Dricker hallonte och det smakar lite som sommar. Lyssnar på Kent och dagdrömmer mig bort till fina konserter med underbara människor.
Boken har fått stå still i några dagar nu, jag skriver kanske lite mer imorgon. Jag älskar att skriva, det har jag alltid gjort. Det är så enkelt att uttrycka sig i text, men så himla svårt att säga samma sak med ord. Jag har aldrig varit mycket för att prata, jag är tyst för det mesta. Eller så blir jag så stressad av att jag vet att jag är tyst att jag pratar för mycket istället. För när jag umgås med någon så klarar jag inte av pinsamma tystnader.

Vet ni, jag lovade mig en sak inatt. Jag lovade att jag verkligen ska försöka sluta skära mig. Jag måste försöka så gott jag kan, för det är inte hållbart längre. Jag har skurit mig i åtta års tid och det har tagit ut sig väl. Men jag är ju så van vid att se mina ärr, så jag tänker inte så mycket på dem. Det enda som jag inte tycker om är när jackärmen glider upp när jag ska betala något eller bara räcker mig efter någonting när jag är ute. Jag har för det mesta inte brytt mig om att andra ser mina ärr, för jag har alltid tänkt att det inte är någon idé att dölja något som är en del av den jag är, en del av mitt mående. Men på senare tid har jag blivit mer uppmärksam på att inte låta ärren vara så uppenbara. Lite svårt när i princip hela jag är full av ärr.
Men samtidigt vet jag inte... Det finns ju laserbehandlingar för ärr, men det är inte säkert det blir så mycket bättre av det heller. Jag fick laserbehandling på mitt födelsemärke vid högerögat/kinden när jag var tio år, men det gjorde så fruktansvärt ont och jag såg inget resultat så jag ville inte gå dit mer. Sen har jag ju ganska tjocka ärr, såna som aldrig vitnar, utan som alltid kommer vara röda och rosa. Jag skulle kunna tänka mig en ny hud, en hud utan ärr. Men samtidigt vore det som ett försök att radera en del av den jag är, den jag varit. Och kanske vore det bra, kanske jag inbillar mig att om jag raderar ärren så raderar jag det förflutna. Men så är det ju inte riktigt. De emotionella ärren kommer alltid vara de smärtsammaste, de som kanske inte syns förrän man gräver djupt in i mina tankar och handlingar.
För när jag går där på stan, eller på väg hem från ICA, har hörlurar för öronen och musik på hög volym, då syns det inte att jag mår dåligt och tänker på döden. Då går jag med rak rygg, snabba steg och håller huvudet högt. För i det ögonblicket, när musiken lugnar min ständiga ångest och som maxas när jag beger mig ut ensam, så känns det som jag klarar vad som helst. Men sen när jag kommer in igen och tar bort hörlurarna och jag inte kan fly från mitt trasiga självförtroende, mina tankar, min ångest och min depression, då går jag sönder.

Dock kanske jag skulle bli lite mer accepterad av andra om jag hade en ärrfri kropp. Men å andra sidan, så har ju min hjärna varit så inbiten i att ingen kommer tycka om mig någonsin, och de som påstår att de gör det bara ljuger, så jag tror inte så mycket på det heller.

Men det är klart jag undrar ibland. Ofta. Om hur allt skulle se ut om jag aldrig börjat skära mig. Om jag inte vore född trasig och emotionellt instabil. Kanske vore allt helt annorlunda, kanske vore allt precis likadant. Det är sådant man aldrig får veta, sådant man kommer undra över livet ut. Men jag är trött på att vara trasig, trött på att ha ångest, trött på att endast må bra av sådant som inte är bra för mig. Jag har bara inte kraften att göra något åt det, för varje gång jag försöker och något negativt händer så sjunker jag tusen gånger djupare än jag var innan. Det är den onda cirkeln. "What doesn't kill you makes you wish it did."

Jag måste ta mig i kragen och hitta på en vettig bloggdesign, den jag har nu är bara temporär. Vet dock inte alls hur jag vill ha den, men jag får leta inspiration och gnugga de små hjärnceller jag har kvar och försöka med något.

