Det är något fel på mig. Fem stora glas vitt vin, tre stora glas med grogg och jag är inte ens lullig. Klockan är tjugo över fyra snart, jag börjar bli trött så när jag druckit upp mitt fjärde glas grogg går jag och lägger mig. Jag orkar inte vara vaken, kommer ändå bli väckt om ungefär tre timmar. Hatar att bli väckt. Kommer förmodligen stanna uppe efter att jag vaknat, eller så kommer jag sova hela dagen. Man vet aldrig vilket det blir, vissa dagar är jag uppe över ett dygn utan att bli trött, andra dagar sover jag i princip konstant.

Jag blev arg på mitt löshår så jag tog bort alltihop. Gjorde ont, eftersom limmet sitter så hårt, trots att jag har remover. Har fortfarande klumpar i håret trots att jag tvättat det och borstat ut det tusen gånger. Blir förhoppningsvis lättare sen när håret torkat. Ser förjävlig ut i mitt hår, men får kamma det något i stil med hur jag hade det på bilden nedan. Är ungefär samma längd, bara att håret där bak är nästan ner till axlarna och resten är svinkort. Får nästan gå till frisören nästa gång jag får pengar och klippa håret där bak kortare. Tycker inte om när det är kort fram och långt bak, det ska vara tvärtom. (På mig, i alla fall.) Känner mig som ett freak med hockey frisyr annars.

Druckit sen klockan tre i eftermiddags, är fortfarande inte full. Hatar min tollerans.
Sju nya skärsår att tillägga till samlingen också. Jag har en underbar start på det nya året...
Räknade om och det var visst tretton nya sår.

Sitter med vodka, limeläsk och Kents melodier spelandes ur datorn. Det känns som om man borde skriva något fint, en sån här natt, men det går inte när psyket inte vill. Allt det säger är "förgör dig, du kommer inte undan, tro inte dina önskningar kommer slå in, du är äcklig."

Jag har aldrig varit ett stort fan av nyårsafton. Värst av allt ju födelsedagar, men det kan ni läsa om i två inlägg under detta.
Jag är livrädd för förändring, jag har ju trots allt levt såhär i så många år. Jag tror inte på förbättring, då varje år gräver djupare hål i själen och sjunker självförtroendet rejält. Jag har -100 i självförtroende, men varje nytt år tycks det gå ner några hundra steg extra.

Man ser det kanske inte på mig, då jag för det mesta bär långärmat och långa byxor. Men tar man bort det ser man en sönderärrad kropp. Och man kanske inte ser det bakom tusen kilo smink, men tar man bort allt det ser man sorg i mina ögon, smärta i mitt leende och hopplöshet i min hållning.
Och man kanske inte tror det, men här har ni en flicka som ständigt oroar sig för viktuppgång, som alltid söker flyktväg hos tabletter, sprit och rakblad. Här har ni flickan med Borderline och Aspergers. Flickan som aldrig låter någon annan se hennes riktiga jag, som aldrig låter någon komma nära.

Det är snart tre timmar sedan klockan slog tolv och december blev till januari. 2012 ligger bakom oss alla, men det känns ändå precis likadant. Självförakten är ständigt närvarande. Den finns alltid med, oavsett vad.
Så jag dricker stora klunkar ur min vodka/lime grogg, lägger det vita vinet i kylen. För när jag druckit fem stora glas utan påverkan ger jag upp. Jag vill ju bara fly. Att fly tycks vara det enda jag är bra på. Jag kan inte ta konflikter, jag kan inte se rädslan i ögonen. Jag kan ingenting, så jag flyr.
I självdestruktionens värld hör jag hemma. I självdestruktionens värld kommer jag försvinna. Jag är redan på väg, jag tynar sakta med säkert längre och längre från verkligheten. Snart finns jag inte mer, och ärligt talat gör det mig inte någonting alls. Snarare tvärtom. Jag visste att det skulle sluta så, det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till, det enda jag kämpar för. Tar någon ifrån mig min sprit, mina tabletter och mina rakblad skulle jag ändå hitta ett sätt att dö på. Om jag överlever 2013 är det ett under. Jag vill inte längre.

