Druckit sen klockan tre i eftermiddags, är fortfarande inte full. Hatar min tollerans.
Sju nya skärsår att tillägga till samlingen också. Jag har en underbar start på det nya året...
Räknade om och det var visst tretton nya sår.

Sitter med vodka, limeläsk och Kents melodier spelandes ur datorn. Det känns som om man borde skriva något fint, en sån här natt, men det går inte när psyket inte vill. Allt det säger är "förgör dig, du kommer inte undan, tro inte dina önskningar kommer slå in, du är äcklig."

Jag har aldrig varit ett stort fan av nyårsafton. Värst av allt ju födelsedagar, men det kan ni läsa om i två inlägg under detta.
Jag är livrädd för förändring, jag har ju trots allt levt såhär i så många år. Jag tror inte på förbättring, då varje år gräver djupare hål i själen och sjunker självförtroendet rejält. Jag har -100 i självförtroende, men varje nytt år tycks det gå ner några hundra steg extra.

Man ser det kanske inte på mig, då jag för det mesta bär långärmat och långa byxor. Men tar man bort det ser man en sönderärrad kropp. Och man kanske inte ser det bakom tusen kilo smink, men tar man bort allt det ser man sorg i mina ögon, smärta i mitt leende och hopplöshet i min hållning.
Och man kanske inte tror det, men här har ni en flicka som ständigt oroar sig för viktuppgång, som alltid söker flyktväg hos tabletter, sprit och rakblad. Här har ni flickan med Borderline och Aspergers. Flickan som aldrig låter någon annan se hennes riktiga jag, som aldrig låter någon komma nära.

Det är snart tre timmar sedan klockan slog tolv och december blev till januari. 2012 ligger bakom oss alla, men det känns ändå precis likadant. Självförakten är ständigt närvarande. Den finns alltid med, oavsett vad.
Så jag dricker stora klunkar ur min vodka/lime grogg, lägger det vita vinet i kylen. För när jag druckit fem stora glas utan påverkan ger jag upp. Jag vill ju bara fly. Att fly tycks vara det enda jag är bra på. Jag kan inte ta konflikter, jag kan inte se rädslan i ögonen. Jag kan ingenting, så jag flyr.
I självdestruktionens värld hör jag hemma. I självdestruktionens värld kommer jag försvinna. Jag är redan på väg, jag tynar sakta med säkert längre och längre från verkligheten. Snart finns jag inte mer, och ärligt talat gör det mig inte någonting alls. Snarare tvärtom. Jag visste att det skulle sluta så, det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till, det enda jag kämpar för. Tar någon ifrån mig min sprit, mina tabletter och mina rakblad skulle jag ändå hitta ett sätt att dö på. Om jag överlever 2013 är det ett under. Jag vill inte längre.

Idag kom äntligen en ny, fantastisk låt från bästa Kent. Underbar, är den.

Klockan är inte mer än tio i tre, och jag är redan inne på andra glaset vin. Det är som en löjlig dröm om flykt, om ni förstår. För hjältar och hjältinnor stannar kvar, och i mitt fall är mina hjältar och hjältinnor det destruktiva. Det lämnar aldrig, hur hårt man än försöker.

Om några timmar slår klockan tolv, då står folk ute på sina gårdar och tänder fyrverkerier. Men inte jag, jag sitter hemma i min lilla lägenhet med alkoholen som sällskap, lyssnar på Kent om och om igen då min spellista med deras låtar är på över 10 timmar. Kanske blir det ett bra 2013, men det tror jag inte så mycket på. Varje år har jag nya förhoppningar, aldrig slår de in. Det är bara dumt att önska sig saker man vet man aldrig kommer få. Jag har bara tre önskemål inför nästa år, men de håller jag för mig själv. Det känns bara ångestfyllt att dela med sig, som om omvärlden skulle ha krav på att mina önskingar ska slå in. Jag bär på många hemligheter, hemligheter jag aldrig kommer yttra ett ord om. Det är mina skavsår i bagaget, mina hjärnspöken som gastar om natten. Inte ens i min bok nämner jag mina allra hemligaste hemligheter. Risken att någon skulle komma över dem är för stor, även om jag inte planerat att ge ut min bok. Jag skriver alldeles för dåligt för det, sen skulle jag bara skämmas om de jag känner fick tag på den. Jag är smutsig, jag är äcklig. Ingen ska få veta mitt riktiga jag.

Dricker tre stora klunkar vin på raken, lyssnar på Mannen i den vita hatten med extraverser, nedladdad från YouTube. Extraverserna är så himla vackra, klockrena. För när jag stirrar ut från spegeln tänker jag "Det kan väl inte vara jag? När blev jag så ful & trött & gammal, så ensam, feg och svag?" Och det är ju så, "att när man hatar den man blivit och man föraktar den man var, så finns det ingen Gud i världen, som kan ge dig något svar, förutom: Vi ska alla en gång dö." Det är bara så det är.

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle leva till att fylla tjugo. Och nästa år fyller jag tjugoett. Det är ofattbart, skrämmande. För jag har alltid satt tjugofem som maxålder. Det är om några timmar bara fyra år kvar. Fyra år att hinna leva på, göra allt jag någonsin velat. Men det blir ju aldrig så. Man kan aldrig göra det man riktigt vill, det man brinner för. Det finns för många krav och för mycket ansvar. Sedan vet jag inte ens vad jag vill, vad jag brinner för. En gång i tiden visste jag precis vad jag ville bli, jag ville bli musiker. Jag spenderade varje dag efter skolan med att spela gitarr och bas, skriva låtar och sjunga, även om det inte lät bra. Jag kan inte sjunga, men jag tycker om att göra det ändå. Varje dag skrev jag låtar, kom på melodier och var faktiskt stolt över det jag skrev. Nu är jag aldrig nöjd med något jag skriver, och jag skriver knappt några låttexter alls. Igår var första gången på flera månader. Jag skriver nästan aldrig heller poesi, vilket jag alltid gjorde förr. Jag kunde skriva flera dikter om dagen, men jag dog ut, jag försvann ifrån det kreativa.