Blir stressad när inte pengarna från soc kommer in efter tolvslaget på natten. Vill att de ska vara inne så mina räkningar kan dras och jag kan se hur mycket jag har kvar. När jag räknade ut det igår så skulle jag ha ca 851kr kvar, och ja, hur jag ska klara mig på det vet jag inte. Det viktigaste är ju att katterna har mat och strö, sedan får jag ju gå i andra hand. Men har tänkt leva på morötter och gurka ett tag, samt vegetariska schnitzlar. Det får gå, hur det än blir. Men jag hatar att det blir så bökigt med pengar hela tiden. Denna månaden är det så jobbigt bara för jag hade en rest-skuld från H&M plus påminnelseavgift, och det gick totalt ut på 957kr. Men jag hade inte råd att betala den i december då det var så himla mycket den månaden, både födelsedagar, julafton och systers förlovningskalas. Sen så fyller mamma år i januari också, så pengarna från december fick gå till present till henne också.
Jag kan bara hoppas det inte blir såhär hemskt nästa månad.

Nu får jag kolla banken igen, ska ju snart åka så då får gärna pengarna ha kommit in och dragit av mina räkningar.

Spenderar hela dagen framför Tumblr och dricker te. Kikat i veckobladen för affärerna, hittade en del bra saker i bladet från MAXI, så jag hoppas verkligen pengarna kommer på fredag så jag kan handla medan erbjudanena gäller, och att jag inte får pengarna först på måndag. Behöver köpa mer te, socker, cigg och ja, massor av annat. Smink behöver jag också införskaffa mig.

Har så himla tråkigt och ingen lust till någonting. Skulle kunna se på Relic Hunter, Buffy, So Little Time, How I Met Your Mother eller någon film, men jag är verkligen inte sugen på det. Istället får jag väl sitta här och glo på ingenting och röka mina tre sista cigaretter medan jag lyssnar på bra musik. Men allra helst skulle jag nog vilja ha vårvärme, sitta ute i någon avlägsen park, dricka sprit ihop med en fin vän och dränka ångesten som aldrig ger sig av. Men nu är det varken vår, någon fin vän eller sprit som finns tillgänglig. Jag vill bara härifrån.

Har ont i halsen och är allmänt övertrött. Låg kvar i sängen till strax efter tre i eftermiddags, helt slut.
Vill göra en ny bloggdesign, men jag  har verkligen ingen aning om hur jag vill ha den. Vill ha något som speglar min personlighet, men den är så dubbelsidig. Jag menar, jag älskar rosa, pastelfärger, söta saker osv, och sen älskar jag svart, grått och vitt och grunge stilen. Och jag tror inte det skulle bli särskilt snyggt att blanda dessa stilar. Kanske om man var ett riktigt proffs på design, men det är jag verkligen inte så jag får väl ha kvar denna design tills jag kommer på något vettigt.

Är på ganska lättirriterat humör idag, och inte blev det bättre av att kärringen på bistånd i Vänersborg ringde, bara för att berätta att hon avslår min ansökan, vilket hon sa när jag var där och redan vet, och inte vill höra igen.

Kärringen: Jag ska ju skriva det till politikerna att jag avslår din ansökan, men erbjuder boendestöd på kvällstid om du flyttar till Vänersborg.
Jag: Ja, du sa det när vi sågs...
Kärringen: Ja, men du blev ju lite arg och gick därifrån, så jag tänkte jag skulle ringa och säga det igen ifall du inte riktigt uppfattade det.

Dum i huvudet. Det var ju därför jag blev arg och gick därifrån, kärring. Och jag tänker inte flytta till Vänersborg, sökte enbart särskilt boende där för att ha en extra chans ifall Trollhättan inte tar emot mig, men jag tänker ju fan inte flytta till en vanlig lägenhet där och ha äckliga boendestödet som jag inte mår bra av att ha eftersom jag har sociala svårigheter och inte tycker om att tvingas spendera tid med främmande människor som rör saker i mitt hem. Jag vill inte bo i Vänersborg, absolut inte! Och jag vill inte bo här i Trollhättan heller egentligen, men jag har ju inte så mycket till val som det ser ut just nu. Jag har inte råd att flytta till Göteborg, även om det är min dröm. Men jag har liksom ingenting som håller mig kvar här i Trollhättan mer än familjen. Jag är trött på denna äckliga stad med sina äckliga, själviska människor. Jag har fått nog.

Nu orkar jag inte skriva mer så ja, ni får väl läsa om ni har lust.

Dammsugit och sovit, ätit och inte gjort någonting alls. Fick mejl från H&M om att de inte kan skicka mina jeans med månadsfaktura, så jag fick ta bort den beställningen. Var inte så roligt, tyckte ju om de jeansen.

Nu ska jag se på Mary-Kate och Ashley filmer, sedan blir det hela So Little Time.

NI får ursäkta för ett tråkigt inlägg, men jag har inget vettigt att skriva om.