Nu slår jag på en lång film som dödar lite tid, även om jag faktiskt är dödstrött och vill sova. Blir antingen Jurassic Park (första från 1993) eller så blir det... Ja, ingen aning faktiskt. Kanske en ny jag laddade ner för någon vecka sedan; Bye Bye Blondie. Vi får se.

Idag kom äntligen en ny, fantastisk låt från bästa Kent. Underbar, är den.

Klockan är inte mer än tio i tre, och jag är redan inne på andra glaset vin. Det är som en löjlig dröm om flykt, om ni förstår. För hjältar och hjältinnor stannar kvar, och i mitt fall är mina hjältar och hjältinnor det destruktiva. Det lämnar aldrig, hur hårt man än försöker.

Om några timmar slår klockan tolv, då står folk ute på sina gårdar och tänder fyrverkerier. Men inte jag, jag sitter hemma i min lilla lägenhet med alkoholen som sällskap, lyssnar på Kent om och om igen då min spellista med deras låtar är på över 10 timmar. Kanske blir det ett bra 2013, men det tror jag inte så mycket på. Varje år har jag nya förhoppningar, aldrig slår de in. Det är bara dumt att önska sig saker man vet man aldrig kommer få. Jag har bara tre önskemål inför nästa år, men de håller jag för mig själv. Det känns bara ångestfyllt att dela med sig, som om omvärlden skulle ha krav på att mina önskingar ska slå in. Jag bär på många hemligheter, hemligheter jag aldrig kommer yttra ett ord om. Det är mina skavsår i bagaget, mina hjärnspöken som gastar om natten. Inte ens i min bok nämner jag mina allra hemligaste hemligheter. Risken att någon skulle komma över dem är för stor, även om jag inte planerat att ge ut min bok. Jag skriver alldeles för dåligt för det, sen skulle jag bara skämmas om de jag känner fick tag på den. Jag är smutsig, jag är äcklig. Ingen ska få veta mitt riktiga jag.

Dricker tre stora klunkar vin på raken, lyssnar på Mannen i den vita hatten med extraverser, nedladdad från YouTube. Extraverserna är så himla vackra, klockrena. För när jag stirrar ut från spegeln tänker jag "Det kan väl inte vara jag? När blev jag så ful & trött & gammal, så ensam, feg och svag?" Och det är ju så, "att när man hatar den man blivit och man föraktar den man var, så finns det ingen Gud i världen, som kan ge dig något svar, förutom: Vi ska alla en gång dö." Det är bara så det är.

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle leva till att fylla tjugo. Och nästa år fyller jag tjugoett. Det är ofattbart, skrämmande. För jag har alltid satt tjugofem som maxålder. Det är om några timmar bara fyra år kvar. Fyra år att hinna leva på, göra allt jag någonsin velat. Men det blir ju aldrig så. Man kan aldrig göra det man riktigt vill, det man brinner för. Det finns för många krav och för mycket ansvar. Sedan vet jag inte ens vad jag vill, vad jag brinner för. En gång i tiden visste jag precis vad jag ville bli, jag ville bli musiker. Jag spenderade varje dag efter skolan med att spela gitarr och bas, skriva låtar och sjunga, även om det inte lät bra. Jag kan inte sjunga, men jag tycker om att göra det ändå. Varje dag skrev jag låtar, kom på melodier och var faktiskt stolt över det jag skrev. Nu är jag aldrig nöjd med något jag skriver, och jag skriver knappt några låttexter alls. Igår var första gången på flera månader. Jag skriver nästan aldrig heller poesi, vilket jag alltid gjorde förr. Jag kunde skriva flera dikter om dagen, men jag dog ut, jag försvann ifrån det kreativa.

