1. Gå ner 44kg.
2. Kunna Parkour och stunts, känna att det blev något med min barndomsdröm att bli stuntman, även om jag inte vill jobba som det, utan bara kunna det för skojs skull.
3. Köpa mig en stålsträngad gitarr och börja spela igen.
4. Få tag i en fin tvåa med egen balkong och inreda lägenheten precis som jag vill ha den.
5. Införskaffa en systemkamera och hitta daglig inspiration till att fotografera samt lära mig mer om bildredigering.

Liksom, kolla bara hur fruktansvärt coolt och roligt det ser ut med Parkour! Lägg då till övriga stunts som att hoppa genom fönster, vara grymt bra på sparkar, slag med mera. It's the dream.

Jag blev väckt tidigt imorse av Angel som skulle trampa och pussa mig, vilket betyder att han vill ha mat. Sedan jag började ge dem blötmat en gång om dagen har de blivit lite bortskämda och vill inte äta torrfoder alls, bara blötmat, och den äter de upp med en gång och att lägga upp maten på deras små tallrikar är då inte enkelt då det är katter från bägge håll som är helt hysteriska.

Gick upp halv åtta tillslut, gjorde mig i ordning och begav mig till ICA för att köpa grönsaksbuljong, frysta sommargrönsaker, broccolli och blomkål. Jag tänkte göra soppa och äta dagligen, slänga i en och en halv tärnad färskpotatis också. Min plan är att äta en portion om dagen. Om jag blir hungrig senare under dagen blir det en, max två mackor med Bregott. Allt som allt hamnar jag på ca 167 kcal enligt en kaloriräknare, men det stämmer säkert inte och jag har inget sinne för matematik alls så jag litar väl på det hela sådär, tar det med en nypa salt. Men det känns ändå som en okej siffra. Sedan dricker jag ju te också, men får försöka dra ner på sockret för jag använder alldeles för mycket. Vågar inte ens skriva hur mycket men väldigt mycket är det.

Får hoppas det kan bidra till någon viktminskning.

I lite över en vecka nu har jag blivit väldigt konstig i kroppen och huvudet. Jag har min teori om att kroppen börjar bli lika trasig som insidan.
Jag kan knappt stå eller gå utan att vackla till, bli yr, svag i knäna och nästan ramla ihop. Jag får svarta fläckar framför mig i ögonen och ibland svartnar det helt och jag ser ingenting alls. Jag mår illa väldigt ofta, minst en gång om dagen, ibland får jag kramp i hjärtat och jag kan inte andas för det gör så himla ont att röra kroppen, så jag måste stå blixtstilla tills krampen gått över. Detta problem med hjärtknip har jag haft sedan jag var tolv ungefär, utan att någon kunnat hitta en förklaring, dock har det blivit allt oftare på sista tiden.
Jag växlar även mellan frossa och att vara så varm att jag svettas, jag har ont i kroppen, framförallt ryggen, nacken, sidorna av halsen, huvudet, pannan och ögonen. Igår natt hade jag sådan kraftig värk i överkroppen att jag trodde jag skulle dö av smärta, det tog otaliga timmar innan jag kunde somna just för att det gjorde så ont och jag är trött på att det alltid ska vara något fel på mig.

Jag fick ringa återbud till psyk idag igen, berättade om min konstiga kropp och min kontaktperson trodde det kunde vara blodtrycket, fast hon var lite skeptisk. Hon frågade även om jag åt, vilket jag gör även om jag i princip bara äter sådant som har 0 näring i sig. Hon skrev upp en ny tid till mig på fredag, så skulle vi kolla puls och blodtryck när jag kommer dit också. Jag har aldrig haft något fel på mitt blodtryck, men det var tydligen två år sedan jag kollade det sist, enligt journalen. Lite konstigt, tycker jag, för de borde väl i regel kollat det sist jag var på sjukhuset. Tydligen gjorde de inte det så vi får väl se. Men jag är ändå säker på min teori. Jag tror inte hjärnan klarar av att sköta både psyket och kroppen samtidigt så den bryter ner.

Som om det inte vore nog så är jag som vanligt förkyld. Jag är alltid förkyld, typ 362 dagar om året. Täppt, snorig, rinniga ögon. Ständigt. Jämt. Jag är så trött på det. Trött på mitt kroppsfanskap som alltid ska krångla och irritera mig och förstöra för mig. Jag hatar dig.