Somnade strax efter halv sex i morse, vaknade halv fyra i eftermiddags. Känner mig otroligt seg och äcklig.

Imorgon kommer Barbro från öppenpsyk hit, redan klockan elva. Om jag inte får sova i "normal" tid så kommer jag vara helt död när hon kommer. Blir irriterad att hon valde en så tidig tid, när hon vet att jag inte sover bra. Hoppas vårt "avslut" går fort så jag kan få lägga mig efter det.

Jag tror jag håller på att bli förkyld, igen. Alltid är jag förkyld, nästan i alla fall. Är så trött på det.

Har ingen aning om vad jag ska göra idag. Blir förmodligen, ja med all säkerhet, att göra samma som jag alltid gör.  Dvs glo runt på alla sidor jag har och se på film eller något. Jag är lite sugen på att se första Sagan Om Ringen igen, trots att det inte alls var längesedan jag såg hela triologin. Det enda som är nackdelen med att se såna filmer för min del är att jag blir så överdrivet emotionell och gråter för minsta lilla.
Då jag såg första filmen en dag, sedan andra och tredje på raken dagen efter, hade jag gråtit så mycket att min hy i ansiktet hade torkats ut efter att ha varit blöt för länge. Och jag hatar, hatar, hatar, att vara så himla känslig. Det är inte bra. Konstigaste är väl att jag har tusen gånger lättare att gråta av filmer än vad jag har att gråta av verkliga händelser. Det är väldigt sällan jag gråter utöver när jag ser någon film/serie som påverkar mig, och oftast gråter jag bara någon minut, men ser jag på filmatiserade händelser kan jag gråta non-stop hur länge som helst.

Nu ska jag försöka få tag på mamma. Har ringt två gånger redan, men hon svarar inte. Vill bara säga god morgon och prata lite.

Ha det fint, kära läsare.

Nu har jag skrivit min 130ende sida. Fast det är nog egentligen inte så många, kanske 128, då mina kapitel hoppat ner från sin plats när jag klistrat in och skrivit om början av boken.
Jag blev irriterad ett par gånger, och de saker jag ville hitta från senare i boken, som ska vara i tidigare delar, inte hittades. Och jag orkar inte läsa igenom alla sidor bokstavligen, så jag blev lite arg.
Men det är i alla fall lite mer korrekt nu. Orkar inte skriva något mer alls nu, på boken. Och detta blir mitt sista blogginlägg för natten också. Jag är inte trött, men jag ska nog spendera lite tid framför YouTube eller film/tv-serier.

Godnatt.

Sitter med en varm mugg te och lyssnar på musik. Är på lite bättre humör nu än jag var tidigare idag. Dock har jag början till huvudvärk, men jag har huvudvärkstabletter så om det bryter ut är det bara att ta två av dem, så går det över.

Funderar på att skriva lite till på boken, men jag har inte direkt ork egentligen. Men jag känner ibland, när jag inte skrivit på ett tag, att jag måste skriva för annars kommer jag glömma bort saker som hänt. Jag är lite ledsen när jag tänker på att mina handskrivna sidor är borta, tror jag skrev nästan ett helt skrivhäfte fullt med händelser från varje dag från sista gångerna jag låg inne på ungdomspsyk och från när jag precis flyttat till Kortbo. Jag har ingen aning om vad det anteckninsblocket är, men jag skulle så gärna vilja hitta det. Jag har ju inte slängt det, jag har hade massor av skrivhäften från innan dess som jag packade ner när jag flyttade hemifrån, men det blocket försvann, konstigt nog. Jag har ju i och för sig mina blogguppdateringar från när jag kommit hem från ungdomspsyk, plus noteringar från tidigare inläggningar. Men det jobbiga med att skriva in dem, är att jag vill ha dem innan de nyare kapitlen, och då måste jag omformatera massor. Men det skulle nog bli bättre om jag hade med dem, tror jag. Dock måste jag då också leta igenom senare kapitlen för att inte förklara saker och ting, som jag kommer till att förklara om jag skriver in de äldre händelserna. Har fått skriva om så himla mycket på de stackars sidor jag har, för att det inte ska bli tjatigt och förklarat samma saker flera gånger. Men jag får väl ta och rota igenom mina gamla bloggar, då har jag sysselsättning ett par timmar till, haha.