Så det känns ju, att veta att om jag överlever tjugofemårsåldern så är jag körd. Jag har alltid sagt, ända sedan jag var barn, att varje ny födelsedag är ett steg närmare döden. Jag har alltid haft ångest över döden, redan som väldigt liten var jag livrädd att militären skulle komma in genom fönstren till min och systers våning när jag bodde i Kode, och där bodde jag tills jag var sju. Jag var helt säker på att militären skulle bryta sig in och skära sönder mina handleder så jag skulle förblöda. Att jag sju år senare skulle börja skära i mina egna handleder hade jag aldrig kunnat drömma om, jag var alltid rädd som barn. Rädd för jordens undergång, rädd för allt som var ont. När jag var sex år började det brinna i ett element i mitt och systers sovrum, jag sov inte, jag var klarvaken trots att det var sent. Syster märkte branden, sprang upp till mamma och hade panik. Men jag låg kvar, ville se om någon brydde sig om att rädda mig från elden. Syster gjorde inte det, det var mamma som kom springandes.
Pappa var som vanligt hos sin mamma och spelade datorspel, han kom inte förräns långt efter branden startat. Jag ville in igen, rädda Abbe och Hebbe, våra älskade katter, men mamma vägrade låta mig gå in igen, och jag minns att jag grät för att jag var rädd att förlora dem.
Branden var under kontroll, det gick fort att släcka den. Inget annat hade fattat eld, bara elementet. Det var ett sånt där gammalt element, inte som de som finns idag.
Och trots att jag var så rädd och paranoid som barn, så kan jag än idag inte riktigt förstå varför jag inte sprang efter syster när hon greps av panik den dagen. Jag var alltid osäker på mig själv, redan då. Jag var sex år den dagen det började brinna, men trots det så ville jag se om någon brydde sig om mig, jag ville veta att jag skulle bli saknad om jag dog.
Sen växte jag upp, blev tonåring och min självdestruktiva bana tog rejäl fart. När jag var femton år bestämde jag att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem. Allra helst skulle jag dö innan dess. Jag har alltid haft ålders-nojja, jag minns när jag var fem år och jag fyllde år, vi var hemma hos farmor och farfar och de började sjunga för mig. Jag blev ledsen, grät och gömde mig under bordet med händerna för öronen för att inte höra "Ja må hon leva". De blev lite oroliga först, sedan lät de mig vara. Jag tål sen dess inte att någon sjunger för mig när jag fyller år. Jag blir bara ledsen, vill inte bli äldre, bli gammal. För varje nytt år är ett steg närmre döden, och det visste jag redan då.

Så visst är det allt lite underligt, att jag fruktar döden så, men välkomnar den med öppen famn. Men på ett sätt vet jag varför. Jag är livrädd för en naturlig död. Jag vet att om jag ska dö, så ska det vara självorsakat. Jag tänker inte tyna bort med lungor som kollapsar, som det hände med morfar. Han drunknade i sina egna kroppsvätskor. Jag var där när han dog, jag var så ledsen att jag inte ens kunde berätta för honom att jag älskade honom. Mamma sa: "Säg nu att du älskar honom." Jag skakade huvudet som ett nej, för jag kunde inte, ville inte att detta skulle vara farväl. Men det var det, och jag ångrar så att jag inte berättade för honom att jag älskade honom. Jag höll hans hand, sedan dog han. Min älskade morfar.

Dricker ännu mer vin och glaset är nästan tomt. Jag mår inte bra idag, idag som man borde må bra. Men jag fruktar det bara, tolvslaget. Jag vill inte bli äldre, jag vill inte bli gammal. Så jag får helt enkelt vänta på rätt tillfälle, invänta min tid. En dag finns jag inte mer, och då ska ingen sörja. Jag var aldrig någon att minnas ändå.

Idag är det exakt tre veckor sedan jag skar mig sist. Tre veckor sedan jag hamnade på sjukhs för överdos i samband med sårskada.
Det känns som bra mycket längre, faktiskt. Borde väl bara "stolt" egentligen, men jag känner ärligt talat ingenting. För jag vet ju att om jag inte skär så gör jag något annat destruktivt, och gör jag inget destruktivt alls så kommer jag göra det så småningom ändå. Det är en evig cirkel av ondo, men när man hållt på i så många år som jag så lägger man knappt ens märke till det längre, det är bara en del av ens vardag. Så jag kan inte direkt vara stolt för något som jag vet kommer hända igen. Blir ju dock bara svårare och svårare med att skära, då kroppen är så totalt sönderärrad nu. Verkar även som kroppen inte tål lika mycket tabletter heller, för den delen. Jag har känslan av att jag kommer få min önskan uppfylld trots allt. Min självdestruktion kommer bli min död. One of these days, one of these days.