Så det känns ju, att veta att om jag överlever tjugofemårsåldern så är jag körd. Jag har alltid sagt, ända sedan jag var barn, att varje ny födelsedag är ett steg närmare döden. Jag har alltid haft ångest över döden, redan som väldigt liten var jag livrädd att militären skulle komma in genom fönstren till min och systers våning när jag bodde i Kode, och där bodde jag tills jag var sju. Jag var helt säker på att militären skulle bryta sig in och skära sönder mina handleder så jag skulle förblöda. Att jag sju år senare skulle börja skära i mina egna handleder hade jag aldrig kunnat drömma om, jag var alltid rädd som barn. Rädd för jordens undergång, rädd för allt som var ont. När jag var sex år började det brinna i ett element i mitt och systers sovrum, jag sov inte, jag var klarvaken trots att det var sent. Syster märkte branden, sprang upp till mamma och hade panik. Men jag låg kvar, ville se om någon brydde sig om att rädda mig från elden. Syster gjorde inte det, det var mamma som kom springandes.
Pappa var som vanligt hos sin mamma och spelade datorspel, han kom inte förräns långt efter branden startat. Jag ville in igen, rädda Abbe och Hebbe, våra älskade katter, men mamma vägrade låta mig gå in igen, och jag minns att jag grät för att jag var rädd att förlora dem.
Branden var under kontroll, det gick fort att släcka den. Inget annat hade fattat eld, bara elementet. Det var ett sånt där gammalt element, inte som de som finns idag.
Och trots att jag var så rädd och paranoid som barn, så kan jag än idag inte riktigt förstå varför jag inte sprang efter syster när hon greps av panik den dagen. Jag var alltid osäker på mig själv, redan då. Jag var sex år den dagen det började brinna, men trots det så ville jag se om någon brydde sig om mig, jag ville veta att jag skulle bli saknad om jag dog.
Sen växte jag upp, blev tonåring och min självdestruktiva bana tog rejäl fart. När jag var femton år bestämde jag att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem. Allra helst skulle jag dö innan dess. Jag har alltid haft ålders-nojja, jag minns när jag var fem år och jag fyllde år, vi var hemma hos farmor och farfar och de började sjunga för mig. Jag blev ledsen, grät och gömde mig under bordet med händerna för öronen för att inte höra "Ja må hon leva". De blev lite oroliga först, sedan lät de mig vara. Jag tål sen dess inte att någon sjunger för mig när jag fyller år. Jag blir bara ledsen, vill inte bli äldre, bli gammal. För varje nytt år är ett steg närmre döden, och det visste jag redan då.

Så visst är det allt lite underligt, att jag fruktar döden så, men välkomnar den med öppen famn. Men på ett sätt vet jag varför. Jag är livrädd för en naturlig död. Jag vet att om jag ska dö, så ska det vara självorsakat. Jag tänker inte tyna bort med lungor som kollapsar, som det hände med morfar. Han drunknade i sina egna kroppsvätskor. Jag var där när han dog, jag var så ledsen att jag inte ens kunde berätta för honom att jag älskade honom. Mamma sa: "Säg nu att du älskar honom." Jag skakade huvudet som ett nej, för jag kunde inte, ville inte att detta skulle vara farväl. Men det var det, och jag ångrar så att jag inte berättade för honom att jag älskade honom. Jag höll hans hand, sedan dog han. Min älskade morfar.

Dricker ännu mer vin och glaset är nästan tomt. Jag mår inte bra idag, idag som man borde må bra. Men jag fruktar det bara, tolvslaget. Jag vill inte bli äldre, jag vill inte bli gammal. Så jag får helt enkelt vänta på rätt tillfälle, invänta min tid. En dag finns jag inte mer, och då ska ingen sörja. Jag var aldrig någon att minnas ändå.

Idag är det exakt tre veckor sedan jag skar mig sist. Tre veckor sedan jag hamnade på sjukhs för överdos i samband med sårskada.
Det känns som bra mycket längre, faktiskt. Borde väl bara "stolt" egentligen, men jag känner ärligt talat ingenting. För jag vet ju att om jag inte skär så gör jag något annat destruktivt, och gör jag inget destruktivt alls så kommer jag göra det så småningom ändå. Det är en evig cirkel av ondo, men när man hållt på i så många år som jag så lägger man knappt ens märke till det längre, det är bara en del av ens vardag. Så jag kan inte direkt vara stolt för något som jag vet kommer hända igen. Blir ju dock bara svårare och svårare med att skära, då kroppen är så totalt sönderärrad nu. Verkar även som kroppen inte tål lika mycket tabletter heller, för den delen. Jag har känslan av att jag kommer få min önskan uppfylld trots allt. Min självdestruktion kommer bli min död. One of these days, one of these days.

Asperger:

Styrkor:

Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
Bra tålamod för specialområdena
Informationsinsamling
Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
Starkt logiskt tänkande
Mönsteridentifiering
Problemlösning
Målmedvetenhet och envishet

Kognitiva svårigheter:

Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
Begränsade eller stereotypa intressen.
Begränsad sexualitet.
Fixeringar och låsningar i beteendet.
Nedsatt impulspåverkan.
Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
Begränsad abstraktionsförmåga.
Problem med tidsuppfattning.

Övrigt: Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt. Många med Aspergers syndrom samlar på allt möjligt och kan ha svårt att göra sig av med saker.

Borderline:

 

Symtom:

Det mest påtagliga hos personer med Borderline är de dramatiska svängningarna mellan normalt stämningsläge till nedstämdhet och ångest, ibland stegrad till gränspsykotiska upplevelser.
Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga.
En ständigt närvarande tomhetskänsla beskrivs av många, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta.
På senare år har man i förståelsen av den här störningen belyst svårigheter med det som kallas mentalisering, dvs förmågan att reflektera över sina egna och andras känslomässiga upplevelser. Sådana svårigheter resulterar i att personen inte kan se sin egen roll i en relation utan enbart uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga. Det leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer.
Verkliga eller befarade separationer upplevs som starkt ångestframkallande och undviks därför med alla medel.  Inte sällan leder också separationsupplevelser eller andra motgångar till hot om självmord.
Väldigt vanliga riskfaktorer när man har svårigheter i form av Borderline personlighetsstörning är missbruk och beroende. Återkommande stark ångest och nedstämdhet gör att man lätt lockas att ”självmedicinera” med alkohol, droger och överdoser av läkemedel.
Vissa löper ökad risk för självdestruktivitet i form av ätstörningar, självskadebeteende och riskabla sexuella kontakter.

