går inte. Jag är så jävla trött på övervikten.

Laddar ner alla filmer som jag hittar med MK och Ash, återupplever mina yngsta ungdomsår då jag var galet besatt av de vackra tvillingarna. Saknar min boksamling jag hade med dem och inspelade filmer på VHS som visades på Kanal5. Men de ligger någonstans på vinden hemma hos mamma, och dit går jag inte pga. spindel och stegfobi.

Vill täcka alla mina väggar i vardagsrummet och sovalkoven med posters. Jag har alltid tyckt det är fint. Behöver köpa häftmassa och posters samt få upp mina gamla posters jag sparat i så många år. Alla på GC och tvillingarna Olsen. Jag har tre posters uppe på ena väggen i sovalkoven. En utskriven bild på Audrey Kitching, en poster från OKEJ-tidningen på Kent och en egengjord bild på Hello Kitty med fjärilsvingar som jag skrivit ut.
När jag bodde hemma hade jag varje centimeter av rummet täckt av bilder och jag saknar det. Jag tycker om att ha det så. Trivs bra bland alla välbekanta och älskade ansikten. Som omedvetna skyddsänglar vakar de över mig.

Dagen kommer spenderas med kvarvarande tepåsar, skriverier och film. Någonstans försöker jag intala mig själv att det blir bra så, att det räcker. Men ingenting räcker. Citerar min psykolog under förra mötet:
"Du har ju inget liv. Du har inget att förlora. Och när man inte har något att förlora så har man heller ingenting att kämpa för. Men frågan är; tycker du det är okej att ha det som du har det? Är det värt att kämpa för att få det bättre? Det kommer inte bli enkelt, det är det ingen som har sagt. Det är upp till dig, det är bara du som kan göra något åt situationen. Du kan välja att vara kvar i dina tankegångar som etsat sig fast och du kan vara kvar bland självdestruktivitet, eller så kan du kämpa för att få det bättre. Men det hela är upp till dig."

Om det vore så enkelt. Jag vet att det inte är lätt med förändring, men när man levt med självhat sen sex-årsåldern, varit trasig sen födseln och aldrig riktigt passat in någonstans, varför skulle det kunna ändras? Vad finns det för bevis? Är det värt att ta chansen för att det kanske fungerar, eller ska man stanna kvar där man är? Jag vet ju att jag inte kommer bli så gammal. Det är bara så det är. Och jag vill ju inget hellre än att få något slags liv, leva på impuls igen och känna någon slags samhörighet med tillvaron.
"Vad jag förstår så är det det du saknar allra mest; någon att hitta på äventyr med, någon att göra saker ihop med. Du saknar en vän som alltid finns där, som du hade en gång."
Och hon kunde inte ha mer rätt. Oavsett hur hårt det svider så saknar jag den tiden. Jag saknar det förhållandet, i alla fall de bra stunderna. Jag saknar att ha någon att bryta alla regler som finns med. Jag saknar att veta att man alltid kommer ha varandra, oavsett vad. Men det är över sen länge. Att ha ett sånt destruktivt förhållande med både fysisk och psykisk misshandel är ohållbart. Men jag kan inte hjälpa att tycka det var mitt livs bästa år. För även om vi hatade varandra så älskade vi varandra samtidigt. Vi levde efter vårt egna tyckte och tänke, vi gjorde lagarna runt omkring oss. Vi levde.

Med risk för överdrivet långt inlägg avslutar jag här, fastän jag skulle kunna skriva föralltid. Skriver mer senare.

Tänkte bara ge en kort uppdatering om min självskada. Sju år har tagit ut sin tid, och jag har skurit upp all plats där jag kan tänkas skära. Jag kan därmed inte längre skära mig själv, vilket är påfrestande då det är något jag gjort i så många år och som blivit min enda tröst när allt blir för svårt. Det är ca en månad sedan jag skar mig nu, en månad där jag många gånger gått till rakbladen utan att lyckas plöja igenom hård ärrvävnad. Men jag har andra metoder inom självskadan som substitut, även om de tar längre tid att åstadkomma. Det var även längesedan jag drack, och det är endast för att jag helt enkelt inte har haft råd. Denna månad ska jag i alla fall se till att ha något att dricka, behöver det mer än någonsin. Jag har tendensen att suga åt mig allt självdestruktivt som en tvättsvamp suger åt sig vatten. Varför jag inte skriver om det här är för att det för många idioter som dömer och tror man är ute efter uppmärksamhet när man i själva fallet bara är ärlig. Jag fick så mycket skit på min första "riktiga" blogg, Anxietycore, för min ärlighet och därför valde jag att avsluta den. Försökte börja om på nytt med Stjärängeln, men då fick jag kritik för att jag skrev för lite om mitt mående. Aldrig blir folk nöjda. Jag har därför min privata blogg, där jag endast skriver om mitt dåliga mående. Men av rädsla för kränkande kommentarer är den just anonym. Jag låter de som själva mår dåligt och som vill känna någon slags samhörighet läsa den, men hur de hittar den kan jag inte svara på. Några av er vet om den, men inte de flesta. Jag har ingen lust att riskera få massa skit igen bara för att jag är öppen om hur jag mår, skriver om självskadan och dess konsekvenser. Jag tycker det är oerhört synd att folk stämplar en som "attentionwhore" bara för att man är ärlig och vill visa alla delar av en själv. Allt ska inte behöva röra sig om egobilder och ytligheter. Man är mer än så. I alla fall jag.