Jag är sjuk, så himla tråkigt och jag avskyr att vara sjuk! Det gör väl alla men ja...
Har ont i huvudet, är täppt men mormor var snäll och betalde nässpray till mig, så mamma kom förbi med det förut när de ändå var på väg att köra hem mormor. Sen känns det som jag har feber också, är jättevarm ena stunden och fryser i andra. Blir trött på att det alltid ska vara något krångel med mig.
Ryggen gör ont också, så får väl ta ett par Alvedon till. Sen mår jag illa för att jag ätit. Jämt ska det vara något, allra helst flera saker samtidigt.

Sen är jag grinig för att det tog fem timmar för mig att somna inatt, trots att jag var hur trött som helst. Har sovit nästan hela dagen fram tills nu, men ändå är det inte bättre, är fortfarande lättirriterad och slö. Och då blir jag ännu mer irriterad för det, så då blir jag nästan ilsken.

Har ett paket att hämta ut på ICA men jag gör nog det nästa vecka när posten kommer igång igen. Jag tror det är cirkellinserna som kommit. Tänkte att om jag väntar tills måndag kanske linsvätskan kommit också. Dock kom jag på såhär i efterhand att jag inte beställt något lense case, så det får jag väl se till att göra också. Är så senil att jag alltid ska glömma något.

Det är nästan kolsvart ute men snön har töat bra idag. Finns i princip ingen snö kvar på taken, men jag ger mig fan på att det inte töat ett dugg på balkongen på min våning. Var fortfarande massor av snö igår när jag gick förbi när jag skulle till tvättstugan.

Har ingen aning om vad jag ska göra nu, är så trött och seg och har ont och ne, blir bara arg. Får väl bunkra upp med massor av te och film. Skulle sett en ny Scooby Doo film igår, som verkade väldigt bra. Handlade om Bermuda Triangeln, och jag tycker sånt är så spännande. Startade filmen, så var den dubbad till grekiska. Åh, blev så sur. Får leta efter den på nytt med engelskt tal. Har ju faktiskt inga grekiska språk kunskaper.

Ha det bra, hoppas ni slipper vara sjuka.

Den här dagen har inte börjat så värst bra. Fått ett klösmärke på överläppen av Angel när han skulle kraffsa bort täcket från mitt ansikte inatt, sen lyckades jag smälla till min käke när jag skulle ta på skorna, sen efter det skulle jag tvätta men så var ena maskinen fortfarande sönder, men lappen stod inte kvar så jag la ju in massor av tvätt i den och sen när det inte gick att stänga blev jag arg, så nu kommer jag få torktumla en och en halv timme extra gentemot vad det normalt sett skulle ta, så kommer inte bli klar med tvätten förräns runt fyra-tiden...

Sen har jag limmat i löshåret, men det blev fel och täcks inte så bra, så då blev jag arg igen, men jag får väl ha det såhär tills det börjar lossna igen. Jävla skit med allt hela tiden.

Nu är snart tvättomgång nummer två klar, så då är det bara det långtråkiga torktumlandet kvar. Tvätta är så jävla tråkigt, usch. Måste diska idag också, och dammsuga igen, byta sängkläder och ha det allmänt trist. Mamma och mormor kommer nämligen hit imorgon så då måste det vara fint.

Avslutar här, så får jag ha mina utbrott ifred.

Klockan närmar sig tre på morgonen. Jag som vaknade vid åtta imorse och normalt sett borde sova vid det här laget har blivit trött och ska ta mitt Theralen nu. Flera timmar efter utsatt tid, men vem vill bli trött vid 10? (Blir ju i och för sig inte ens trött av det längre ändå.)