Lyssnar på Kent samtidigt som jag hör grannen under sitta och spela gitarr och sjunga.
Idag var sista mötet med psykologen, det var allt lite rörande ändå. Hon sa innan vi sa farväl att hon kommer tänka på mig, att jag är en sån man inte riktigt kan släppa taget om. Sedan frågade hon om kunde få en kram, även om jag inte tycker om närhet. Jag hade ändå tänkt krama henne, för hon har varit den bästa jag någonsin träffat inom psykiatrin. Det är synd hon ska flytta till Göteborg och jobba där.

Jag fick läsa intyget som ska postas till kommunerna imorgon. Längst ner står det: Emelies symtom stämmer mest in med Asperger syndrom och borderline personlighetsstörning.
Hon frågade efter jag läst klart om det var okej, intyget. Jag sa att ja, det stämmer ju bra med det vi gått igenom (då intyget är baserat på ett formulär om min funktionsnivå) och hon förklarade även att borderline inte kommer tas bort som diagnos (jag fick denna diagnos av BUP innan jag slutade där) då jag ändå stämmer in på vissa kriterier men som sagt inte stämmer in helt på någon. Men hon sa att det är Asperger och Borderline som är de som stämmer mest.

Imorgon postar hon intygen till kommunerna och sen får vi se när de hör av sig. Jag ska efter jul få prata med min nya läkare, då jag flyttas helt till psykosmottagningen. Sen ska jag få en ny kontaktperson och så hoppas jag att jag inte behöver vänta i flera år på boende. Men Ulla sa det, att jag har lagen på min sida. Och hon sa det att de kan inte neka mig ett gruppboende då behovet är såpass stort och jag inte klarar mig själv. Det enda som är, är att det kan ta tid innan något blir ledigt. Och av de fem gruppboenden som finns i Trollhättan och Vänersborg är det endast två jag kan tänka mig bo på. De andra är i dåliga områden eller för små.

Ulla frågade även om jag kunde lova att inte ta livet av mig innan jag får flyttat, att jag får ge boendet en chans. Sedan blev hon tyst ett slag och tillade: Men å andra sidan är det rätt dumt av mig att be dig lova det, för du kan ju råka dö av misstag om du skär för djupt, eller hur?
Jag nickade till lite, som för att hålla med, men samtidigt ville jag säga att jag vill ju flytta, jag har ju gett boendet en chans redan innan jag fått det. Det är enda hjälpen nu, enda hjälpen jag har att få.

Hon frågade om helgens sjukhusvistelse. Hon frågade varför jag tar till piller om och om igen, när det endast resulterar i sjukhusbesök. Jag förklarade att jag är inbiten i mina mönster, mina vanor. Jag förklarade det att jag fått för mig att ju mer piller jag stoppar i mig, desto bättre kommer jag må. Att piller är min mirakulösa räddning. Sedan sa hon; "men du har ju märkt vid det här laget att det inte stämmer, jag tror inte ens du kan räkna till antalet gånger du tagit tabletter till hjälp." Jag instämde.
"Vad är det som gör att du då fortsätter, trots att du vet att det inte hjälper?"
"För att jag inte kan sluta med något jag är så inbiten i. Jag kan inte ge upp något som jag fått för mig är bra" svarade jag.
"Du, Emelie. Det låter lite, nu såhär efter att jag träffat dig såpass länge, som att du är tablettmissbrukare. Känner du det så?"
Jag gav till ett snett leende, oprovocerat. Det bara kom, fastän jag egentligen bara skämdes.
"Ja, jag vill ju inte medge det. Men det är väl så egentligen. Jag har ju alltid tagit för mycket tabletter, oavsett om tabletterna är totalt meningslösa eller inte. Jag missbrukade huvudvärkstabletter innan jag blev insatt på medicin, bara för att jag inbillade mig att tabletter var min räddning."
"Du har svårt att släppa taget, låter det som. När du tror på något, så låter du det inte gå för att du hoppas på en räddning. Jag hoppas du hittar din räddning en dag, Emelie. Men inte i det som kommer få dig dödad, för som det ser ut nu leder du dig själv bara till din egen död. Du skär värre och värre och hamnar på sjukhus för hjärtfel pga. tablettintag. Jag tror din kropp börjar ge vika efter för många överdoser."
"Jämfört med vad jag brukar ta var det inte särskilt många tabletter denna gång" sa jag.
"Hur många brukar du ta och hur många var det nu?"
"Jag brukar ta omkring 60-70 stycken. Denna gång var det bara omkring 40."
Ulla såg ner och tänkte. Man såg det på henne.
"40 är inte särskilt lite. Men kroppen tål inte hur mycket som helst. Jag tror du börjar bli mer lättpåverkad än innan, precis som vissa blir med alkohol. De kan inte dricka lika mycket som de kunde förr, då kroppen tagit för mycket skada. Jag tror nog det kan vara så med dig i det här fallet också."

Vi pratade i en timme och tretton minuter. Klockan 13:13 var sista gången jag såg Ulla.

105 sidor in i min självbiografi måste jag stänga ner, jag måste få sova även om jag inte är trött än. Imorgon är sista mötet med psykologen någonsin, och jag måste gå dit då hon slutar jobba där nu i december. Får verkligen inte försova mig, det är inte tillåtet. Får ställa tusen alarm.

Imorgon får jag läsa en sammanfattning av utredningen, ska bli intressant men blir inte förvånad om jag kommer börja gråta över vissa saker som är "milstolpar" ur mitt liv. Ska även tillsammans med min psykolog fylla i ansökan om gruppboende i Vänersborg. Ansökan till Trollhättan kommun är klar sen i somras, saknades bara att min psykolog skickade ett intyg när utredningen blev avklarad, så hon ska ha skickat iväg det. Sen är det bara att vänta på ett ledigt boende. Jag hoppas det går fort.

Nu ska jag sova.

Efter över ett års utredning har jag äntligen fått min diagnos: Aspergers syndrom. Det känns otroligt skönt att utredningen äntligen är klar, det har tagit sån otroligt lång tid, och enligt min psykolog är det den längsta tid hon någonsin tagit för att bedöma diagnos på någon. Men nu är det klart, och hon ska börja skriva intyget till soc och skicka in det inom två veckors tid. Sen är det bara att vänta och hoppas på att det finns ledig plats på något gruppboende så snart som möjligt.