Har även funderat på min titel på boken. Jag har haft samma titel hela tiden, men jag funderar på att byta. Jag vet ju att jag egentligen inte behöver det, då jag (förmodligen) aldrig kommer att skicka in den till ett förlag. Men om jag nu skulle vilja göra det längre fram, så vill jag inte ha den titel jag har nu, för då skulle de nog kalla mig för plagiat-kopia eller något. Men jag får se. Är ju inte ens halv vägs klar, är ju bara på... 115 sidor hittills så. Men nu får jag rota bland arkiven. Sov fint, när ni än somnar.

Jag somnade inte förräns halv åtta imorse. Sedan en halvtimme senare ringde hemvården, och jag trodde jag skulle ramla ihop när som helst, så trött som jag var.

Är sjukt trött nu, och jag var tvungen att ringa återbud till psyk för jag var tvungen att sova. Är så himla trött på dessa sömnproblem nu, fy. Skulle kunna gå och lägga mig, men då kommer jag inte orka gå upp sen, så då skulle jag förmodligen sova för natten, och det blir inte så bra, så jag får hålla mig vaken ett litet tag till.

Imorgon kommer mamma hit en stund. Ska bli trevligt. För övrigt händer ingenting alls. Jag har ingen ork till att vara social alls idag, så jag kommer förmodligen spendera kvarvarande vakna timmar med film eller tv-serier. Fast egentligen har jag ingen lust till det heller, jag vill bara sova.

Ska uppdatera YouTube för hundrade gången och se ifall de kanaler jag prenumererar på laddat upp något nytt, men det har inte hänt så mycket de första gångerna jag uppdaterat. Men klart, de har väl mer liv än att sitta och ladda upp videos dygnet runt.

Nej, nu är jag alldeles för trött. Får göra mig massor av te för att få i mig lite värme och socker.

Jag måste allt erkänna att jag har ganska hög ångest just nu. Jag ser på bilderna från mitt illa ålders-collage och blir ledsen. För jag är ju så rädd för att åldras, och när jag då ser att på de åtta år som bilderna reflekterar har jag ändrats väldigt mycket. Tänk då om åtta år från nu, hur jag kommer se ut då. Förmodligen rynkig och äcklig reda då. För då blir jag 29 år. 29 jälva år. Fyfan. Jag vill inte bli så gammal. Jag vill inte, jag VILL inte.

Jag har alltid haft ålderskomplex, men de senaste åren har de blivit värre och värre. Jag är så rädd för att åldras att det inte är klokt. Jag är så fruktansvärt rädd för ålderstecken och jag vill verkligen inte bli gammal. Nej fy fan, jag vill verkligen inte!

Så här sitter jag, inne på mitt fjärde glas vin och fruktar min tjuogoettårsdag som blir av om exakt fyra månader och två veckor, om inte mina icke-befinnande matematik kunskaper räknar fel, som vanligt. Men jag är så rädd för stigande ålder, och jag vill inte bli tjugoett år gammal. Måste tiden gå så jävla fort?!

Hade jag kunnat så hade jag varit sexton år föralltid, men med fördelarna att kunna köpa cigg och alkohol lagligt. Fast egentligen, jag fick ju aldrig cigg eller sprit lagligt som ung, så vad spelar det för roll, egentligen? Ja, jag var delaktig i stöld av pengar, sprit och cigaretter som ung. För jag hade min pojkvän som stal pengar från sin mor, snodde cigg och sprit av sin farfar och som tog pengar från sin mor han lovat ge sin farfar för lån till att köpa kläder till mig och sig själv istället. Jag borde egentligen känna skuld, känna mig dum och äcklig som aldrig betalade för mina fyllor eller vissa klädesplagg. Men konstigt nog känner jag ingenting, för den tiden gick bara ut på sånt. Det var liksom så vi levde, sådana vi var. Och det finns värre saker att oroa sig över, faktiskt. Men jag kommer alltid tillbaks till den tiden. Vad jag än gör, vad jag än tänker. Det finns alltid någonting som påminner mig om den tiden, hur jag var, hur du var, hur vi var.
Vi må ha varit hatade av många vi kände. Lärarna tålde oss inte, de flesta klasskamrater var inte försiktiga med glåpord men en del var snälla, även om de inte kände oss alls. Ingen har riktigt känt mig. Aldrig någonsin. Jag har aldrig vågat dela med mig av mig själv till någon, och förmodligen kommer jag aldrig att göra det heller. Vissa saker är bäst att låta vara osagda.