Imorgon är Tommy snäll och hämtar upp mig så jag kan handla kattmat och strö. Som tack ska vi åka hem till mamma och honom och spela Zelda. Han fick en Wii Motion Plus av ena sonen, så nu kan vi spela. Verkar dock som nästan alla som har det spelet har problem med det, nunchucken och remoten vill inte samarbeta. Hoppas inte det är så för oss också.

Zelda ligger i knät nu igen och jag börjar få huvudvärk av datorljuset, är ju så ljuskänslig.
Har faktiskt mått ganska bra idag, vet inte riktigt varför, får ju såna ryck ibland. Däremot verkar det gå tillbaks till "normal läge" nu, dvs deppigt värre. Kan vara för att jag är trött nu, lättirriterad. Eller så vill helt enkelt inte livet att jag ska få ha dessa sällsynta happy-moments. Det är nog troligast.

Fem timmar kvar tills hemvården ska komma och ringa på mobilen för att be mig gå ner till porten för att hämta medicinerna. Det är hemskt att bli väckt, hatar det.
Hoppas jag kan sova nu, tar ju alltid sån tid oavsett hur trött jag är. Och så kommer ångesten ikapp lagom till läggdags, det är ju underbart... God natt.

Tänkte bara önska er alla en fin julaftonskväll. Köp inte ihjäl er på rean som börjar imorgon.
Känns som jag ätit för hundra dagar, usch. Fick i alla fall med mig massor av sallad hem, så jag har en del mat hemma nu. Känns dock inte direkt tilltalande med tanke på all mat som varit idag.

Är så glad att mormor var med, och att hon stannar i sju dagar hos mamma och Tommy. Blev dock lite orolig då hon glömde bort vart hon var flera gånger. Vill inte att hon ska vara så gammal som hon är, är så rädd att förlora henne. Älskar min fina mormor.

God Jul allihop.

Idag har jag inte gjort så mycket. Träffade Malin en snabbis och fick till min glädje mitt fina spel idag! Har även ringt mormor och pratat en stund, försökt i flera timmar att få tag på min läkares sekreterare, och när jag tillslut fick tag på henne sa hon att han har tid att ringa först i mellandagarna. Jag har fått en till räkning för sjukresor så jag hoppas verkligen han ringer då.

Lyssnar på symfoni cd:n som kom med spelet, och det är lite fint sådär. Känns lite skumt att lyssna på klassisk musik, men det är ju Zelda soundtrack så det går bra.

Håller på att värma potatisgratäng i ugnen men det tar hur lång tid som helst. Trettiofem minuter står timern på, och jag är vrålhungrig.

Min mobil laddare har börjat krångla så jag ska skicka tillbaka den så de får undersöka vad som är fel, och så får jag eventuellt en ny om det inte går att laga den. Köpte den nya laddaren i september så den borde inte krångla redan. Går knappt att ladda mobilen alls. Men då måste jag ha råd med porto och kuvert till laddaren också, vilket jag inte har nu. Men ja, jag har ju min gamla mobil i nödfall, även om den krånglar mycket.

Jag har tagit mig i kragen och diskat, trots att jag inte hade så värst mycket disk. Men det skadar ju inte att ta hand om det som finns.

Bevakar min hotmail i väntan på att CDON ska höra av sig angående när Wii Motion Plus kontrollen finns i lager igen, så jag kan spela mitt nya spel. Hoppas den kommer in i lager snart igen, innan rean tar slut.

Lämnar inlägget här och önskar er alla en fin kväll.