Nu fryser jag och har gåshud så jag får väl göra mig varmt te. Mina ögon svider och jag har ont i ryggraden. Om jag inte får sova något inatt så blir jag väldigt arg. Idiotiska skapelse till människa...

Ringde återbud till psyk och min kontaktperson försökte övertala mig om att komma ändå, men jag sa att jag orkar inte, bryr mig inte och jag vill aldrig dit igen. "Dina mediciner då? Ska du inte ha dem heller?" frågade hon. Jag var tyst för jag hade ingenting att säga ändå, för jag tycker att jag som alla andra människor borde ha rätten att få hämta ut mina mediciner på Apoteket istället för att gå till psyk två gånger i veckan och hämta dem. Jag blev av med rätten att hantera mina mediciner på egen hand 2009 efter alldeles för allvarliga självmordsförsök med överdoseringar. Nu är det 2013 och jag har fortfarande inte lov att sköta mina mediciner själv.
Som svar på hennes fråga sa jag tillsist "Jag bryr mig inte, det spelar ingen roll."

Saken är dock som sådan att för att jag ska få aktivitetsersättning måste jag ha någon behandlingsmedicin. Dock så har jag inte någon behandlingsmedicin i nuläget och har endast sömnmedicin (Theralen - 2,25ml samt Zopiklon - 15mg.) Den enkla anledningen till att jag inte har någon behandlingsmedicin mot något annat är att jag prövat i stort sett alla preparat som finns på marknaden gällande anti-depressiva, anti-psykotiska, ångestdämpande och stämningsstabiliserande mediciner. Alla utan effekt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och att vara så äckligt tollerant mot saker, både medicin och alkohol. Hur som helst har mina läkare under åren satt ut medicin efter medicin, ersatt med nya för att sätta ut dem också, och nu har min läkare då satt ut allt utom mina sömnmediciner eftersom det inte är någon vits med att ha mediciner som inte fungerar. Ärligt talat tror jag nog de gett upp kring det hela också, eftersom jag aldrig svarart på någon behandling, varken i medicin eller terapi väg. De ser mig väl som ett hopplöst fall.

Jag fick en ny tid imorgon, men jag sa att vi får väl se om jag kommer. Dock så kommer jag antagligen att åka dit, även om jag inte vill eller orkar, just för att jag inte vill att de ska tjata på mig.

Jag hoppas även min ansökan om aktivietsersättning beviljas, helst snart. Senast den 20e juni skulle jag få besked, men det är evigheter tills dess. Allt tar sån tid hela tiden. Som hundrasjuttiofyra jordsnurr.

Han tittade på mig med sina gröna ögon. Gav mig den där vanliga blicken som såg ut som en blandning av att han lyckats kränka mina känslor än en gång, den där blicken som gav till ett halvt leende på hans läppar och en glimt i ögat, och den andra halvan av hans ansikte gav ifrån sig en bekant känsla av oro. Varje gång han gav mig den blicken frös hjärnan och jag visste aldrig vad jag skulle säga, göra eller ens tänka. Jag ville inte känna någonting, för jag var så rädd att vad jag än tänkte, sa eller gjorde så skulle det bli fel och då skulle allt bara bli värre än det redan var.

Den här pojken var väldigt speciell. Det tog mig många år innan jag insåg precis hur speciell han faktiskt var.
Saken var som sådan, att den här pojken offrade allt han hade för mig, vilket inte gick upp för mig förräns två år sedan.
Vi växte upp i samma lilla by men jag kände honom inte på den tiden, jag visste bara vad han hette och att han gick i en klass över mig, i samma klass som en av mina bästa vänner jag brukade leka med på fritiden.
När jag flyttade ifrån den lilla byn var jag åtta år, och jag hade aldrig en enda tanke på pojken som bodde kvar, inte förrän jag gick i årskurs sex och fick en ny klasskamrat, som råkade vara bror till pojken i min berättelse.
Pojken började sjuan och pratade ikapp gamla tider med min syster, som spelat i en pjäs ihop med pojken när hon gick i trean och pojken i tvåan.

När jag började sjuan lärde jag känna pojken, som var en väldigt osynlig människa egentligen. Han stack inte ut på något sätt, han pratade inte så mycket och han sa aldrig emot när någon var elak eller gjorde fel.
Under första året i högstadiet växte vår vänskap ständigt och tillslut var det bara vi kvar av vårt kompisgäng, då de andra gått över till andra grupperingar inom skolan.