Men nu sitter jag är, ännu en natt. Det är en ny dag, en dag jag måste gå upp i tid för, för att gå på möte med öppenpsyk. Och känner jag mig själv rätt kommer det bli ännu en lång natt med sömnbrist och jag kommer inte somna förräns om ett par timmar. Jag är inte ett dugg trött än, så det lär ju ta tid innan jag somnar.

Jag ska kolla vädret inför imorgon och hoppas att det inte kommer bli mer snö. Jag är trött på snö. Men å andra sidan är jag väl trött på det mesta, egentligen.

Ni får ursäkta mitt långa inlägg som inte handlar om någonting speciellt alls. Jag måste bara skriva av mig av mina eländiga tankar. Och de handlar just om ingenting, ingenstans.

Jag har laddat ner en film som heter Manic, som handlar om ett gäng ungdomar på en psykiatrisk anstalt, om jag inte missförstått det hela av trailern. Jag är dock inte så sugen på att se film just nu, kanske senare.
Laddar även ner Betty Blue, en film jag velat se i några år nu men som jag på något mystiskt vis aldrig kommit ihåg att ladda ner. Jag är ju allt lite senil, ibland.

Har suttit med lite designpilleri både här och på min Tumblr. Av någon anledning fick min Tumblr's design för sig att krångla så jag fick göra en ny design men behöll ändå liknande stil, då jag gillar den stilen just nu.

Har suttit i ungefär en timme och besvarat meddelanden på min privata Tumblr (den som jag går under pseudonym på) och det är helt otroligt vad snälla mina följare där är. Varje dag får jag hur många meddelanden som helst och alla är snälla och stöttande, men vissa är lite sådär småkaxiga ibland, men inget jag tar illa upp över. De är inte så införstådda i psykisk smärta och självskada, så de vet väl inte riktigt hur de ska skriva för att inte låta dryga. Alla kan inte förstå sig på allt, så är det.

Har faktiskt klarat mig undan den här hemska dagen (mötet med Vänersborgs psykiatriansvarige som förstörde mitt humör för tusen år framåt) men, jag har klarat det utan ett enda piller eller en enda droppe vin, och inga nya skärsår heller för den delen. Men jag har ju ett enormt sug efter att knapra tabletter och dricka upp det lilla vin jag har kvar, så ja... Jag vet inte. Jag borde ju inte, det vet jag. Men jag är ju självdestruktiv och det är mitt sätt att hantera mitt mående på.

Jag har läst lite bloggar, men mest suttit på Facebook och Tumblr. Såg ett par avsnitt av How I Met Your Mother tidigare också, men sen blev jag så rastlös och nu sitter jag här, som vanligt.

Önskar er alla en god kväll.

Jag sitter vid mitt skrivbord, som inte är större än kanske 1 och en halv meter max. På vardera sida datorn ligger det en katt, så jag kan knappt röra mig, använda datormusen eller skriva, haha. Men jag älskar när älsklingarna vill vara i närheten, jag blir bara glad och varm om hjärtat.

Ska se en film, men jag har kollat igenom mitt ganska tomma filmarkiv och jag har ingen lust att se någon av de filmer jag har, för jag har sett dem tusen gånger känns det som. De är ju bra, visserligen, och jag kommer förmodligen se någon av dem också, men jag vet inte... Det är liksom ingen bra dag idag, då känns allt bara fel.

Ska göra mig en macka nu, kommer inte få ha den ifred men jag får försöka i alla fall. Känns som det är mitt i natten men klockan är inte ens halv åtta. Seg, seg dag.

Mötet med Vänersborgs kommun gick åt helvete. Min ansökan nekades ENDAST på grund av att jag inte har boendestöd, då är jag inte kvalificerad som "tillräckligt i behov av hjälp." När man för en gång skull ber om hjälp, så får man den inte. Kärringen var arrogant, kaxig och dryg. Det slutade med att jag ställde mig upp och skrek: "Ja, men då kan jag ju lika gärna ta livet av mig då, ingen vill ju hjälpa mig ändå, FITTA!"

Jag har inte blivit så arg på flera år. Men nu brast det. Jag är trött på skiten.

Barbro från öppenvården ringde för några minuter sedan. Hemvården har sagt till henne att de inte längre vill ansvara för mina mediciner, de påstår att det inte hör till deras jobb. Ändå har de tilldelat mig medicin sen 2011, och de kommer på först nu att jag inte tillhör deras arbete?
Blir bara glad att slippa dem, idioterna. Ska förmodligen, enligt vad Barbro föreslog, hämta ut min apodos själv varannan vecka. Sedan visste tydligen inte Barbro om att jag ska byta till psykosmottagningen. Det är ju underbar kommunikation; båda mottagningar ligger i samma hus, de har datorer och telefoner men ändå lyckas de missa att kommunicera med varandra. På fredag ska jag träffa Barbro i alla fall, och hon skulle även prata med Per (min läkare) om att jag inte sover om nätterna så jag kan få bytt sömnmediciner. Nu har jag inte somnat förräns på morgonen i flera dagar, blir galen!