Jag lever någonstans mittemellan. Mellan total katastrof, förstörelse och undergång, mellan försök att ta mig upp för att alltid ramla igen, mellan tankar om vad som är gott och ont, men för att alltid komma fram till att det knappt finns något gott kvar i världen, allt har tynat bort eller begravts under det stora snötäcket och kanske kommer fram igen till våren, men samtidigt betvivlar jag det, för det har gått många vintrar och många vårar och aldrig har det blivit något bra av det, snarare tvärtom. Det tycks vara så att ju längre man håller sig krampaktigt fast i att försöka och försöka och försöka för att aldrig vinna, aldrig lyckas med något, aldrig klara av det man vill eller kämpar för, aldrig bli någon, aldrig kunna vara någon att lita på, så blir misslyckanden allt fler och allt mer påtagliga. Desto mer jag kämpar, desto mer förlorar jag. Jag förlorar detta ständiga krig, och jag vet varje gång att jag kommer förlora, att självhatet, osäkerheten, ångesten och allt annat kommer stå med flaggan högt i topp och trampa på mig med sina klumpiga men stadiga fötter. De vet att de alltid kommer vinna, att de har övertaget. De vet vilket misslyckande jag är, hur jag är för envis för att ge upp men som ändå alltid gör det för att jag vet att jag inte har en chans. Jag har alltid varit svag, men de få gånger jag försöker vara stark blir jag bara agressiv och våldsam. Därför är det lättast att vara svag, göra som man blir tillsagd, prata vid tilltal, aldrig säga ifrån. Gör man inte det så sårar man dem bara, dem man bryr sig om. Bättre sälja själen än att orsaka tårar. Ändå har jag orsakat många tårar, ändå har jag sårat. Jag klarar inte ens att göra det enda jag kan. Vara till lags. Då funderar jag, ofta ofta ofta, vad är det jag då klarar av? Jag klarar inte av någonting. Jag är inte bra på någonting. Det finns alltid dem som är bättre, dem man måste jämföra sig med konstant, dem som man avundas för sina talanger. Det kommer alltid vara så att jag känner mig otillräcklig och korkad, dum i huvudet och blåst. Ett ingenting, luft. Men jag tror nog till och med luften har mer värde än jag. Den har i alla fall ett syfte.

Så jag är fast här, någonstans mittemellan allt. Ena foten i total katastrof, andra foten vet jag inte riktigt vart jag ska ställa. Det verkar inte finnas någon ledig mark kvar. Så jag dras med i en virvelvind till total kastrof. Jag har kämpat i så många år för förändring, men det går inte. Det är ingen idé att försöka när det aldrig kommer bli av. Man lär sig av sina misstag, säger dem. Jag är dock sån att oavsett hur många gånger jag gör något måste jag göra det om och om igen trots att det inte funkar, för jag vill att det ska funka, jag tror på det. Det blir en inbiten lögn som lurar i hjärnan och som rullar på som ett hamsterhjul. Jag är fast här, det finns ingen väg ut. Det här kommer vara min undergång.

 

Jag är trasig. Jag är sönder. Jag orkar inte.

Lyssnar på Kent samtidigt som jag hör grannen under sitta och spela gitarr och sjunga.
Idag var sista mötet med psykologen, det var allt lite rörande ändå. Hon sa innan vi sa farväl att hon kommer tänka på mig, att jag är en sån man inte riktigt kan släppa taget om. Sedan frågade hon om kunde få en kram, även om jag inte tycker om närhet. Jag hade ändå tänkt krama henne, för hon har varit den bästa jag någonsin träffat inom psykiatrin. Det är synd hon ska flytta till Göteborg och jobba där.

Jag fick läsa intyget som ska postas till kommunerna imorgon. Längst ner står det: Emelies symtom stämmer mest in med Asperger syndrom och borderline personlighetsstörning.
Hon frågade efter jag läst klart om det var okej, intyget. Jag sa att ja, det stämmer ju bra med det vi gått igenom (då intyget är baserat på ett formulär om min funktionsnivå) och hon förklarade även att borderline inte kommer tas bort som diagnos (jag fick denna diagnos av BUP innan jag slutade där) då jag ändå stämmer in på vissa kriterier men som sagt inte stämmer in helt på någon. Men hon sa att det är Asperger och Borderline som är de som stämmer mest.

Imorgon postar hon intygen till kommunerna och sen får vi se när de hör av sig. Jag ska efter jul få prata med min nya läkare, då jag flyttas helt till psykosmottagningen. Sen ska jag få en ny kontaktperson och så hoppas jag att jag inte behöver vänta i flera år på boende. Men Ulla sa det, att jag har lagen på min sida. Och hon sa det att de kan inte neka mig ett gruppboende då behovet är såpass stort och jag inte klarar mig själv. Det enda som är, är att det kan ta tid innan något blir ledigt. Och av de fem gruppboenden som finns i Trollhättan och Vänersborg är det endast två jag kan tänka mig bo på. De andra är i dåliga områden eller för små.