Ulla slutar jobba här i Trollhättan strax innan jul, så den sjätte december blir sista gången vi ses. Efter jul kommer det hållas en behandlingskonferens angående vad som ska ske med mig härnäst, men det är bekräftat att jag kommer flyttas över helt till psykosmottagningen i alla fall.

Nu ska jag försöka få tag i mamma och berätta allt.

Jag kom precis hem från psykologen. Hon sa att nästa gång (torsdag) kommer vi bli klara med formulären, sen gången efter det ska vi sammanställa allt och sedan skicka in intyg på nytt till socialen angående gruppboende. Men hon vet fortfarande inte vilken diagnos jag kommer hamna i, jag är för svår, passar in i alla, hur man nu kan göra det. Men jag är jag, då är allt konstigt möjligt.

Mamma skulle komma hem till mig idag, men det blir imorgon istället. Det ska bli trevligt, jag tycker om att spendera tid med henne, även om jag vet att hon inte förstår, och att hon aldrig kommer göra det heller. Hon kan aldrig riktigt förstå att hennes dotter är självdestruktiv.

Zelda sitter på stolen bredvid och vill bli klappad. Jag älskar henne och Angel något ofattbart, de är mina bästa vänner och jag är så otroligt glad att jag får ha dem i mitt liv. Jag har alltid föredragit djur framför människor, jag har aldrig varit mycket för människor. Det är kanske inte så konstigt, egentligen. Alla sviker eller drar till fördel av ens svagheter. Den enda som inte svikt mig är bästa. Alla borde ha en vän som henne.

Dricker ljummet te med honung, mitt strösocker är slut. Jag tycker egentligen inte om honung i te, det blir inte samma smak. Men som plåster på ekonomisåret talar jag om för mig själv att honung är nyttigare än socker.

.Nu blir det ett svep runt det oändliga men tråkiga Internet. Tror inte jag kommer äta idag heller, jag har ju inte direkt någon mat hemma ändå. Men det gör ingenting, jag tycker bara det är bra även om jag vet att det är dåligt.

Vi hörs senare.

Känner mig konstig och tom. Drack säkert tio muggar te på psykakuten inatt, då jag fick vänta i sex timmar på läkaren. Har inte förmått mig att dricka mer än en mugg te idag, där tepåsen gick sönder men jag drack ändå, orkade inte bry mig om teblad i munnen.

Röker till och från, suktar efter alkoholberusning och hoppas innerligt pengarna räcker till en flaska vodka när jag får pengar nästa vecka. Jag behöver ruset, lugnet, tystnaden. Jag älskar att bara sväva runt till musiken, känna att jag hör till någon slags existens, för i alkoholen och pillrenas värld existerar jag.

Lyssnar på Mannen i den vita Hatten, live verisonen med extraverser, om och om igen. För ja, vi var alla en gång små, och ja, vi ska alla en gång dö. Men älskling du och jag ska aldrig dö. Jag önskar ibland att jag hade någon, men jag klarar inte av närhet, jag tycker det är obehagligt. Jag skulle aldrig klara av att bo tillsammans med någon, och vem skulle orka med mig? Jag som ständigt är pessimistisk till allt, klagar hela tiden, är allmänt destruktiv och bara pratar mörker. Jag som har ett påklistrat leende, som pratar alldeles för mycket för att undvika pinsamma tystnader, men som för det mesta är tyst ändå, för att jag inte vill smitta andra med min depression. Men Emelie, alla vet att depression inte smittar. Jo, men jag vill inte dra ner andra när de själva inte mår bra. Jag känner ingen som mår bra, alla jag känner har någon slags smärta de bär på, för alla har varit med om något sorgligt, alla har någon gång tvingats ta svåra beslut som slutar i sorg och förtvivlan. Jag kan nog inte heller umgås med folk som mår bra, det skulle helt enkelt inte gå. Funktionen skulle balla ur, allt skulle bli misär. Ge mig nåt lika trasigt som du och jag.

 

Jag skakar, men jag vet inte varför. Jag har gjort det i några timmar nu. Ena elementet är trasigt, men det andra står på maxtemperatur. Jag tror inte jag skakar för att det är kallt, men varför jag skakar vet jag inte, jag bara gör det ibland.

Dricker ICA cola och väntar på att en video ska laddas upp till min privata tumblr (inte psycopathicmind). Katterna leker i badrummet och här sitter jag och mår allmänt dåligt. Jag tänker för mycket, det är nog mitt största problem. Just nu tänker jag på alla som sagt eller skrivit "om du nu mår så dåligt, ta livet av dig då" eller "jag hoppas du tar livet av dig". Det är det allra värsta man kan säga till någon, oavsett om personen mår bra eller dåligt. För varje gång någon sagt så till mig har det slutat med kraftig självdestruktion, sjukhusrelaterade överdoser eller gapande skärsår. Det längsta jag varit medvetslös efter en överdos är tre dygn. Men det var mitt eget fel, jag gjorde ett sånt dumt beslut, jag förstörde allt. Jag är dum, jag är korkad, jag kan inte säga nej och det slutar aldrig bra. När jag väl har modet att säga nej blir jag ändå övertalad till ett ja, för att jag inte vågar argumentera emot. Det är inte till en fördel, det är en oerhört stark nackdel. Återigen saknar jag att vara ung, för ja, jag är gammal nu. Jag är helvuxen, de enda krav jag har på mig nu är att sköta ekonomin och skaffa jobb. Det är tredje året jag är sjukskriven till 100% nu, det både känns och inte känns. Tiden går fort, alldeles för fort, även om den i realtid känns hur långsam som helst. Jag saknar att vara ung, och med ung menar jag 14-17. När man fyller arton får man också krav på sig, men när man fyller tjugo är det på riktigt, man är vuxen, man har inga ursäkter kvar.
Visst finns det fördelar med att vara tjugo. Man får köpa cigaretter och alkohol lagligt (cigaretter redan vid arton, men det vet vi ju alla) men det är de enda fördelarna jag kan se. Allt annat är krav, för min del krav från soc, och att betala räkningar i tid, ta hand om mina små vilddjur, sköta lägenheten. När man var ung hade man bara krav från skolan och familjen, det fanns regler, man skulle vara hemma en bestämd tid, man fick inte röka, inte dricka, och det bästa av allt var ju att man kunde bryta mot reglerna. Det kan jag inte nu. Sköter jag inte min ekonomi och min lägenhet så har jag ingenstans att ta vägen, inga pengar, inget hem. Så nej, att vara tjugo är inte direkt roligt. I alla fall inte för mig.