Så med det lämnar jag det här inlägget. Ville bara ge klarhet i en del saker, som jag hoppas ni förstod.

Idag skulle mamma komma hem till mig, klippa klorna på vilddjuren och hjälpa mig möblera om, men det ösregnade när hon ringde så vi ställde in. Sen gick strömmen i hela stan men den är tillbaka nu. Mobilen krånglade och ingen kunde höra mig under samtal, men jag kunde höra dem. Smsade mamma och frågade om jag kunde komma hem till henne och Tommy, eftersom hon inte kom hit, men då mådde hon inte bra och med strömmen av frös hon och ville inte gå upp ur sängen. Så jag gick upp tidigt och fixade mig i onödan egentligen.
Försökt få tag på syster, tänkte fråga om jag får komma över. Har dödstråkigt och vill göra något av denna söndag, men verkar inte bli något med mina planer. Syster har inte ringt upp ännu trots att jag ringt två gånger (mobilen verkar fungera nu) så jag vet inte riktigt varför hon inte ringer upp, för hon har varit inne på Facebook för bara några minuter sedan.

Kokar pasta i min hunger och har druckit tre muggar bluefruit te hittills. Vill göra något kreativt men jag vet inte om jag har orken. Jag älskar att blogga men får i princip noll respons så det känns trist. Men jag bloggar ju egentligen bara för min egen skull, men det är klart att det är roligt med kommentarer.

Lyssnar på Babyshambles och väntar på att pastan ska bli klar, men det tar 25 minuter med min spis. Ska försöka se om jag kan göra en design, då har jag något att döda tiden med, men jag har inga direkta idéer alls, så det blir väl bara något slumpmässigt. Vill lära mig mer inom bloggdesign då det är mitt största intresse just nu. Det skiftar ju lite, det där med intressen. När jag var yngre ville jag satsa stenhårt på musiken, sen när jag inte kom in på estetlinjen och bandet bara velade runt och jag var den enda som tog det seriöst la jag ner. Sen har jag ju alltid älskat att fotografera, ville verkligen bli fotograf men klarade inte Foto B, mestadels för att jag inte tyckte uppgifterna var roliga och för att vissa av dem var ganska komplicerade, speciellt att fota i studio, mäta ljus och allt sånt där. Med tanke på hur min hjärna fungerar så har jag svårt att ta till mig mycket information på en gång, och det bidrog till att jag inte riktigt förstod alla uppgifter.
Sen har jag alltid tyckt om att designa, rita och måla. Jag började med HTML koder när jag var tolv år, då jag hade Lunarstorm och skulle designa min profil. Sen skaffade jag min första blogg när jag var fjorton, men tröttnade snabbt. Skaffade ungefär två bloggar till efter det, alla tröttnade jag på. De finns kvar därute någonstans i cybervärlden, jag minns bara inte vad de heter. Sedan skaffade jag Anxietycore bloggen och den höll jag kärt. Där började verkligen intresset för bloggdesign ta fart och sen dess har jag tyckt det är jätteroligt, vill lära mig mer men med tanke på hur lite ork jag har till saker och ting så får det gå successivt. Men en dag hoppas jag kunna göra riktigt snygga och bra designer. Skulle även vilja lära mig mer inom fotografering, men för det behöver jag en systemkamera.

Nu är pastan klar, så jag avslutar här. Skriver mer senare om jag inte är för upptagen med att försöka mig på en bloggdesign.

Åh, jag är så glad nu! Bästa Julia och jag har bestämt tid och datum då hon kommer och hälsar på och det blir den 27e denna månad. Kan inte annat än att längta sönder efter hennes sällskap och underbarhet, om det nu ens existerar ett sådant ord. Hon är bäst, helt enkelt. Min fina, älskade vän. Så nu är det tjugo dagar kvar, jag hoppas dem går fort och så vet jag att vi kommer ha det jättebra när hon kommer. Älskar dig, bästa ♥

Jag har så otroligt tråkigt så det finns inte. Har spenderat hela dagen med att uppdatera bloggen, Tumblr, Youtube och Facebook utan att något roligt har hänt. Och varken Piratebay eller Tankafetast funkar, då Tankafetast dirigerar om en till deras Facebook och Piratebay ligger nere. Åh, kan varken ladda ner musik eller film så jag har verkligen haft en otroligt tråkig dag och roligare lär den ju inte bli.