Under sommarlovet mellan sjuan och åttan var vi bästa vänner, och det var även där allt ändrades.
Pojken visste att jag var kär i någon jag aldrig kunde få, så han gjorde något som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om idag, och eftersom detta är något jag kommit på för inte så längesedan har jag inte riktigt kunnat hantera det hela, för det han gjorde var ingenting jag reflekterade över då.

Pojken ändrades. Och då menar jag det bokstavligt.
Han bytte klädstil, frisyr, hårfärg, personlighet och attityd. Han blev en så nära inpå kopia av den jag var olyckligt kär i. Och det gjorde han för min skull. Han offrade allt för mig, vilket kanske låter gulligt, men det blev ett helvete.

I och med hans nya personlighet och utseende hände ett flertal händelser som påverkat mitt liv till oerhörda mängder. Hans attityd, som varit obefintlig, var extrem och han fick gå om årskurs åtta och började om i min klass. Han blev käftig och elak mot alla, han hotade folk hit och dit och var extremt svartsjuk. Vi hade sedan vårterminen efter sjuan blivit ett par, och jag fick inte lov att prata med andra killar och de fick inte prata med mig, det var bara inte tillåtet. Jag gjorde det ändå, vilket jag fick sota för senare.
Hans nya utseende drog till sig mängder av uppmärksamhet och han blev populär bland tjejer på olika hemsidor, var otrogen och hade andra flickvänner vid sidan om, och när jag fick veta det och tog kontakt med de tjejer jag visste om så sa han till dem att jag var ett besatt "fan" av honom och bara inbillade mig att vi var tillsammans. Det knäckte mitt hjärta.

Ju längre vi var tillsammans desto mer dramatiskt blev det. Ena stunden sa frågade han om jag var gravid för jag såg tjockare ut, andra stunden bad han mig sluta, att jag skulle äta upp mig för att jag blivit för smal. Sedan var det misshandeln, både den fysiska och psykiska. Men jag var beroende av honom, kunde inte klara mig utan att veta att han fanns där. Därför knäckte det mig när jag fick rädda honom från ett flertal "självmordsförsök", en gång fick jag ringa polisen då han stod på Angeredsbron och skrev ett sms om att han skulle hoppa och sedan stängde av sin mobil.
Men med tiden lärde jag känna honom mer än han visste. Sedan han blivit beroende av uppmärksamheten han aldrig tidigare fått började han sakta manipulera hela sin omgivning. Det var lögner om precis allt. Han utvecklade en tydlig mytomani. Jag ville dock inte se något av detta, trots att jag visste. Jag ville inte förlora min enda vän, trots att det skulle varit bäst så.

Vi hamnade i en hel del kniviga situationer tillsammans. Han förlorade sitt temperament väldigt fort och allt var på hans villkor. Vid ett par tillfällen blev han väldigt läskig, fick en ond blick och jag lärde mig tolka den blicken efter ett tag. När han fick den blicken ville han ha bort mig, bokstavligt talat.
En dag var vi i klassen vid en sjö och fiskade. Pojken och jag var inte intresserade av att fiska så vi gick en bra bit ifrån de andra och hittade en intressant grotta flera meter nedanför en brant del av skogen. Efter att vi kikat på grottan lite gick vi tillbaka upp till spåret, och då fick jag blicken. Han tog ett stadigt grepp om min överkropp och knuffade mig utför branten. Jag fick tag i en trädstam ett par meter ner, och allt gick så fort och jag var i chock över händelsen. Hade jag inte lyckats få tag i trädstammen så hade jag fallit mot de hårda klipporna som var precis under vid grottan.
Pojken blev först arg men sedan vände han helt och bad om förlåtelse. Men det var inte sista gången han försökte få mig ur bilden, så med tiden var jag ständigt på min vakt och lät aldrig honom gå bakom mig. När jag skulle sova om nätterna utan hans sällskap bröt jag ofta ihop i gråtattacker eftersom jag kände att den enda personen som inte försvunnit ur mitt liv och som jag var i ett förhållande med, verkligen inte älskade mig. Jag dog sakta men säkert ut och blev mer och mer tålig, och insåg att det är ingen idé att gråta över honom, jag ska inte ha det bättre.

Vi spenderade tre år som ett par. Tack vare flytten till Trollhättan kunde jag så småningom bryta kontakten alla varnat mig för och försökt få mig att inse var skadlig, men som jag inte velat se för jag lärde mig att ingen kommer någonsin älska mig ändå, och att så kallad "kärlek" bara gör ont.