Ni får ursäkta för en väldigt lång text, men jag tänker för mycket, och då skriver jag.

Spenderat hela natten och morgonen på akuten och psykakuten. Inte sovit ett dugg och jag är fortfarande inte trött. Fick femtio stygn på vänsterarmen och lovad en tid hos psykakutens läkare i december, då hon ska börja på Pilen, där jag går i öppenvården. Det var allt.

Hej där. Jag tänkte skriva lite om vad som händer just nu och lite om mitt mående, hur saker och ting som lovats inte blev av osv.

År 2010, alltså för två år sedan, var jag inte längre välkommen att bo hemma. Jag hade skurit mig allvarligt, en artär hade jag skurit sönder så jag svimmade på väg till akuten. Efter det orkade inte min familj med mitt svåra självskadebeteende så jag fick flytta till ett korttidsboende som i enkelhet heter Kortbo. Efter två överdoseringar i självmordssyfte och många turer till akuten var jag inte längre välkommen där heller, så efter den sista intoxen på Kortbo fick jag läggas in i slutenvården och spendera hela sex månader där för ingen visste vart jag skulle ta vägen. Under den tiden pågick jag även en utredning på BUP för diagnos. Jag fick fyra diagnoser; PTSD, ospecificerad personlighetsstörning som varierar mellan paranoid personlighetsstörning och borderline, recividerande depression med psykotiska symptom samt dissociativt syndrom.
I december 2010 gav socialen ett förslag om behandlingshem. Det pratades om Villa Trestad, men det skulle läggas ner i mars så det var ingen idé. Jag fick åka och titta på ett behandlingshem i Göteborg som heter Lillgården och det verkade jättebra där och jag fick en plats där och allt, men då ville soc inte betala. Så jag fick spendera ytterligare tre månader i slutenvården. I mars fick jag tillåtelse att leta lägenhet som skulle betalas av socialtjänsten, men vi alla visste ju att det inte vore det bästa för mig med tanke på min svåra problematik.
Hursomhelst så fick jag flytta till min lilla lägenhet den 1a april 2011. Jag började på vuxenpsyk i öppenvården och där tyckte de inte mina diagnoser från BUP stämde, så en ny utredning påbörjades. Efter tre månader sa min psykolog Anna att hon inte kunde sätta en diagnos på mig, för att jag var för svår att diagnostisera. Jag fick sedan gå i vanlig samtalskontakt men det märktes tydligt att det inte gick bra, dels för att jag inte vill ha någon samtalskontakt för jag tycker det är jobbigt att prata med främlingar och jag tycker inte om att prata om mina problem. Jag kan skriva om dem, men jag tycker inte om att prata om dem.

Vi beslutade att göra en ny diagnosutredning som påbörjades förra hösten, och den håller jag fortfarande på med. Egentligen skulle utredningen varit klar i oktober detta år, men det har inte blivit så. Jag kan tänka mig att det tar kanske fem-sex gånger till innan allt är klart. Jag har även sökt till gruppboende både i Trollhättan och Vänersborg men där skrattade de bara åt mig och sa att det inte finns en chans i världen att jag ska få flytta dit bara för jag endast har boendestöd en gång i veckan. Men det är ju inte boendestöd som avgör hur jag mår, jag klarar ju hemmet ganska bra, det är mig själv jag inte kan ta hand om och det kan ju inte boendestödet göra något åt.
Trollhättans kommun har i alla fall bett om att få läkarintyg från min läkare och ett intyg från min psykolog. Jag och Ulla, min psykolog, ska när allt är klart leta boenden i andra närliggande kommuner, men ingen på mer än en timmes avstånd. Jag skulle gärna vilja bo i Göteborg då jag är född och uppvuxen där delvis, och jag har alltid haft Göteborg nära hjärtat. Men vi får se hur det hela artar sig, jag ska träffa psykologen idag och lämna in ett formulär som mamma fått fylla i med frågor om hur jag var mellan åldrarna fem till femton.

Jag kan ju också berätta att jag skäms inte för mina ärr, jag skäms inte för min självskada. Jag har skurit mig i sju år, jag började alltså när jag var tretton. Först när jag var sexton uppmärksammades det av skolsköterskorna på gymnasiet och jag hade även en ätstörning som började i åttan, men efter att jag började på BUP och fick Remeron som medicin gick jag upp hela trettio kilo på två månader för att BUP och mamma tyckte jag behövde gå upp några kilon, men vad BUP inte berättade var att Remeron gav kraftig viktuppgång och jag tyckte jag var fet som jag var när jag vägde som minst. Jag vägde 14kg under normalvikt till min längd, men jag kunde inte se det. Idag ser jag ju skillnad på bilder från förr, jag saknar min kropp och jag försöker gå ner i vikt men det går inte så bra. Jag har även haft många perioder där jag spytt upp maten, oavsett om jag ätit lite, ingenting alls eller överätit. Sedan är jag även tablettmissbrukare och när jag har pengar till sprit dricker jag en flaska vodka helt själv på en kväll. Jag har inga vänner kvar i min stad, lilla äckliga Trollhättan, så jag har ingen att umgås med om dagarna. Jag lever ett väldigt ensamt liv vilket kan vara både bra och dåligt. Jag har alltid varit en ensamvarg men man kan inte vara ensam för mycket heller, då blir man bara ännu värre deprimerad och det resulterar i överdoseringar och besök till akuten.

Min psykolog har gjort bedömningen att jag är väldigt stresskänslig, vilket innebär att minsta lilla rubbning i vardagen blir katastrof för mig. Därför är det viktigt att jag äter, sover och rör på mig i normala mängder, men jag har haft sömnproblem sen jag var barn och ingen sömnmedicin jag prövat har hjälpt, och jag har testat så många olika mediciner för nästan allt som finns och ingen har hjälpt. Äta gör jag ju i alla fall en gång om dagen, förutom när jag är inlagd för då äter jag överdrivet ofta för det är det enda man kan göra förutom att sova eller skriva om man har med sig datorn.
Jag rör mig heller inte särskilt mycket, men det är för att jag har socialfobi och är paranoid och tror att alla ska mörda mig om jag går ut. Den enda gången jag går ut själv är när jag ska snabbköpa något från ICA som ligger fyra kvarter bort eller när jag ska åka bussen till psykologen. Men jag är rädd så fort jag går ut, det tycker jag verkligen inte om. Sen har jag tendensen att träffa på väldigt äckliga människor när jag är ute. För två veckor sedan blev jag förföljd av en man som sedan kysste mig rakt på munnen men jag knuffade bort honom, fastän jag allra helst skulle viljat slå skiten ur honom. Men jag är en sådan person som inte kan säga nej, jag anser mig inte ha något värde och det ställer till mycket problem för mig.