För att avsluta ett bittert inlägg lägger jag upp en oskarp bild på mitt öga med cirkellinsen i. Min kamera har otroligt kass fokus, därav kvalitén.

 

Som ni nog alla märkt tog jag ut min septum för ca två veckor sedan och piercade medusa istället. Nu var det så att förra veckan började min medusakula skruva loss sig konstant, kunde vakna av att den låg i sängen osv. Så jag blev så arg tillslut, för jag skruvade åt den hårdast möjligt men den lossnade ändå, trots att jag aldrig rört den mer än för att kolla att den sitter. Men! Så blev jag så arg idag så jag tog ut min medusa och satte i min septum igen. Jag fick töja med min 4mm nål lite, men den gick igenom fort även om det gjorde lika ont som att pierca nytt, haha! Hålet hade bara växt igen lite, jag hade ju trots allt ett hål på 3,2mm så det är klart det inte läker ihop lika snabbt som om jag skulle haft 1,6 t.ex. Men nu sitter min 3,2a i, bara att jag inte får på den förbaskade kulan. Hatar det med BCR ringar (ringar med kula som lås, för er som inte vet). Små BCR ringar är enkla, de på 10mm i diameter, men min är 3,2 gånger 12 och det är en jävla tjock ring att sätta fast kulan på. Som ni kanske också vet köpte jag just verktyg för detta, både en ringöppnare och en ringstängare. Jag råkade dock töja hålet för mycket med ringöppnaren, och ringstängaren verkar inte funka, eller så är jag helt enkelt för klen, för inget händer när jag klämmer ihop ringen. Så jag får gå till tatuerings och piercingstudion i Vänersborg imorgon när jag ändå ska till kommunen där. Enda problemet är då att det står på hemsidan "gratis smyckesbyte vid köp av smycke" men det står inte vad det kostar om man inte köper smycke, och jag har ju tusen miljarder piercingsmycken så jag behöver verkligen inga fler, haha! Men jag mejlade dem, fast då var det såklart efter de stängt. Har bara 65kr på kortet också, och jag behöver 94kr till för att kunna ta ut pengar ur bankomat, då de inte tar kort. (I alla fall inte sist jag var där) så mamma skulle kolla om hon kunde låna ut. Jag hoppas innerligt på det, för vill inte gå till studion här i Trollhättan. Jäveln nöp tången i min näsa istället för ringen. Fy vad det gjorde ont! Tog honom typ fem sekunder innan han insåg det också, trots att jag sa "aj!" typ tre gånger. Så då gör jag det hellre i Vänersborg, de verkar kunna sin sak där och är trevliga. Är piercern innen ska jag även be honom ta en kik på mitt trasiga högeröra, ni vet det som sprack örnsnibben i två delar vid två tillfällen (första för att jag töjde för fort och de inte sydde ihop det, andra för att den hud som läkt ihop efter att de sytt var papperstunn och gick av igen bara för jag kliade på örsnibben...)
Så den örsnibben är inte så fin, alls. Har ju mitt löshår som täcker, men skulle gärna vilja få den att se mer normal ut, så jag åtminstone kan sätta dit ett vanligt örhänge. För töja det örat igen, det vågar jag inte. Vill inte ha samma örsnibb i två delar för tredje gången!

Kan ju ringa studion när jag är på sista bussen mot Vänersborg. Får bara hoppas det är en tyst buss så man hör vad man säger, och att han som svarar också hör. Jag gillar inte att prata i telefon på stan, bussen eller andra befolkade områden. Jag hör absolut ingenting vad personen jag pratar med säger. Men jag får ge det en chans. Kan ju inte direkt kosta mycket, jag hade ju inte tagit mer än typ tjugo kronor för att sätta dit den kulan. Men sen ska ju studios alltid lägga på lite extra pengar, så max femtio, alltså. Går det på hundra slå blir jag förvånad och faktiskt lite arg. Hundra spänn för att sätta fast en kula på en ring. Vore skamligt.

Någon av er läsare som varit och bytt smycke på Blue Cock tattoos i Vänersborg utan att köpa smycke på plats som vet ungefärligt pris?