Och det sorgliga är att allt började för min skull, han ville bli den jag ville ha. Men det blev han inte, och jag älskade honom aldrig. Jag kunde bara inte säga det till honom när han frågade om jag ville bli hans flickvän den där vårdagen i väntan på bussen från skolan. Men trots att jag aldrig älskade honom på det sättet, så blev jag djupt förälskad i vår relation. Det var någonstans där min självdestruktion verkligen expanderades. Jag blev beroende av vår destruktiva relation och det lustiga är att jag saknar den tiden. För trots att det var ett rent helvete och smärtsamt och tårfyllt så hade vi något som få människor har. Vi kände varandra helt och hållet, varenda millimeter av varandras själar. Det vet han dock inte om, eftersom han trodde att den sidan han visade utåt var den jag trodde på. Han förstod aldrig att jag såg alla hans sidor, från minsta lilla lögn till stora manipulation.

Jag kommer aldrig ha en sådan ärlig relation igen. Just nu har jag inga relationer alls, jag har byggt en tjock mur runt mig själv som jag inte låter någon passera förbi. Jag tänker spendera min sista tid i ensamhet, undantag Zelda och Angel och några få besök hos mamma. Jag vill inte se världen, se människorna i den. För allt är falskt och fult och alla döljer sig bakom en mask för de är rädda att bli dömda och ensamma. Det var jag också, tills jag förstod att ensamhet inte går att radera. Jag har accepterat min ensamhet och valt att låta bli den. Den har alltid funnits hos mig, vuxit med åren. Nu är den allt jag har och det är okej för mig. Jag har inget att kämpa för ändå, och jag bryr mig inte om framtiden. Det finns inget ljus, det finns ingen glädje. Allt är fläckigt, förvrängt och splittrat. Det finns ingenting för mig i den här världen. Och jag sörjer inte. Jag har accepterat det. Det finns ingenting för mig här längre.

Nu har pojken återgått till sin gamla grå stil, ändrat sina åsikter till raka motsatsen mot hur de var förr och det ironiska är att det hela hände efter att vår kontakt tog slut. Han gjorde allt för min skull, och när jag inte längre fanns där hade han ingen anledning att vara den där personen han gjorde sig till. Ja, han var en väldigt speciell pojke må jag säga... Och samtidigt var han den bästa jag någonsin kunnat få.

Det är så mörkt
där jag är

 

Så tomt
och tyst

 

Det bor monster
i min skugga

Det finns skärvor
i mitt bröst

Jag är vilse och
allting är så stort

Vägen är borta
och jag hittar inte hem

 

Det har kommit en till ny lägenhet i samma område som de andra två jag anmält intresse till, så jag gjorde en intresseanmälan på denna också. Får förhoppningsvis svar om de första två imorgon, då sista anmälningsdagen är idag.

 

Jag är otroligt orkeslös och har tappat intresset för i princip allting. Jag orkar knappt blogga, jag pratar inte med någon mer än mamma och sömnen är en katastrof nu igen.

På torsdag ska jag träffa Barbro på psyk men jag vet inte vad jag ska säga till henne. Orkar liksom inte prata, berätta att "nu är jag i den djupaste grottan under havsbottnen och det har varit ett stenras som blockerat utgången så jag är fast här" och säga att jag orkar inte att ständigt känna som om ingenting är verkligt, att allt känns som en dröm jag inte vaknar upp ifrån, allt jag säger, tänker och gör känns suddigt och flytande och jag tror jag ligger i koma någonstans och bara drömmer allting. För vad ska hon kunna göra åt det? Allt är meningslöst.

Det här kanske låter lite hemskt, men jag blir mer och mer avskuren från mina känslor. De jag känner och känt genom åren, alla människor som varit en del av mitt liv och de få som är det idag... Jag känner dem inte på samma sätt, inombords. Inte som jag gjort förut.

Det är lite svårt att förklara, väldigt komplext. Jag vet nog inte ens själv hur det är. Men jag har alltid varit en väldigt känslomässig person, alltid känt starka känslor, oavsett om de är bra eller dåliga. Det har aldrig riktigt varit "bra, okej eller halvdant" när jag haft mina känslor för andra människor. Det har alltid varit drastiskt, alltid älska eller hata. Jag har liksom nästan aldrig haft en vän som jag bara kallat vän, det har alltid varit "bästa vän" även om personen inte ansåg mig som det tillbaka. Jag har alltid haft det så problematiskt med mina relationer till andra, och när någon indikerat att den vill ingå i ett vänskapsband med mig så har jag alltid blivit så fäst vid personen, just för att i min värld är det ovanligt att någon tycker om mig, jag har liksom klamrat mig fast vid tanken på att vara "älskad" av någon. Men ju äldre jag blivit, desto fler band som brutits, de starkaste banden jag haft, så har det blivit lite klart för mig att jag nog i många fall bara älskat tanken på att ha en vän, och varit så uppe i den känslan att jag inte riktigt sett relationen för det den var. Och sedan när den relationen upphör att existera så kommer mina övergivenhetskomplex in i bilden och den djupt inbäddade rädslan för att bli övergiven igen (jag har aldrig bestående relationer till andra) gör mig först ledsen, upprörd och katastrofisk men sedan går den över till hat och ilska.