Min uppväxt har inte varit den lättaste. Det var jag, mamma och syster. Pappa var aldrig riktigt med i bilden, han stack när jag var tre och kom tillbaka något år senare, och mitt första barndomsminne är att pappa kedjar fast mig i min barnstol, en sådan man sitter i när man ska äta. Sen skiljde mina föräldrar sig år 2000, jag träffade honom kanske tre gånger efter det då de hade delad vårdnad, men varken jag eller min syster ville träffa honom så det var många besök från socialtjänsten och många besök för mamma i domstol och tingsrätt för att få egen vårdnad. Pappa ville inte ens skriva på att vi ville byta namn, det tog två år innan det gick igenom. Så nu har jag inte träffat min pappa sedan jag var åtta år och jag saknar honom inte. Han var aldrig hemma när vi väl bodde ihop, han spenderade all tid hemma hos sin mamma och spelade datorspel istället för att vara med sin familj.

Skolan var inte heller bra. Lärarna var i maskopi emot mig och hittade på saker om mig så jag fick träffa rektorn minst tre gånger i veckan redan från årskurs två. Jag älskade att studera, men jag hatade själva skolan. Värre skola har jag aldrig hört talas om. Värst var när jag gick i fyran och skulle diska ihop med min klasskamrat, då vi elever diskade och städade och lagade maten på skolan.
Denna gång var de som diskade innan oss en timme sena, så jag fick för att säga till dem att skynda sig för vi ville inte bli försenade bara för att de var sega. Så jag gick in i köket för att se att de bara fjantade runt och inte ens börjat med disken. Då ropar de på mat tanten och ljuger ihop att jag slagit dem och gjort sönder en hel back med glas. Hon såg mycket väl att inga glas var sönder, men hon tog ett hårt grepp om min arm och började släpa mig ut i köket. Då jag gjorde motstånd kallade hon in högstadiefröken som hjälpte till att släpa och kasta ut mig, för att sedan stänga kökdsdörren rakt framför ansiktet på mig. Sedan låste dem dörren och jag åkte bussen hem och storgrät.

I åttan blev jag tillsammans med min första pojkvän. Vi var tillsammans i tre år men det var både de värsta och de bästa åren i mitt liv. Han var nämligen väldigt instabil i humöret, kunde misshandla mig, strypa mig tills jag svimmade och sedan sitta och gråta för att han inte visste vad han gjort. Det var även hans fel att jag som fjortonåring blev våldtagen av en okänd man, då min pojkvän gick iväg med dessa främmande män för att få öl utköpt från 7eleven. Jag dricker inte ens öl.
Tanken var att vi skulle åka till Ingetorpssjön för att bada i månskenet, men Benji, min pojkvän, tyckte det vore roligare att åka till Göteborg och leta upp någon som kunde köpa ut alkohol.
Hela historien om våldtäkten tänker jag inte berätta, jag mår fortfarande dåligt över det hela och skyller inte bara på Benji, jag skyller även på mig själv. Jag trodde att våldtäktsmannen sa hej till mig och Benji, men han sa hej till sina kompisar som var bakom oss. Hade jag inte sagt hej hade han kanske aldrig börjat prata med oss, hade jag inte sagt hej kanske jag aldrig blivit våldtagen...

Det var lite om min historia från de senaste åren. Sen finns det ju oändliga historier från Vänerviken, som är barn och ungdomspsyk i slutenvården. Det får jag skriva om en annan dag, annars blir inlägget alldeles för långt.
Ha det fint, allesammans.

När jag var ute och rökte kom Adam som jag träffat på ungdomspsyk och det visar sig att han också är inlagd. Vi har träffats några gånger på olika psykavdelningar och han är väldigt trevlig och rolig att umgås med. Vi bestämde oss för att fika, han bjöd på en cola som vi delade på och jag köpte en cocosrulle som tyckte det var jättekul att drösa ner hela mig med cocos. Det var gott i alla fall.
Tanken var att vi skulle sätta oss i cafeterian med min dator men jag är trött och inte på humör att vara social. Man blir så himla trött när man är inlagd, och att jag inte fick prata med överläkaren gör mig irriterad. Jag vill ju veta hur länge de beräknat att jag ska stanna, men tydligen går det inte an. Och istället för att jag fått prata med läkaren här om medicinändringar skulle överläkaren här, Gabriel, ringa till min läkare i öppenvården. Jag tror ju inte det kommer gå bra, med tanke på att jag för tre veckor sedan ringde min kontakt på öppenpsyk och bad henne kontakta min läkare Per om att han skulle ringa mig så jag kan få prata medicin. Han har fortfarande inte ringt, så jag tror inte riktigt på att Gabriel kommer få tag på honom heller. Visst kan jag förstå att man är upptagen, men Per får man träffa ungefär en gång per år och det räcker inte. Jag har ingen effekt av någon utav mina mediciner och det har jag tjatat om i flera månader men inget händer ju. Man hamnar alltid mellan stolarna precis hela tiden och jag är så satans trött på det.

Ska i alla fall till Ulla imorgon, min psykolog. Det kommer väl mest bli frågor om varför jag överdoserade och varför jag skar mig, men det är ju ingen nyhet. Jag gör ju så när jag mår dåligt, det vet alla som känner mig, och jag vill inte prata om det för jag vill bara få gjort den förbaskade utredningen så jag kan få klart ett intyg från Ulla till soc så jag kan ansöka om gruppboendet på nytt. Och så vill jag så gärna få min diagnos, som skulle varit klar i oktober men det blev ju inte riktigt så. Tycker inte det händer någonting alls.

Ska skriva lite på boken, känns som att när jag kommit till sida 100 så har jag kommit någonvart. Men det tar sån tid att komma på rätt ord och formuleringar. Men det är bara tre sidor kvar till hundra. Det klarar jag.
Med detta säger jag hej för nu. Skriver mer senare.