Ulla frågade även om jag kunde lova att inte ta livet av mig innan jag får flyttat, att jag får ge boendet en chans. Sedan blev hon tyst ett slag och tillade: Men å andra sidan är det rätt dumt av mig att be dig lova det, för du kan ju råka dö av misstag om du skär för djupt, eller hur?
Jag nickade till lite, som för att hålla med, men samtidigt ville jag säga att jag vill ju flytta, jag har ju gett boendet en chans redan innan jag fått det. Det är enda hjälpen nu, enda hjälpen jag har att få.

Hon frågade om helgens sjukhusvistelse. Hon frågade varför jag tar till piller om och om igen, när det endast resulterar i sjukhusbesök. Jag förklarade att jag är inbiten i mina mönster, mina vanor. Jag förklarade det att jag fått för mig att ju mer piller jag stoppar i mig, desto bättre kommer jag må. Att piller är min mirakulösa räddning. Sedan sa hon; "men du har ju märkt vid det här laget att det inte stämmer, jag tror inte ens du kan räkna till antalet gånger du tagit tabletter till hjälp." Jag instämde.
"Vad är det som gör att du då fortsätter, trots att du vet att det inte hjälper?"
"För att jag inte kan sluta med något jag är så inbiten i. Jag kan inte ge upp något som jag fått för mig är bra" svarade jag.
"Du, Emelie. Det låter lite, nu såhär efter att jag träffat dig såpass länge, som att du är tablettmissbrukare. Känner du det så?"
Jag gav till ett snett leende, oprovocerat. Det bara kom, fastän jag egentligen bara skämdes.
"Ja, jag vill ju inte medge det. Men det är väl så egentligen. Jag har ju alltid tagit för mycket tabletter, oavsett om tabletterna är totalt meningslösa eller inte. Jag missbrukade huvudvärkstabletter innan jag blev insatt på medicin, bara för att jag inbillade mig att tabletter var min räddning."
"Du har svårt att släppa taget, låter det som. När du tror på något, så låter du det inte gå för att du hoppas på en räddning. Jag hoppas du hittar din räddning en dag, Emelie. Men inte i det som kommer få dig dödad, för som det ser ut nu leder du dig själv bara till din egen död. Du skär värre och värre och hamnar på sjukhus för hjärtfel pga. tablettintag. Jag tror din kropp börjar ge vika efter för många överdoser."
"Jämfört med vad jag brukar ta var det inte särskilt många tabletter denna gång" sa jag.
"Hur många brukar du ta och hur många var det nu?"
"Jag brukar ta omkring 60-70 stycken. Denna gång var det bara omkring 40."
Ulla såg ner och tänkte. Man såg det på henne.
"40 är inte särskilt lite. Men kroppen tål inte hur mycket som helst. Jag tror du börjar bli mer lättpåverkad än innan, precis som vissa blir med alkohol. De kan inte dricka lika mycket som de kunde förr, då kroppen tagit för mycket skada. Jag tror nog det kan vara så med dig i det här fallet också."

Vi pratade i en timme och tretton minuter. Klockan 13:13 var sista gången jag såg Ulla.

Idag hämtade jag posten för första gången på tre dagar, så hela facket var överfullt och jag fick knappt ut mina paket. Hade fått massor av konstiga saker som jag tydligen beställt (navelsmycke, TVÅ piercing ring stängare istället för en) och jag har ju inte ens hål i naveln så jag vet inte riktigt vad sjutton det smycket var med i beställningen för. Minns inte att den var med i mejl-specifikationen. Var i och för sig full när jag beställde piercingsmycken men så gaggig kan man väl ändå inte vara?