Men i ett antal månader nu så har mina dramatiska känslor gällande mina relationer genom åren övergått till mer likgiltighet, tomhetskänslor. Jag känner inte längre att jag antingen älskar eller hatar dem, det blir mer neutralt fast grövre, det blir som om de inte finns alls. Det spelar liksom ingen roll, för jag känner nästan ingenting alls när jag tänker på människorna som präglat mitt liv och de som finns i mitt liv idag. Och det är hemskt. Det är som om jag förlorar min förmåga att känna. Jag förlorar min förmåga att älska. Och den ironiska delen är, att jag egentligen, innerst inne, nästan är glad för det. För när man levt hela sitt liv, aldrig med någon vänskapsrelation som varit grundad, alltså inte så stor, utan bara levt med känslor och tankar om att "det här är min bästa vän, vi kommer alltid vara vänner, livet ut och jag kommer aldrig lämna dig" och sedan bli lämnad, för att personen man varit vän med inte fungerar på samma sätt som jag, och att varenda relation alltid sett ut på samma sätt, så är det befriande att inte känna så. Att inte längre känna att det måste vara ”älska eller hata.”

Jag har alltid varit en ensamvarg. Jag har aldrig varit mycket för att lära känna andra människor. Och det grundar sig i att jag helt enkelt inte hör hemma bland andra. Jag är inte en del av dem, det liv de lever. Jag har aldrig passat in i någon grupp, aldrig kunnat delta i ett samtal med fler än två personer. Och jag har alltid anknytit mig till en person, som jag sedan inte tycks kunna vara utan. För mitt i allt kaos så vill man ha någon att dela sin ensamhet med, även om personen aldrig förstår det själv, eller aldrig ser vem man är. Inte egentligen.

Men nu, nu är det inte så. Min hjärna har sakta stängt av mina känslor. Jag kan inte längre känna engagemang till någonting, jag kan inte känna att jag hatar någon, men det hemskaste är att jag inte heller kan känna att jag älskar någon.

Allt är bara så likgiltigt. Ingenting betyder någonting. Det bara går på rutin, allt man gör, allt man säger, allt man tänker. Och eftersom jag inte kan känna att jag är här, att någonting är på riktigt, utan allt är en dröm, så tar jag heller inget ansvar för någonting. Inte så som jag borde. För det är inte viktigt. Ingenting är viktigt. Men det händer ändå. Livet. Det fortsätter. Utan känslor, utan verklighet. Det går på rutin, även om det inte är mer än en dröm.

Ska äta glass och fortsätta se på Pewdiepie's första Amnesia lets-play. Det är ganska många videos men hittills har jag kikat på 25 stycken.

Imorgon ska jag hem till mamma och Tommy och fortsätta spela Skyward Sword. Får nog städa här hemma innan jag åker, man kan inte tro att jag storstädade häromdagen. Väldigt störande att det ska bli smutsigt så fort.

Tycker inte om att det ska bli kallare väder heller. Tolv minus väntar nästa vecka, usch. Det ska vara sol för det mesta, fast kallt. Jag som vill ha vår, åh.

Önskar alla en god natt, nu ska jag fortsätta titta på Pewdie.

 

Det här kommer bli ännu en sån där äckligt lång natt bland balkongbesök som aldrig tycks ta slut, trötta ögon som inte kan sova och ett par "jag-borde-inte-dricka-te-men-kan-inte-sova-ändå" muggar.

Jag har tagit mitt Theralen, kikat runt på diverse sidor och bloggar tills jag tillslut inte har något mer att göra. Dock har jag inte varit inne på min Tumblr på flera dagar nu, säkert över en vecka, men jag är inte på humör för Tumblr, det blir så ibland.