Jag är på kort besök hemma för att packa saker. Jag är nämligen inlagd återigen, denna gång på slutenvården, avdelning 57. Nästan alla i personalen känner igen mig, men ingen av patienterna har pratat med mig. Åkte in för att bli sydd i förrgår, fick åka till Uddevalla och sy. Sedan blev jag tvingad till psykakuten eftersom jag skurit mig så nära en intox, och där beslutades det att jag var för instabil för att få åka hem. Så jag har spenderat en natt på avdelningen och vet inte när jag får komma hem. Jag skulle pratat med läkaren idag men det blev inte av, så jag vet ärligt talat ingenting.

Jag har packat klart allting nu i alla fall, ska passa på att äta något gott för sjukhusmaten är inte god. Jag kommer ta med datorn men kanske inte kan uppdatera lika ofta. Ska i alla fall försöka, men mest av allt vill jag bara sova bort hela livet. Är så trött på allt.

Har i alla fall egen utevistelse sen idag. Så det är bra, då får jag lov att gå utanför avdelningen och gå på permission.

Imorgon ska jag till psykologen och jag kan bara tänka mig vad hon kommer säga. Men det finns inte så mycket att säga egentligen; jag mår inte bra och därför blir saker och ting som de blir.

Nu ska jag packa ner datorn.

Jag var tydligen rejält derdrogad efter mer tabletter än jag trodde jag hade. Kom ihåg att jag tog runt tjugo, och hade kanske runt trettio kvar, men när jag kom idag efter att ha spenderat natten på akuten och intensiven för överdos jag inte minns någonting av, så kom jag hem för en stund sedan och kollade hur många tabletter jag hade kvar vilket inte direkt var mycket. Hade sex sömntabletter kvar, och dem har jag tagit. De gör mig ändå inte trött.
Hade chansen att få träffa en läkare på psykakuten men då hade jag fått vänta i åtta timmar och det ville jag inte. Så jag blev utskriven och är hemma nu, vilket är ganska uppenbart. Och ja, jag är en pillermissbrukare. Så ofta som jag överdoserar receptbelagda mediciner klassificerar mig som det, enligt min psykolog. På BUP ansåg de mig vara alkoholist, och då var jag sexton-arton. Känns ju jättebra med alla dessa hårda benämnelser på en.
Och ja, jag skriver om det här för jag tycker att alla delar av mig själv är bra för folk att veta. Jag är ju inte bara deprimerad, ångestfylld och självdestruktiv. Jag är en människa också, fastän jag helst av allt önskar att jag inte var det. Människor är onda.

Så det var det. Kan tänka mig att minst en kommentar kommer skriva något taskigt. Men hey! Jag är ju bara ärlig. Det självdestruktiva är en del av mig. Kan man inte acceptera det så har man ingen anledning till att stanna.

 

Bilden är från förra månaden, tror jag.

Vaknade för en dryg timme sedan. Piercingsmyckena kom idag men fake-pluggen är för liten, får putta in den igen och igen. Den andra pluggen är superfin och passar perfekt. Men jag tycker ändå det ser dumt ut att bara ha ett töjt öra, det passar inte på mig.

Drömde tre olika drömmar inatt som flöt ihop. Den första var jättebra, den andra väldigt konstig och den tredje rankas som en av mina mest udda och mystiska.

Väntar på att göra en mugg te och fasar inför faktum att teét snart är slut. Det kommer ta slut innan nästa fredag och det är först då jag får pengar. Jag klarar mig inte utan mitt te.

Tog ett efterlängtat beslut igår gällande vikten. Jag har sagt det tusen gånger innan men denna gång tänker jag inte misslyckas. Jag kan inte, det går inte. Jag är så jävla trött på övervikten.

Laddar ner alla filmer som jag hittar med MK och Ash, återupplever mina yngsta ungdomsår då jag var galet besatt av de vackra tvillingarna. Saknar min boksamling jag hade med dem och inspelade filmer på VHS som visades på Kanal5. Men de ligger någonstans på vinden hemma hos mamma, och dit går jag inte pga. spindel och stegfobi.

Vill täcka alla mina väggar i vardagsrummet och sovalkoven med posters. Jag har alltid tyckt det är fint. Behöver köpa häftmassa och posters samt få upp mina gamla posters jag sparat i så många år. Alla på GC och tvillingarna Olsen. Jag har tre posters uppe på ena väggen i sovalkoven. En utskriven bild på Audrey Kitching, en poster från OKEJ-tidningen på Kent och en egengjord bild på Hello Kitty med fjärilsvingar som jag skrivit ut.
När jag bodde hemma hade jag varje centimeter av rummet täckt av bilder och jag saknar det. Jag tycker om att ha det så. Trivs bra bland alla välbekanta och älskade ansikten. Som omedvetna skyddsänglar vakar de över mig.

Dagen kommer spenderas med kvarvarande tepåsar, skriverier och film. Någonstans försöker jag intala mig själv att det blir bra så, att det räcker. Men ingenting räcker. Citerar min psykolog under förra mötet:
"Du har ju inget liv. Du har inget att förlora. Och när man inte har något att förlora så har man heller ingenting att kämpa för. Men frågan är; tycker du det är okej att ha det som du har det? Är det värt att kämpa för att få det bättre? Det kommer inte bli enkelt, det är det ingen som har sagt. Det är upp till dig, det är bara du som kan göra något åt situationen. Du kan välja att vara kvar i dina tankegångar som etsat sig fast och du kan vara kvar bland självdestruktivitet, eller så kan du kämpa för att få det bättre. Men det hela är upp till dig."

Om det vore så enkelt. Jag vet att det inte är lätt med förändring, men när man levt med självhat sen sex-årsåldern, varit trasig sen födseln och aldrig riktigt passat in någonstans, varför skulle det kunna ändras? Vad finns det för bevis? Är det värt att ta chansen för att det kanske fungerar, eller ska man stanna kvar där man är? Jag vet ju att jag inte kommer bli så gammal. Det är bara så det är. Och jag vill ju inget hellre än att få något slags liv, leva på impuls igen och känna någon slags samhörighet med tillvaron.
"Vad jag förstår så är det det du saknar allra mest; någon att hitta på äventyr med, någon att göra saker ihop med. Du saknar en vän som alltid finns där, som du hade en gång."
Och hon kunde inte ha mer rätt. Oavsett hur hårt det svider så saknar jag den tiden. Jag saknar det förhållandet, i alla fall de bra stunderna. Jag saknar att ha någon att bryta alla regler som finns med. Jag saknar att veta att man alltid kommer ha varandra, oavsett vad. Men det är över sen länge. Att ha ett sånt destruktivt förhållande med både fysisk och psykisk misshandel är ohållbart. Men jag kan inte hjälpa att tycka det var mitt livs bästa år. För även om vi hatade varandra så älskade vi varandra samtidigt. Vi levde efter vårt egna tyckte och tänke, vi gjorde lagarna runt omkring oss. Vi levde.