 

Bild från Halloween 2011. Har ju dock snakebites nu och inte angelbites, som jag har på bilden :)

Spenderat timmarna sen jag kom hem från sjukhuset med att städa precis överallt. Har till och med skurat kaklet i köket. Och så har jag duschat, limmat i löshåret (som faktiskt ville se bra ut igen, inte som sist...) och sen har jag städat halva köksbordet, inte hela. Jag skulle städat hela, men så glömde jag visst det och kom på det nu i samma stund som jag skriver, haha.

Imorgon ska jag upp tjugo över åtta, så egentligen kan jag ju lika gärna hålla mig uppe efter att jag blivit tilldelad mina mediciner. De var lite lustiga när de ringde i eftermiddags: "Hej, är du hemma?" frågade dem. "Ja" svarade jag. "Vill du ha dina mediciner för kvällen?"
Jag blev lite, ja vad ska man kalla det, irriterad? Klart som fan jag vill ha mina mediciner! Med lite surmulen röst svarade jag: "Ja, tack."
Först klockan sju ikväll kom dem. Och jag fick inte min järnmedicin, som förövrigt är utsatt så jag vet inte varför jag får den, för det var massa tjafs om att de inte kunde komma med mina mediciner för att min järnmedicin kostade och inte gick på högkostnadsskyddet, så den blev utsatt, men så kom de samma dag med min apodos och då låg den med i alla fall, så jag fattar inte varför de helt plötsligt kunde hämta den, om den nu kostade, och sen varför den är kvar i min apodos när den är utstatt. Den är utsatt så jag ska få en ny järnmedicin från och med tioende januari, då jag inte någonsin behövt betala för Nifirex innan, och tydligen inte behöver det nu heller, men hemvården är väldigt speciell. Jag tycker geniunt illa om dem, de vågar aldrig stå för att de gjort fel. De ger mig 1,5ml Theralen (sömndroppar) när jag ska ha 2,25, vilket jag haft sen i somras, hade 1,5 innan men fick höjt då jag inte somnade av den dosen, och jag brukade alltid få rätt dos av hemvården innan, men sen i december sänkte dem till 1,5 igen, utan att de fått order från min läkare eller ens frågat mig, och när jag konfronterade dem sa dem bara "Vi ger dig den dos din läkare ordinerat. Vill du ha en annan dos får du prata med din läkare." Jag vet väl för fan min egen dos? Och de har ju gett mig den innan. Jag fattar inte människor, speciellt inte de som jobbar inom vården. ÅH!

Nu ska jag städa färdigt på bordet. Mamma kommer hit imorgon efter mötet med Vänersborgs kommun och klipper klorna på vilddjuren. Då får det änna se lite presentabelt ut. Borde boka tvättid också, men det får jag göra när jag orkar. Har haft en lång dag.

Nu har jag varit och hämtat ut det sista för mina cirkellinser; linsvätska. Jag har alla tillbehör nu, men jag kommer bara använda linserna vid lite mer speciella tillfällen, inte när jag ska vara hemma själv och så.

Ska bli spännnade att se hur det blir, jag hoppas ju det blir fint.

Idag händer absolut ingenting alls. Kommer antagligen spendera hela dagen framför datorn, precis som vanligt. Jag har ingen lust med någonting alls idag, somnar ju först framåt morgonen varje dag nu, usch. Då blir jag trött och grinig hela dagen och orkar ingening alls. Hela lägenheten skulle behöva sig en ordentlig städomgång. Jag har ingen ren disk, golven är dammiga och äckliga och ja... resten är ju inte så fagert heller.
Men jag orkar faktiskt inte. Inte idag. Får se imorgon, om jag får sova ordentligt inatt.

Återigen kunde jag inte somna förrän efter klockan fem imorse. Satte mig som vanligt på balkongen när jag blev irriterad, det gör jag alltid när jag inte kan sova. Rökte, lyssnade på musik och såg några tonårspojkar smälla smällare vid parkeringen. Det var vid fyra-tiden inatt.
Försökte efter det somna om på nytt, det gick inte. Då slog jag på en av mina favorit zombiefilmer; 28 Days Later. När den var slut var jag supertrött men det tog ändå tid innan jag somnade. Hade även ställt alarmet fel, så kom fram till mamma en timme tidigare. Trodde jag skulle dö av trötthet när alarmet ringde, orkade knappt ens hålla uppe ögonen, men ville ju inte bli sen.
Satt på bussen till mamma när jag smsade syster och frågade om de missat bussen, för de skulle vara på samma som mig. "Nej, den har inte kommit än" svarade hon. "Men jag sitter ju på den" skrev jag tillbaks. Då la jag för första gången på hela morgonen riktigt märke till tiden, och såg att den var tio i tolv och inte tio i ett. Kunde fått sova en timme extra om jag inte varit så trött när jag ställde alarmet.