Får försöka sälja navelsmycket och en av ringstängarna. Jag försökte mig på att sätta i en BCR ring i septum men ärligt talat det går ju inte. Har en ring-öppnare och en ring-stängare men det går verkligen inte ändå, så jag är arg och har gett upp nu. Får fixa det på en studio, även om jag verkligen inte vill gå till den studion här i stan för jag känner mig jobbig som inte betalar något, bara går dit för att byta smycken.

Hade även fått en till 3mm BCR ring, trots att jag beställde en ny förra veckan. Jag måste verkligen rört ihop det när jag beställde alltså. Skäms nästan, och så får man ju betala för det också. Och jag kan inte skicka tillbaka för jag är så dum att jag öppnar plastfickan som smyckena ligger i och då får man inte skicka tillbaka pga. hygieniska skäl, vilket är väldigt logiskt att lista ut själv.
Dumma, dumma Emelie som aldrig kan göra något rätt.

Hade även fått löshår, löshårslim och mina dreads. Till min besvikelse är dreadsen jättetunna, ville ha liiite tjockare. Får hoppas det ser bra ut ändå, men ska sätta i dem först när mitt egna hår växt ut lite mer. Jag kan inte avgöra om det syns att jag har löshår i nu, jag menar jag har ju trots allt lyckats dölja tränskanterna på bästa möjliga vis, så dem syns ju inte. Och färgen är nästan precis samma, den ser man inte direkt skillnad på. Men sen är det ju inte proffs som gjort det, utan jag och jag är så otålig och slaffsig och gör allt slarvigt. Men jag orkar inte bry mig så mycket, så länga jag själv inte stör mig på det. Ska försöka ta en bild imorgon, tycker det blev ganska fint.

Hade även beställt två svarta BCR ringar till läppen, men jag har ju tagit ut mina snakebites så det får vara till framtida omtagningar. Hade även beställt svarta och silvriga konformade kulor, som också är till underläppen. Kan inte hjälpa att tycka det är fult överallt annars med konformade kulor än på underläppen.

Lyssnar på musik från mobilen för att jag är för lat för att göra spellistor på datorn. Har sån bra spellista i mobilen så den får vara mitt sällskap ikväll.

Imorgon ska jag till psykologen för sista gången, fylla i ansökan till Vänersborgs kommun angående gruppboende och få utredningen på papper att spara här hemma. Ska bli intressant att få höra allt, men jag kommer förmodligen må dåligt av det också. Tål inte att minnas, trots att allt jag gör är att minnas för jag kan då fan inte glömma någonting. Bara sånt som är viktigt, men sånt man faktiskt borde glömma kan jag inte glömma.

Har tagit mitt Theralen så ska väl gå och lägga mig snart, när jag börjar bli trött. Är ju alltid trött men sov till halv fyra i eftermiddags och jag vill gärna orka mig upp i tid imorgon så jag inte missar mötet.

Ha det fint, kära läsare. Ha det fint.

Laddar sen igår ner Sagan Om Ringen triologin såhär nu i The Hobbit tider. Skulle gärna se den på bio, men jag har inte råd med det, tyvärr. Har sett alla Sagan Om Ringen filmer på bio så skulle väldigt gärna se Bilbo på bio också. Men vad gör man när man är fattig?

Ska se på dagens avsnitt av julkalendern. Igår slutade det ju så spännande att jag ser fram emot dagens avsnitt väldigt mycket och har väl egentligen ganska höga förväntningar på att det ska hända något intressant. Men jag får se helt enkelt, ska starta det nu.

Skriver mer senare, ha det fint.

Det här är så typiskt min tur. Mobilhelvetesräkning på över tusen kronor. Är så skitbra med tanke på att jag endast får 3840kr och har andra utgifter att betala utöver denna jävla räkning.

Så går det när man inte har gratis internet och glömmer stänga ner innan man somnar. Fan!

 

Ända sedan jag fick höra talas om Parkour för ca 4 år sedan har jag velat lära mig det, det är så himla häftigt och skulle vara superkul att kunna! Så innan jag dör skulle jag vilja lära mig det. Kommer nog aldrig hinna bli bra, men bara att kunna grunderna skulle kännas bra. Åh, vill kunna hoppa och flyga och vara awesome!

Vad tycker ni om Parkour?