Grannhuset har i vanlig ordning endast två fönster tända, alltid samma fönster. Det är som om de två andra våningarna och resten av lägenheterna på översta plan är obebodda. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, det är alltid två fönster tända och resten bäcksvart.
Jag har inte så mycket annat för mig när jag har dessa sömnlösa nätter, när jag redan gått runt, runt på Internet utan att något nytt händer, så då blir det att jag tittar ut genom fönstret på den lilla gården, parkeringen och huset mittemot, trots att det i princip aldrig händer något intressant.

Snart blir det ännu ett balkongbesök genom den ekande korridoren ut mot kylan som envist biter fast i huden trots fuskpälsjacka, halsduk, mössa och luva. Men i ärlighetens namn är det väl egentligen benen som fryser, eftersom jag har på mig tunna leggins och går ut på balkongen i ballerinaskor året om. Jag fryser egentligen inte direkt om fötterna, det gör jag i princip aldrig, men det känns ändå lite rättvist att påpeka att det är lite dumt att gå ut i sådana skor när det är snötäcke på det krokiga, rangliga balkong golvet och minusgrader ute. Nu är ju turligt nog snön inte kvar, men det är fortfarande kallt. Och handen som håller cigaretten gör tillslut ont av kylan och ju närmare filtret jag kommer desto mer svider värmen från den brinnande tobaken mot mina sönderrivna naglar, nagelband och huden runt om naglarna som ständigt spricker, flikar sig och som jag aldrig kan låta bli att göra sönder mer än den var från början.

Inatt skulle vara ett ypperligt tillfälle att fortsätta på boken men jag har ingen direkt lust att skriva på den just nu. Egentligen skulle jag vilja sova men jag är inte sömnig, bara trött, och även när jag blir hur trött som helst så tar det ändå två-tre timmar innan jag lyckas somna. Jag tycker min läkare ska ta tag i att höja min dos Zopiklon, vi pratade ju ändå om det i början av februari.

Nu är det dags för en cigarett i mörkret.

Bild från sommaren 2009.

Vaknade tidigt men kunde inte somna om. Ringe till psyk för jag tycker det är konstigt att inte soc fått in sjukintyget än, som min kontaktperson sa var skickat den 15e. Pratade med en sekreterare som sa att det inte alls var skickat något intyg, och då blev jag arg för jag är så trött på detta fanskap till vård och läkare och jag sa att "Jag blir väldigt irriterad på detta nu, för det är redan över en månad försent och nu är det inte ens skickat trots att Barbro sa att det var det?!" Det enda jag fick till svar var idotiskt, kärringen sa "Ja men det är ju skickat till Försäkringskassan." Så svarade jag att "Ja, men soc ska också ha ett intyg, det är viktigast och jag har pratat med er om detta och även Per personligen!" Då blev hon kaxig och sa i dryg ton: "Man kan inte ha både försörjningsstöd och Försäkringskassan." Men då blev jag förjävligt irriterad och väste att ja men jag har ju inte Försäkringskassan, jag har ansökt om det, men jag har fortfarande försörjningsstöd!
Så bytte dem sekreterare och allt var en katastrof. Och intyget om busskort hade läkarfanskapet skickat till bistånd och inte försörjningsstöd trots att jag tusen miljarder gånger förklarat att det är försörjningsstöd som ska ha alla mina intyg och jag blir så förbannad på detta! Varje jävla gång det är något så drar det ut på tiden och blir fel, ALLTID!
Så jag fick ringa till växeln på kommunen och kopplas till bistånd och de hade fått intyget men inte fan hade de lämnat de till förjörsningsstöd, vilket kärringen på psyk var så kaxig och sa "ja men om de fått in det till bistånd så lämnar dem väl det till den ansvarige." Men hur ska bistånd veta vem som är ansvarig för mig då? Jävla fanskap.
Kristina på bistånd, som jag pratade med, har jag pratat med förut och hon skulle lämna intyget till min ekonomihandläggare under förmiddagen. Blev bara arg på allt och alla för alla är idioter och jag förstår inte samhället alls.

Gick och la mig igen, somnade till och från. Sedan masade jag mig upp, hämtade posten (en faktura) och nu sitter jag här med Angel i knät och skriver om min jobbiga morgon. Psyk kan ta och dö.

 

 

Hittade av en slump denna artist; MikelWJ. Han skriver och sjunger mycket om smärta. Jättefina låtar. Här är två av dem.

Vägde mig idag hemma hos mamma. Trots att jag tycker jag ser lite smalare ut än förra året så hade jag bara gått ner ett kilo. På ett år. Då blev jag arg.