Med risk för överdrivet långt inlägg avslutar jag här, fastän jag skulle kunna skriva föralltid. Skriver mer senare.

Tänkte bara ge en kort uppdatering om min självskada. Sju år har tagit ut sin tid, och jag har skurit upp all plats där jag kan tänkas skära. Jag kan därmed inte längre skära mig själv, vilket är påfrestande då det är något jag gjort i så många år och som blivit min enda tröst när allt blir för svårt. Det är ca en månad sedan jag skar mig nu, en månad där jag många gånger gått till rakbladen utan att lyckas plöja igenom hård ärrvävnad. Men jag har andra metoder inom självskadan som substitut, även om de tar längre tid att åstadkomma. Det var även längesedan jag drack, och det är endast för att jag helt enkelt inte har haft råd. Denna månad ska jag i alla fall se till att ha något att dricka, behöver det mer än någonsin. Jag har tendensen att suga åt mig allt självdestruktivt som en tvättsvamp suger åt sig vatten. Varför jag inte skriver om det här är för att det för många idioter som dömer och tror man är ute efter uppmärksamhet när man i själva fallet bara är ärlig. Jag fick så mycket skit på min första "riktiga" blogg, Anxietycore, för min ärlighet och därför valde jag att avsluta den. Försökte börja om på nytt med Stjärängeln, men då fick jag kritik för att jag skrev för lite om mitt mående. Aldrig blir folk nöjda. Jag har därför min privata blogg, där jag endast skriver om mitt dåliga mående. Men av rädsla för kränkande kommentarer är den just anonym. Jag låter de som själva mår dåligt och som vill känna någon slags samhörighet läsa den, men hur de hittar den kan jag inte svara på. Några av er vet om den, men inte de flesta. Jag har ingen lust att riskera få massa skit igen bara för att jag är öppen om hur jag mår, skriver om självskadan och dess konsekvenser. Jag tycker det är oerhört synd att folk stämplar en som "attentionwhore" bara för att man är ärlig och vill visa alla delar av en själv. Allt ska inte behöva röra sig om egobilder och ytligheter. Man är mer än så. I alla fall jag.

Så med det lämnar jag det här inlägget. Ville bara ge klarhet i en del saker, som jag hoppas ni förstod.

Nu har jag gjort om lite här på bloggen i alla fall. Mer än såhär har jag faktiskt inte hunnit tänka. Jag har så otroligt svårt att komma på bra designer, men att få göra någonting som substitut mot rakblad så får jag sitta och koda för att hålla mig ifrån dem. Det är inte alltid det går, men nu är det några dagar sedan jag skar mig sist. Har inte orkat skriva så mycket i min privata blogg eller på boken, det har stått stilla ett tag. Fick världens panikångest häromdagen, som resulterade i två ångestkräkningar och dubbla spindelattacker som jag fick fly från. Men nu har jag inte sett några spindlar sen dess, och inte heller haft panikångest. Men det väntar och gror, slår till när man minst anar det. Så är det alltid. Tyvärr. Önskar farbror Ångest kunde ha en varningssignal innan han slår till. Då skulle man kanske kunna förbereda sig på att nu, nu brakar helvetet loss. Men det tror jag innerst inne inte skulle hjälpa ett dugg. Det finns inget botemedel mot kraftig ångest. Ingen medicin jag prövat har hjälpt och mina Oxascand (min nya vid-behovs medicin) tog slut efter två dagar. Rena placeboskiten som inte hjälpte ett dugg.

Ska ringa till psykosmottagningen imorgonbitti och höra om det är imorgon eller övermorgon jag ska träffa psykologen. Jag har för mig hon sa tisdag, men jag har skrivit upp det på måndag. Mitt minne är verkligen åt skogen. Och jag vet inte vad jag tycker om min psykolog, ena stunden är hon jättetrevlig, andra är hon dryg och nästan hånar en. Jag tycker av min egna erfarenhet att de som är till för att hjälpa människor med psykiska svårigheter oftast är dem som tycks behöva hjälpen själva. De är så himla konstiga och många av dem verkar helt sakna medkänsla. Det är lurigt det där, men Ulla har sagt att det är upp till mig om jag vill fortsätta med samtalskontakt efter att utredningen är klar. Jag som sagt redan innan jag hamnade i psykiatrin att jag inte vill ha några samtal för jag tycker inte om att prata, så lyssnar de först nu. Jag får inte ut någonting av att prata med främmande människor som jag aldrig kommer till att lita på om min barndom, mina problem, mina värsta upplevelser, hur det gått sen sist vi sågs, hur mina självmordstankar och mitt självskadebeteende är... Jag får inte ut något av att tvingas tänka på allt det jag inte vill tänka på men som ständigt flåsar mig i nacken vart jag än går. Psykiatrin har aldrig gjort något för mig. Aldrig. Och därför kommer jag aldrig lita på den, på dem, att de vill hjälpa. För de har aldrig gjort det och när jag behöver hjälp som mest så ser de inte igenom min tunna slöja av ljug om att "nej jag kommer inte skada mig när jag åker hem" eller "nej jag tänker inte på självmord." De borde se igenom, men det gör de inte. De tar en på orden och det ska dem inte göra. Speciellt inte när de vet att jag ljuger. För så har det alltid varit, ända sedan jag började på BUP. De vet att jag kommer skada mig så fort de är ur synhåll, de vet att jag tänker på döden. Ändå vill de inte hjälpa. Och dagen efter man begått ännu ett självmordsförsök så räcker det med att man säger en tunn liten lögn så får man åka hem igen, när man egentligen borde bli tvingad till att stanna kvar. Men så är det inte, så är det verkligen inte.
Så psykiatrin; nej den är inte min vän, och kommer aldrig att bli. Så är det bara.