Åt tårta, mamma öppnade mitt och systers presenter, gosade med Tex och skrattade åt systers tokiga humor.
På bussen till torget blev jag utskälld av busschauffören och då blev jag så ledsen att jag trodde jag skulle bryta ihop. Jag tål inte att bli utskälld eller fräst åt, blir extremt sårad. Jag är ju överdrivet stresskänslig.

Nu är jag hemma, skulle föra över en video och några bilder på Tex till datorn, men råkade doppa mobilsladden i mitt te, så nu är jag lite rädd för att det ska bli något galet, så jag får låta den torka. Man ska ju absolut inte blanda electricitet med vatten.

Ska göra mig något i matväg, får bli något tråkigt och halvdant, blir nog körsbärstomater och tacosås. Låter ju jättegott, va...? Men har inga bättre idéer och tacosås är så gott, haha.

Idag pratade jag med Vänersborgs psykiatriansvarige angående min ansökan om gruppboende. Jag ska träffa henne den åttonde klockan ett för en intervju. Mamma ska följa med som moraliskt stöd då jag alltid blir dödsnervös när jag träffar nya människor, särskilt när de vill veta om mitt mående. Det känns alltid som man skalar av huden på sig själv ju mer man berättar, som att man tillslut inte har någon hud kvar, sitter där i bara köttet och inälvorna, blottad och rädd.

Jag är nervös, usch vad nervös jag är. Men glad att de i alla fall hört av sig, det har ju inte Trollhättan gjort trots att de fick min ansökan i somras. Jag var ju och tittade på ett av gruppboendena här i stan och det är verkligen mitt förstahandsval. En tvåa på 45 kvadratmeter, stort badrum, vardagsrum, riktigt kök och sovrum, en hall och till och med en städskrubb. Jag fick inte besöka någon lägenhet, då det bor folk i dem, men jag fick besöka basutrymmet, vilket är lika stort som en lägenhet och med samma planlösning.
När jag pratade med Vänersborg för några månader sedan innan jag skickade in min ansökan frågade jag om jag fick komma och titta på boendet på Edsgatan (mitt andrahansval) men då skällde kvinnan i telefonen ut mig och sa "Det är väl klart du inte får! Det bor ju folk där!" sedan tillade hon innan vi avslutade samtalet och jag var så ledsen, arg och besviken: "Du kommer aldrig få flytta till en gruppboende, du har ju bara boendestöd en gång i veckan!"
Kärring. Men den personen som jag pratade med idag på telefon var jättetrevlig och sa att min ansökan såg bra ut, men hon måste ändå träffa mig och hålla kontakt och så.
För övrigt så sa jag upp mitt boendestöd förra veckan. Jag har nästan aldrig varit tillgänglig den dag de kommer, så det kändes bara onödigt att ha dem. Sen var det ju bara dammsugning, disk och sopkastning de skulle hjälpa mig med, och det kan jag ju faktiskt själv. Jag är ju egentligen en perfektionist, bara att jag är så orkerslös hela tiden och gör saker endast när jag absolut måste, men när jag väl börjat måste allt se perfekt ut. Sen om någon rör mina saker, flyttar på något eller så, så blir jag arg och får ångest. Var sak har sin plats, jag avskyr när någon rör mina saker utan att ställa tillbaka dem på exakt samma plats de tog sakerna från.

Jag har kläd-ångest inför imorgon. Har ingen aning om vad jag ska ha på mig till mammas firande. Skor vet jag vilka jag ska ha, det får bli mina creepers med nitar. Och så får gärna mitt påbörjade skavsår försvinna tills imorgon. Har ju inte riktigt använt mina leopardmönstrade creepers så mycket, men jag hade dem idag på stan så jag fick en påbörjan till skavsår. Är dock väldigt glad att mina svarta Converse äntligen slutat skava sönder mina hälar, jag kan ha dem utan problem nu, vilket är superbra!

Ska bli uppehåll imorgon, det är bra. Men vad fan ska jag ha på mig? Tycker inte jag har något snyggt alls i klädväg. Får väl bli något tråkigt, som vanligt.

Nej, men nu får jag väl avsluta här. Ha en fin kväll.