Skulle varit hos psykologen idag egentligen eftersom jag inte var där igår, men så är jag så himla täppt och snorig och ögonen rinner så jag orkade inte gå upp. Ska dit nästa tisdag istället så då hoppas jag att kroppen skärper till sig så jag slipper boka om ännu en gång.

Mamma var snäll och lånade ut summan som fattades till Angels transportbur så nu dras det imorgon. Känns bra att få det gjort, nu är det bara kastrering, ID märkning och anmälan till Svenska Kennelklubben kvar, sen är alla obligatoriska utgifter för lilltösen klara. Men jag har ett år på mig att kastrera henne och två år på mig att ID märka henne så jag hinner ju spara ihop till det så det inte blir en sån där otrolig hejkomochhjälpmigsumma som man inte har råd att betala.

Det är redan mörkt ute, mörkt och tråkigt. Tycker både sommaren och höstfärgerna lyst med sin frånvaro. Oftast brukar ju hösten ändå vara relativt okej, med fina färger på löven och höstsol, men inte denna hösten. Och någon sommar var det ju aldrig riktigt. Man kan ju bara tänka sig hur vintern kommer att bli. Förmodligen blir det en sån vinter som jag hatar; iskall och förjävlig.

Om två dagar blir min nya tatuering en vecka och den har redan blivit mycket svagare i färgerna. Det röda är väldigt ljusrött och inte knallrött som det var i början, men det får gå ändå. Den är fortfarande fin och jag är så nöjd med den så. Tatueringsbesöket har även fått mamma att vilja skaffa en tatuering, hon vill ha mitt och Kimonas namn till något fint motiv, så det vill hon ha i julklapp men det får vi se hur det blir med det, hon kan ju ändra sig och så är hon så rädd att det ska göra ont och hon tror inte på mig och syster när vi säger att det inte gör så himla ont. Systers tatuering på vaden gjorde tydligen jätteont men ingen av mina har gjort direkt ont. Sen är jag ju väldigt smärttålig också men det är ju en annan historia.

Nej nu får jag se om jag kan hitta på något att göra innan jag avlider av tristess. Ha det fint allihop så skriver jag mer vid ett senare tillfälle.

Regnet öser ner och det är kyligt inomhus också. Har varit vaken ett par timmar nu men har inte gjort något direkt vettigt av tiden. Ringde mamma för en stund sedan och sen har jag gosat lite med busfröna. Just nu ligger Angel på stolen bredvid och Zelda ligger i en av fotöljerna.

Kollade internetbanken igår och till min förargelse hade inte SEB dragit pengarna till Angels transportbur, och nu saknas det 108kr för att den ska dras. Jag blev förbannad för de ska ju dra betalningen när man ställt in. Har sagt upp Radiotjänst nu också men de har inte svarat på mitt mejl ännu. Det stod på hemsidan att man kan få pengarna tillbaka för att betalningen dras i förskott, så jag hoppas innerligt på det så jag har råd att betala buren.

Idag skulle jag egentligen träffa Ulla men psykosmottagningen ringde och sa att hon var sjuk så jag ska dit imorgon istället, samma tid. Själv har jag återigen blivit förkyld och jag ger mig fan på att det är något i bihålorna eftersom ögonen rinner konstant och näsan också. Mamma tror det kan vara så också, men jag vet bara inte riktigt hur man undersöker det. Som värst är det när jag är ute, för då rinner ögonen verkligen hela tiden. Inne rinner de inte lika ofta, men de rinner ändå och det är väldigt störande för jag kan inte ha ögonsmink för att dem rinner och förstör sminket. Som idag; jag skulle sminka mig för att försöka med det här eviga försöket till en egobild, men såklart ska ögonen rinna som tsunamivågor och förstöra allt. Tog bort sminket som jag lagt under ögat men inte fan blev det någon bra bild ändå. Jag ger upp det här med egobilder. Det går ju inte.

Jag måste diska idag för jag har inga rena skålar eller tallrikar. Och flugarmén som tycktes vara borta för några dagar sedan har kommit tillbaka. Blir så arg på flugorna, de hör inte hemma i min lägenhet.

Idag vet jag verkligen inte vad jag ska hitta på. Det är som vanligt med andra ord. Ska nog dricka mycket te och se klart The Triangle. Låter som en plan.